Vikten av representation

Mina morgnar och förmiddagar ser ut så här: jag vaknar och lägger på TV:n för att se på VM i fotboll (detta tv-tittande sker mer eller mindre engagerat med tanke på att jag oftast matar och underhåller två barn samtidigt).

Det är härliga morgnar, sköna morgnar och jag njuter av att se på match efter match.

Och när jag nu i mer än en vecka har sett på fotboll varje morgon blir jag så taggad på att snöra på mig fotbollsskorna och äntra planen igen. Jag längtar efter att få uppleva lagspelet, samhörigheten, den glädje och sorg man får uppleva som lag tillsammans på planen.

Jag längtar efter adrenalinet och nervositeten innan matchen, känslan av att sätta en perfekt djupledspassning eller efter att ha gjort en utsökt löpning i precis rätt tid. Eller att ensam ha tagit mig igenom försvaret och näta bollen förbi målvakten.

Jag längtar efter ruset efter att ha kämpat och kämpat och kämpat sig fram för att vinna tillbaka en boll, och glädjen av att se ens lagkamrater backa upp en. Att se ens vän och lagkamrat skickligt sköta en svår situation eller när ens målvakt gör den där once in a lifetime-räddningen som ingen hade vågat hoppas på.

Aahh vad jag har längtat och njutit ska ni veta!

Det märkliga är att Samuel ser på fotboll flera kvällar i veckan under hela årets lopp, och jag brukar ofta sitta bredvid och slötitta medan jag läser en bok. Men aldrig har jag följt med lika engagerat som jag har gjort nu under detta VM.

Orsaken?

Definitivt denna enda: representation.

Att se någon som ser ut som jag – som essentiellt ÄR som jag – gör att jag inser att jag också kan det där. Att det kunde vara jag som spelade där (teoretiskt, kanske inte sannolikt och rent praktiskt)!

Så mina tankar har på sistone handlat mycket om vikten av representation – att se någon som man identifierar sig med göra saker som man själv vill/önskar/kan göra på internationell TV.

Det är så stort, det är så viktigt.

Troligtvis kommer jag inte att göra en comeback på någon fotbollsplan under någon snar framtid, men detta fotbolls VM har förstärkt insikten om att jag kan.

Om jag vill. För de kan.

Inte VM i fotboll men en Kokkola Cup match år 2021

Spontanitet som guldkant

En av denna semesters större insikter är hur mycket jag njuter - men inte enbart njuter utan även behöver vardag och rutin för att må bra.

Jag är en rutin- och vardagsmänniska ut i fingerspetsarna och semesterns ständiga spontanitet och dagarnas ändlösa formlöshet gör mig rastlös och orolig i själen.

Samtidigt vet jag ju att jag gillar spontanitet - jag gillar att få plötsliga infall och genast förverkliga dem. Så hur går detta ihop?

Jag insåg att det för mig är skillnad på om spontaniteten är grunden eller guldkanten.

Under semestern finns ingen rytm att följa utan dagarna präglas av ett här och nu där det spontana är vardag.

Men den riktiga vardagen är stabil och oföränderlig och då är spontaniteten en härlig guldkant som förgyller det monotona och förutsägbara.

Nästa vecka börjar vår vardag igen - men förhoppningsvis förmår vi ändå förgylla den med spontanitet då och då!

Sommarläget

Jag är en rutinmänniska.

Vardag är egentligen det bästa jag vet för jag behöver förutsägbarhet, planering och (jag måste väl erkänna) kontroll för att må bra.

Ungefär allt det som en semester med två barn inte är.

Och förstå mig rätt: visst uppskattar jag ledigheten och den gemensamma tiden tillsammans väldigt mycket. Det har varit så skönt att vara två vuxna och två barn hemma under denna första tid tillsammans som tvåbarnsföräldrar.

Samtidigt tror jag att jag kommer att må och orka bättre – och i många avseenden vara en bättre människa – när vårt liv är en rullande (om än stundvis monoton) vardag framom detta kappsäcksläge som för tillfället är vårt liv.

