Om mina studier i litteraturvetenskap har lärt mig någonting så är det att aldrig, aldrig, aldrig döma en bok efter dess utseende. Faktum är att många av de bästa böckerna jag har läst har varit alldeles förskräckligt fula, eller åtminstone inte tilltalande till 2017-talets människa. Därför låter jag mig sällan luras av böckernas yttre format, utan förlitar mig hellre på recensioner och rekommendationer när jag gör mina läslistor.
En jobbrelaterad bok jag tog mig an och läste ut i helgen är Min katt Jugoslavien. Jag *skäms* hade aldrig hört om boken förut, och efter en snabbgoogling ifrågasatte jag kraftigt om jag över huvud taget har varit närvarande på den här planeten under de senaste tre åren. Pajtim Statovcis debutroman har slagit igenom över hela världen, boken har till och med blivit nämnd i The Guardian och NY Times. Författaren bor i Finland och handlingen utspelas delvis i Finland, delvis i Kosovo.
En väldigt annorlunda bok om främlingskap, vänskap, ensamhet och flyktingskap för den som inte är rädd för en mångfacetterad berättelse med symbolik, ett sällsynt djup och en aktuell samhällsinsikt.
Utöver att jag läst ovanstående bok har jag ätit brunch, tagit en solskenspromenad (bilden från tidigare i höst), spelat Trivial Pursuit 2000-talet (sjukt bra spel!) och återförälskat mig i blopdgrape. Hemligheten till att blodgrape inte ska smaka beskt - ät inte det vita, tunna skalet som omger grapen, gröp ur det saftiga köttet men undvik det vita, för det är det som smakar beskt och blä.
