Lite i många

Hur ska en god vän vara?

Har du, som jag, skrivit en hel del texter om den här tematiken under i din skoltid?

Det som oftast kom fram i mina och mina klasskamraters texter var att en god vän ska vara snäll, ärlig, pålitlig och rolig. Rätt grundläggande egenskaper hos vilken människa som helst alltså.

Men hur ser den bästa vännen för just dig ut? Vilka egenskaper, intressen och kvaliteter ska den absoluta bästa vännen för dig inneha?

Jag har som ni märker tänkt en hel del på vänskapsrelationer på sistone. Jag är tacksam för varenda människa jag har förmånen att kalla vän. Ändå kan jag ibland uppleva att jag saknar en vän som har rubbet, ni vet, som har alla kvaliteter som jag längtar efter.

Det är förstås lite utopistiskt och snudd på befängt att tänka så, jag vet, men ändå har jag stundvis sörjt faktumet att jag aldrig känner att hela mitt jag resonerar med en annan människa.

Men istället för att dväljas i en saknad över det jag inte har, så har jag försökt landa i en förståelse för att vissa av mina sidor och egenskaper blir mötta i olika människor.

Jag får prata litteratur, skrivande, konst och film med några av mina vänner.

Jag får utlopp för min träningsglädje med andra.

Jag diskuterar människans livsvillkor, tro och existentiella frågor med några och får bolla tankar om forskning och doktorandlivet med en handfull kolleger.

Jag kan kanske inte får utlopp för alla de här olika sidorna av mig i en och samma människa, men jag kan däremot få ut lite av mina sidor i många olika vänner.

Och sist och slutligen – skulle det inte vara jättetråkigt att min bästa vän egentligen skulle vara en kopia av mig själv?

Bilderna är faktiskt från 2018, men det är fortfarande samma jag, samma man och samma ställe då som nu.

Känner du igen dig i det här?
Har du relationer där du upplever att du får utlopp för lite av dina många sidor?
Eller har du relationer där du upplever att nästan alla dina sidor får resonans?

Bästa lärdomen

Jag kommer ihåg att jag under en tid i mitt liv upplevde att jag var en passagerare i det liv som är mitt.

För bara något år sedan kunde jag bli upprörd på människor i min omgivning som jag upplevde slet mig åt än det enda, än det andra hållet. Jag sträckte ut mig så mycket jag kunde, helt obrydd om min ork och mina resurser.

Det var tröttsamt att leva så.

Min stora lärdom under de senaste åren har varit förståelsen för att människor alltid kommer att ge förslag på vad jag kan/ska/bör göra. Det kan jag orimligtvis påverka.

Det jag däremot kan påverka är vad jag gör av andra människors, lite grovt uttryckt, ”krav” på mig.

Den bästa lärdomen jag har haft under de senaste åren är alltså att jag inte behöver uppfatta andra människors (till 98 % välvilliga förslag) som hot mot mig. Jag behöver inte uppleva att människor med sina förfrågningar gör anspråk på mig. Jag är inte passagerare i mitt liv.

Nej är ett kraftigt ord som jag har använt alldeles för lite under de första tjugo åren av mitt liv.

Lyckligtvis är det aldrig för sent att börja.

När livet ler

Jag deltog på min första bandträning med ett av mina band igår.

Det var som väntat otroligt kul och vi plöjde igenom en drös nya låtar inför den kommande partysäsongen.

En av nykomlingarna i vår låtlista var Kaija Koos “Pelkkää voittoo”. En skön upbeat, feel-good låt med anmärkningsvärt friskt budskap. Den här låten har varit en ständig öronmask sedan övningen. Inte bara på grund av den sköna melodin utan också för texten som förmedlas.

Kaija Koo sjunger om hur vi nordbor, kanske särskilt finländare, tidigt lär oss att hålla tillbaka, vara tysta och niga vackert. Att det inte är lämpligt att le för brett och för mycket och således skylta med vårt välmående och kanske vår framgång.