Jag tror ofta att semester och sommar innebär sköna och avkopplande dagar vid villan, lite strandhäng, en massa grillpartyn, goda mocktails om kvällarna, en mängd glass och jordgubbar och sjukt mycket tid för läsning.

Av denna ymninga lista kan jag väl med gott samvete kryssa för att jag har avverkat många portioner med glass och jordgubbar men det är ungefär det.

Och jag tänker: det är inget att vara bitter över utan snarare bara att acceptera och försöka hitta det goda i det som faktiskt är!

Och det som faktiskt är är bland annat: en massa kvalitetstid med hela familjen, umgänge med släkt och vänner, att när som helst snabbt kunna dra på sig skor och stiga ut genom dörren, att sitta uppe länge om kvällarna för att det är så ljust (och ändå inte vara FÖR trött under dagen tack vare samma ljus), att inte behöva laga mat lika ofta (när vi bor hemma hos föräldrar/svärföräldrar), att träffa Sverigemänniskor vi inte har träffat på väldigt länge, en massa kalas och evenemang av olika slag.

Sommar är definitivt inte min favoritsäsong, men jag försöker hitta det goda i den också.

Och ett bildregn på det.

Lillebror

Vi har fått en son.

Han är alldeles underbar och kallas mest för Lillebror för tillfället men ett namn ska han väl få så småningom.

Förlossningen gick snabbt men väldigt bra och vi har fått vara hemma i några dagar nu och sakteliga landat i fyrfamiljsvardagen. Jag lovar återkomma med förlossningsberättelse lite senare, jag måste processa den själv först.

Hittills har livet som fyrbarnsfamilj varit lite allt möjligt: kaosartat, ljuvligt, stressande, lugnt, stimulerande och överstimulerande.

Men mest är vi bara tacksamma över att få ett friskt litet liv att rå om. Vilken gåva, vilken skatt, vilken nåd.

Tvåbarnschocken

I tre veckor har jag varit tvåbarnsmamma och det har minsann varit en resa som heter duga.

Trots att jag i teorin visste att det kunde bli intensivt så var jag verkligen inte förberedd på exakt HUR intensivt det skulle bli.

För jag har hört så många olika versioner av hur det är att få ett andra barn: en del säger att det inte är en så stor omställning eftersom man redan har anpassat sin livsstil till ett barns rytm och rutin. Det andra barnet “hänger med” i det liv som man redan har byggt upp liksom.

Andra röster – som jag kanske inte har hört lika ofta – har ändå uttryckt att tvåbarnschocken är en grej och att det var en större omställning att få barn nummer två än att bli förstagångsföräldrar.

Och vi har definitivt sällat oss till den senare kategorin.

Det är inte så mycket babyn själv – han är hur nöjd som helst och sover mest, äter bra, bajsar som han ska och har sällan besvär såsom magknip eller reflux. Han är en väldigt nöjd bebis vilket förstås har underlättat vår landning enormt.

Men ändå har vi haft det lite utmanande med att hitta fotfästet.

Det är kombinationen av att 1) hela familjen är på semester och att 2) vi inte har en rullande vardag för tillfället, 3) vi har en tvååring som behöver program och underhållning och stimuli, 4) den ena föräldern (jag) är inte lika mobil och energifylld och kroppsligt som vanligt och 5) vi har alla olika förväntningar på vår semester, och dessa förväntningar är inte alltid kompatibla med vår ork, fysiska förmåga eller logistik.

Men vi har klarat 3 veckor och alla är fortfarande på benen, friska, mätta och väldigt glada över det liv vi lever och den familj som är vår.

Med små, små steg vänjer vi oss vid detta nya, väldigt fina och glädjande tillstånd som fyrabarnsfamilj.

Små, små steg varje dag.

Mina ljuvliga två.

Klippa

Vi har så sakteliga börjat landa i fyrfamiljslivet.

