Jag fick förfrågan en måndagförmiddag.
Om jag ville ställa upp på en intervju om läsning och böcker och allt det som jag älskar.
Naturligtvis vill jag det. En och en halvtimme senare kom kameraman och reporter och ställde spännande frågor om läsning och litteratur.
Jag hann inte tänka efter särskilt mycket då, men så här i efterhand har jag reflekterat. Vem är jag, egentligen, att säga något om böcker. Vem är jag att komma med tips för läsning eller över huvud taget uttala mig i frågor som rör litteratur?
Det finns jättemånga människor som läser fler, läser mer, läser bredare, läser djupare än jag. Det kommer det alltid att göra och jag varken kan eller vill mäta mig med dem.
För mig är läsande aldrig en tävling, det är ren njutning, avkoppling, utmaning och utveckling på samma gång. Om jag då läser en bok eller mer än hundra kvittar så länge jag får läsa. Det är ju min passion!
Men vem är jag att över huvud taget ha en åsikt? Och när vi nu ändå är på tråden: vem är jag att doktorera, att stå på scen, att hålla danspass.
Bluffsyndromet, ack min illvilliga, eviga medföljare, det är du igen, är det inte?
Å ena sidan kan jag ju hålla med: ja, vem är jag egentligen att..?
Men å andra sidan kan jag vara av helt motsatt åsikt: vem är jag att inte? Eller: vem är över huvud taget att? Vem har rätt, vem har tolkningsföreträde, vem har fullmakt att?
Det har varit häftiga dagar. Att se hur ett reportage blir till, utvecklas, sprids och skapar ringar på vattnet. Om du inte har någon aning om vad jag talar om är det den här artikeln.