I sången gör Kaija Koo upp med dessa jante-lagens föreställningar och säger att det räcker nu. Och jag diggar det.

Foto: Ebba Åström

För jag har också tidigt lärt mig att alltid vara ödmjuk.

Det är ett av mitt livs viktigaste ledord, att ständigt vara ödmjuk och undvika högmod. Det, tillsammans med respekt, är karaktärsdrag jag värdesätter mest i andra människor. De är också karaktärsdrag jag själv ständigt strävar efter.

Men jag märker att jag i min förståelse av ödmjukhet ibland är onödigt sträng. Att jag begränsar min förmåga till att vara stolt över mig själv, glad över var jag är och enormt tacksam över att vara där, för jag tror att det är lika med högmod.

Jag märker att jag ofta hellre förklarar framsteg i termer av gott stöd och lycklig tajming, men inte gärna med faktumet att jag faktiskt har gjort bra ifrån mig. Ibland vågar jag inte riktigt visa hur glad jag är över det som gläder mig, i rädsla för att det ska uppfattas som överdriven stolthet, narcissism till och med.

Eller så här: jag vågar inte alltid le när livet ler mot mig.

Trots att jag vet att det är enormt stor skillnad mellan glädje och skryt.

Och jag tror att så mycket som vårt jante-samhälle får oss att tro att vi inte är något, är det desto viktigare att vi börjar tänka i banor av att vi verkligen är något.

Inte för att överdriva vår betydelse och påverkan i denna värld, men ändå våga påstå att vi har en betydelse i vår värld.

Det är väl ändå inte för mycket?

Känner du igen dig i en begreppsförvirring då det kommer till Stolthet och skryt?

Vad jag förväntar mig

När jag deltog i min första dansträning vid KDC hade jag enormt stor press på mig själv.

Jag var rädd för att nivån skulle vara mig övermäktig och mina meddansare kritiska mot mig som var nykomling. Jag hade så oerhört fel.

Aldrig, varken förr eller senare, har dans varit så roligt, lättsamt och skapat så starka band till människor som jag aldrig hade träffat förut.

När jag började jobba vid Åbo Akademi trodde jag att mina fåtaliga månader i de pedagogiska vetenskaperna skulle göra att pedagogforskarne skulle se ner på mig, hålla mig för mindre kompetent.

Så fel jag hade. Jag har alltid känt mig uppskattad och jämlik med mina kollegor, oavsett vilken titel eller ställning de har.

När jag började dra mina egna danspass vid mitt lokala gym trodde jag att nivån skulle vara för hög eller för låg och att jag skulle få rungande negativ respons. Det fick jag inte. Tvärtom.

När jag ställde upp på intervju i riksnyheterna trodde jag kommentarsfälten skulle fyllas med illvilliga ord, elaka kommentarer. Det gjorde de inte.

Men

jag förväntade mig det.

Jag förväntar mig alltid det.

Jag vill alltid tro på människans godhet. Jag brukar ofta göra det om inte motsatsen uppenbart har bevisats.

Men jag tror sällan på människors godhet gentemot mig. Jag tror sällan att de har välvilliga tankar och uppfattningar om det jag gör, det jag är.

Jag är alltså inte nådig mot mig själv, när jag betraktar mig själv genom andras ögon.

Men gång på gång blir jag överbevisad .

Efter att gång på gång mötas av uppmuntran, hejarop och oerhört varma meddelanden hoppas jag att så småningom kunna skingra alla moln av tvivel och våga tro människors godhet.

Också mot mig.

Om inte för dem

Mycket kan sägas men ett vill jag särskilt säga idag:

jag hade knappast blivit kvar i Vasa om inte för dem.

Och det är märkligt, bara för tio år sedan umgicks vi inte så där jättemycket. Litegrann i dans-, församlings- eller fotbollssammanhang men nästan inte alls så där annars. Så där som vi gör nu.