Nu är Molly också hemma från dagis så vi är hemma allihopa. Det är intensivt men går bra.

Jag har mått helt skapligt efter förlossningen men på grund av förlossningens intensitet har jag haft ont (typ som extrem träningsvärk) i hela magområdet och inte kunnat röra mig utanför (eller ens inom) hemmet särskilt mycket.

Och därför har jag varit beroende av hjälp på så många sätt. Och därför är jag så tacksam för Samuel som har ställt upp på alla möjliga och omöjliga sätt.

Han har försett mig, vår dotter och vår katt med näringsrik mat. Han har lekt med och tagit hand om vår energiska tvååring. Han har kommit med dricka, böcker, kuddar, värkmedicin åt sin nyförlösta fru.

Han har tagit hand om så, så många bajsblöjor och våra barns allehanda kroppsvätskor. Han har handlat och sett till att vårt kylskåp och våra förråd är mer än fyllda. Han har skött tvätten, dammsugningen, plockstädningen och allt i hushållsväg.

Och han har tagit tid för att mysa med lillebror, krama och pussa sin fru, ha kvalitetstid med vår dotter. Han har inte klagat en gång.

Jag är bortom tacksam över allt han är, allt han gör. Jag har valt en bra man, den bästa, till livskamrat och jag kan inte vara tacksam nog.

Laget

Jag har alltid varit allergisk mot uttrycket “min bättre hälft” eller ens “andra hälft”.

Jag förstår att intentionen med dessa uttryck är god och att de framför allt ska förstås som en komplimang till ens partner. Ändå reagerar jag på att det väcker konnotationer till att en människa utan partner isåfall är halv.

Och det är så respektlöst mot singlar, oavsett om det är frågan om frivilliga eller ofrivilliga sådana. (På samma sätt som jag tycker att det är respektlöst att säga “jag visste inte vad kärlek/trötthet/livet var innan jag fick barn”).

Samtidigt förstår jag och håller med om att ett långt partnerskap gör att man formas enligt varandra och blir ett lag.

Detta blev så tydligt när Samuel kom hem efter en tredagar lång jobbresa.

(Det var minst sagt spännande att ha min viktigaste stöttepelare under hela denna graviditet, och inte minst under förlossningen, i vecka 39/40, men lyckligtvis är jag omringad av människor som definitivt hade ställt upp med både barnpassning och som doula. Och lyckligtvis behövde jag inte använda dessa tjänster denna gång).

När Samuel kom hem blev en sak väldigt tydligt för mig:

Vi är verkligen ett lag.

Vi har olika uppgifter och roller, styrkor och svagheter men, om vi nu går vidare med lagmetaforen: om han är back och jag anfallare så är det precis som det ska vara.

Rent konkret innebar Samuels frånvaro att alla bänk- och bordsytor i vårt hem var väldigt rena och välputsade men golvet var fullt av grus, sand, knäckebrödssmulor och matrester. För Samuel sköter dammsugningen hos oss (dagligen!) och jag har som hjärtesak att putsa ytor.

Rent konkret innebar det att vår katt förvisso fick mat och kel, men hans päls blev inte borstad och det där “lilla extra” i kärleksväg kanske glömdes bort.

Samuels frånvaro gjorde att gräset inte blev klippt, att kattsanden inte rensades, att diskmaskinen borde ha satts på kvällen innan, att soppåsarna svämmade över och att tvättmaskinen inte snurrade som den brukade.

Skulle jag bo själv skulle jag självklart göra dessa grejer. Men eftersom vi är ett lag och har olika uppgifter som vi (oftast helt outtalat) har anammat som våra, glömde jag helt enkelt bort dem.

Av den anledningen, och väldigt många andra förstås, är jag väldigt glad att han är hemma igen. Och nu får han nog inte åka iväg någonstans innan babyn kommer.

Förstås myste jag med vår katt fastän Touko framför allt har blivit Samuels pälskling med tiden.