Det är häftigt att tänka hur våra val präglar våra liv långt mer än vi vet. Hade jag inte bott i Åbo hade jag inte lärt känna alla åbomänniskor.

Hade jag inte börjat jobba vid Åbo Akademi hade jag aldrig lärt känna mina fantastiska nuvarande kollegor, vänner.

Hade jag inte bott kvar i Vasa hade jag knappast utvecklat en sådan relation till mina vasavänner som jag har idag. Som jag just idag har fått ha underbar kvalitetstid med.

Livet blev att vi blev kvar i Vasa. Som en följd av det har mitt liv berikats så oerhört med mina vasavänner.

Tänk att livet blev så! Jag är så glad för det.

Från en av förra sommarens vackraste, bästaste. Tillsammans med vackraste, bästaste. Många i texten många utanför. Några på bilden, många utanför. Ingen saknad, alla älskade. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Vem är jag

Jag fick förfrågan en måndagförmiddag.

Om jag ville ställa upp på en intervju om läsning och böcker och allt det som jag älskar.

Naturligtvis vill jag det. En och en halvtimme senare kom kameraman och reporter och ställde spännande frågor om läsning och litteratur.

Jag hann inte tänka efter särskilt mycket då, men så här i efterhand har jag reflekterat. Vem är jag, egentligen, att säga något om böcker. Vem är jag att komma med tips för läsning eller över huvud taget uttala mig i frågor som rör litteratur?

Det finns jättemånga människor som läser fler, läser mer, läser bredare, läser djupare än jag. Det kommer det alltid att göra och jag varken kan eller vill mäta mig med dem.

För mig är läsande aldrig en tävling, det är ren njutning, avkoppling, utmaning och utveckling på samma gång. Om jag då läser en bok eller mer än hundra kvittar så länge jag får läsa. Det är ju min passion!

Men vem är jag att över huvud taget ha en åsikt? Och när vi nu ändå är på tråden: vem är jag att doktorera, att stå på scen, att hålla danspass.

Bluffsyndromet, ack min illvilliga, eviga medföljare, det är du igen, är det inte?

Å ena sidan kan jag ju hålla med: ja, vem är jag egentligen att..?

Men å andra sidan kan jag vara av helt motsatt åsikt: vem är jag att inte? Eller: vem är över huvud taget att? Vem har rätt, vem har tolkningsföreträde, vem har fullmakt att?

Det har varit häftiga dagar. Att se hur ett reportage blir till, utvecklas, sprids och skapar ringar på vattnet. Om du inte har någon aning om vad jag talar om är det den här artikeln.

Har du upplevt bluffsyndrom? Hur ser det ut för dig?

Små steg

Jag har nämnt min knäskada i förbigående här på bloggen.

(Parentes av medicinsk art: egentligen är det inte så mycket en knäskada som en bristning i vadmuskeln, men smärtan är i knät och intresseklubben antecknar)

(Och en till parentes: om det är något som jag ogillar att läsa om, skriva om, höra om eller över huvud taget ägna tankar åt så är det människors krämpor och sjukligheter så länge de inte är livshotande.

Så jag ska vinkla det här blogginlägget om mitt knä ur ett annat perspektiv. Inte gnäll om krämpor, jag lovar.)

Så jag har fått ett rehabiliteringsprogram. Övningarna känns ibland nästan löjliga. Inte att jag förlöjligar min proffsiga fysioterapeut eller dennes program, inte alls så.

Men bara eftersom jag vet att jag har gjort övningar mycket mer avancerade och tyngre än de jag nu har i mitt rehab-program.

En övning är till exempel den här: jag ska stå på ett ben, böja mig ner för att nästan sätta mig på en stol.

Nästan sätta mig.

Ni hör.

Men det blir värre: jag kan inte ens sätta mig fastän jag skulle vilja. Smärtgränsen kommer emot och jag mäktar inte.