PS. Jag brukar kalla Samuel för Sam och ofta säga uttryck i stil med “You can’t spell samarbete without Sam”. Och när jag tänkte på rubrik för detta inlägg tänkte jag att “Samlaget” ju vore perfekt – det säger både något om lagarbetet och Samuel. Rätt snabbt insåg jag att det också, och fram för allt, betyder något helt annat än just det jag hade i åtanke den här gången…

Sådant jag kommer att sakna och inte sakna

Mina sista gravidveckor är i full gång.

Jag kan i princip sluta vara gravid (ett märkligt sätt att uttrycka att förlossningen kan äga rum) när som helst, men jag får inte vara gravid i mer än drygt tre veckor (igångsättning i slutet av juni om inget mot förmodan händer innan det).

Därför tänkte jag nu blicka tillbaka över graviditeten och reflektera över sådant som jag kommer att sakna och inte sakna med den.

Bilder från graviditeten med Molly 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Jag kommer att sakna att se och känna små fötter sparka genom magen.

Men jag kommer inte att sakna hur stor magen är när jag ska plocka upp saker från golvet, ta mig förbi trånga utrymmen eller sätta mig i bilen.

Jag kommer att sakna hur naturligt det är för mig att ha ett lugnt tempo och ta dagliga tupplurer.

Men jag kommer inte att sakna den ständiga följeslagaren: tröttheten.

Jag kommer att sakna hur hjälpsamma folk – till och med främlingar på stan – är mot mig som en höggravid, pingvin-vankande kvinna.

Men jag kommer inte att sakna hur ofta jag har tvingats inse mina begränsningar och att jag rent fysiskt inte förmår göra ibland de mest grundläggande saker.

Jag kommer att sakna hur Molly smeker magen, pratar om lillebror i magen och sjunger för honom.

Men jag kommer inte att sakna mildare sparkar, tryck och press mot magen orsakade av skötseln av ett ibland trotsigt, trilskande och strejkande barn (eller en katt som flera gånger om dagen ska komma och ligga på magen).

Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Jag kommer att sakna möjligheten att alltid ha min baby precis under revbenen och att kunna prata med honom och smeka magen när som helst.

Men jag kommer inte att sakna sparkarna mot nämnda revben eller urinblåsan och alla “lightning crotch”-stunder.

Jag kommer att sakna hur jag med gott samvete har ätit godsaker helt enkelt med förevändningen att “jag är gravid och har cravings på detta just nu”.

Men jag kommer inte att sakna min strejk från sushi, tartar, tapasbricka, brie-ost, blåmögelost, salmiak, lakrits och goda cocktails.

Jag kommer att sakna de många frågorna, omsorgen om och intresset för mig och min graviditet (det är sällan en får så mycket uppmärksamhet som när en är höggravid!)

Men jag kommer inte att sakna kommentarer om hur stor min mage, “är du nog säker på att det bara är EN baby där inne” eller liknande kommentarer som rör min kropp – usch vad obehagligt det är!

Jag kommer att sakna hur Samuel kan prata och smeka magen, visa ömhet och skapa anknytning med vår baby redan nu.

Men jag kommer inte att sakna faktumet att de enda kramar jag kan åstadkomma med Samuel just nu är märkliga “sidan före”-kramar då magen är i vägen för en ansikte-mot-ansikte-kram.

Jag kommer inte att sakna foglossningen, de märkliga muskelkramperna jag har dragits med, kliande hud, sömnlösheten, andfåddheten, den dåliga konditionen, ryggontet och alla andra krämpor som jag har dragits med på sistone.

Men OJ vad jag kommer att sakna den förväntan som en graviditet och en växande mage innebär; det är så oerhört spännande och jag är så nyfiken och förväntansfull på vad som komma skall.

Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Foglossning i hjärtat

Jag har varit extremt blödig på sistone.

Det är egentligen föga förvånande: jag är den första att medge att jag är lättrörd och känslig överlag, men särskilt och osedvanligt så nu under slutskedet av denna graviditet.