Jag skulle kunna bli modfälld. Jag har varit rejält modfälld.

Men i något skede insåg jag att det här är mitt läge just nu och det enda jag kan göra är att ta skeden i vacker hand och göra mina nästan-nedsättningar.

Små steg. Bokstavligen.

Det tar plågsamt länge men är det enda rätta sättet för ett långsiktigt helande.

I viket område behöver du ta små steg just nu för att få ett bättre, långsiktigt resultat?

Väja för en utsträckt hand

Tomas Sjödin sade det så bra.

Jag minns inte i vilken bok. Jag kommer inte ihåg kontexten, men det här minns jag:

Han hade blivit erbjuden skjuts hem från något evenemang. Han tackade nej och sade att han kan ta bussen hem istället. Och resultatet blev två lite mer ensamma människor som båda färdades åt samma håll.

Han väjde för en utsträckt hand.

Jag gör det också. Ofta, till och med.

Jag tror att jag är till besvär om jag tar emot hjälp. Jag tänker ibland att människan som erbjuder sig att hjälpa inte egentligen menar det, inte egentligen vill det.

Jag tror att människan som sträcker ut sin hand har andra avsikter, jag kan inte tro på den uppriktiga vänligheten.

Jag väjer för en massa utsträckta händer. Inte för att jag inte behöver hjälp och råd, inte för att jag tror att ensam är stark och själv är bäste dräng.

Så varför gör jag det?

Sanningen är att jag inte riktigt vet, ändå gör jag det. Fortsätter göra det.

Väjer du för utstäckta händer? Varför?

Men jag väjer inte för färgglada, blommiga mönster. Särskilt inte i vårtider!

Vad forskningen lär mig om livet: del 2

Bloggserien fortsätter!

Jag ska skriva tre artiklar och dessa ska slås ihop till en avhandling. Låter lätt men orsakar huvudbry.

Det är klart att jag börjar med att läsa in mig på området. Jag försöker skapa en förståelse över vad som har gjorts och ännu viktigare: vad som inte har gjorts.

Jag har nu ägnat fyra månader åt att läsa läsa läsa och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket jag inte har läst och allt jag ännu inte vet.

Det finns så mycket jag inte vet och det skrämmer mig att göra anspråk och säga “det här har inte gjorts” för i ärlighetens namn: hur kan jag veta det? Jag har inte läst allt.

Så jag har dragit mig från att börja skriva.

Därför är en insikt om vad forskningen lär mig om livet följande:

Du blir aldrig klar

Det finns alltid något att läsa. Din text kanske alltid kan finslipas lite till. Du har kanske aldrig kläm ut precis allt ur ditt forskningsmaterial.

Eller: du kanske hoppades att du hade kommit längre. Du kanske planerade att du borde ha samlat på dig lite mer kunskap innan du satte igång, du kanske är rädd att där du är just nu inte är tillräckligt.

Det är förståeligt, men det är en helt omöjlig ekvation att lösa.

För vi blir aldrig klara. Du, jag, vi.

Det har forskning visat mig.

Om du inte tror på forskning kan du väl ändå tro på poesin — på Tranströmers ord

“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnas valv efter valv oändligt
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

— Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Cool som hon

Det är en gåva att ha en mamma.

Min mamma är helt sin egen, orädd och rättfram och jätterolig.

Jag tänker ofta på hur coolt det är att jag spelar i ett samma band med min mamma. Hur många personer kan säga att de gör det liksom?

Vårt band heter dessutom mama åström band, och det säger väldigt mycket om just hur cool min mamma är.

Jag får ofta höra att jag ser ut som min mamma, att jag ser ut precis som hon gjorde när hon var i min ålder.

Och ju äldre jag blir desto mer märker jag att jag blir lik min mamma också till beteendet.

Helt ärligt gör det mig ingenting för min mamma är skitsnygg och som sagt jätterolig.

Jag vill gärna bli lika cool som hon.