Men jag har märkt och känt av denna blödighet mer än vanligt under de senaste veckorna.

Det räcker med att jag ser på Molly, till exempel när hon sitter för sig själv och läser en bok som mitt hjärta svämmar över. Eller när hon går hand i hand med pappaSamuel till bilen för att åka in till dagis om morgnarna. Eller när hon säger något av sina roliga uttryck som har blivit insideskämt och standarduttryck i vår familj.

Det är stolthet, sårbarhet, kärlek, glädje, rädsla, tacksamhet och allt på samma gång. Alla dessa känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med (men som oftast kommer ut som tårar).

Jag har upplevt denna ökade känslighet som foglossning i hjärtat.

Foglossningens syfte under en graviditet är ju att mjuka upp och luckra upp benen och lederna i bäckenet så att babyn kan tränga igenom under förlossningen.

Foglossning i hjärtat är när hjärtat luckras upp för att få plats med ännu ett litet liv att älska.

För jag har funderat en del på hur (om?) mitt hjärta faktiskt kan inrymma den kärlek som ett till barn innebär. Kommer jag att kunna älska mitt andra barn lika mycket som mitt första? Kommer kärleken att vara lika stark eller kommer den nuvarande kärleken till Molly att divideras och fördelas lika mellan Molly och hennes lillebror? Eller ännu värre: fördelas olika mellan barnen?

Över detta har jag funderat.

Samtidigt har jag ju hört mamma efter mamma vittna om att det är en naturlig farhåga men egentligen aldrig är ett problem: kärleken divideras inte, den multipliceras.

Men för det behöver hjärtat rum; hjärtat behöver rum att svälla och växa och inrymma ett litet liv.

Därför har mitt hjärta foglossning just nu.

Det jag gör om dagarna

Vi ska snart få en baby!

Det har ju varit slutmålet med denna graviditet hela tiden men insikten har slagit mig de här senaste dagarna. Nu är babyn fullgången och i princip redo att komma ut när helst den vill.

Jag har inte egentligen haft några som helst känningar om att något i förlossningsväg är på gång men idag hade kände jag den där typiska “mensvärken” som föregår the real deal. Denna mensvärk gick över men var första gången jag kände av något som ens kan liknas vid förvärkar och inte bara smärtfria Braxton-Hicks.

Om ni undrar hur det går med mitt mål att försöka varva ner kan jag meddela att det går bättre.

Jag har verkligen lärt mig att chilla mera och har äntligen landat i mammaledigheten. Visst pynjar jag på här hemma och har något litet “projekt” varje dag, men något måste ju en höggravid kvinna göra för att få dagarna att gå.

Jag kan ju inte sova bort alla dagens timmar.

Det jag gör om dagarna:
– Läser böcker. Just nu Kirke av Madeleine Miller som är helt intressant.

– Lyssnar på böcker. Just nu De bortglömda ordens bok av Pip Williams.

– Tvättar kläder och manglar lakan (JA vi har en härlig, retromangel som länge har varit förpassad till klädskrubben men nu kan jag inte tänka mig att sova i omanglade lakan).

– Lyssnar på podcasts. Särskilt om förlossningar och babytiden.

– Dricker koffeinfritt iskaffe. Detta är min enda craving i livet just nu. Just den här veckan är det inte så varmt där ute, men fortfarande vill jag bara ha kalla, läskande drycker.

– Fixar på mitt Bookstagramkonto. Under förra året fick mitt bokkonto inte särskilt mycket kärlek och uppmärksamhet då jag började jobba, var första trimester-gravid och sjuk mest hela tiden. Men NU är läslusten på topp och min inspiration att fixa bokkontot likaså!

– Fixar lite jobbgrejer. Några enstaka möten, några ansökningar och jobb med lite pappersarbete håller jag på med som bäst. Jag väntar även på att min andra artikel ska komma tillbaka från en tidskrift (förhoppningsvis som accepted with minor revisions, om jag själv får välja).

– Tupplurar. Oftast i min “mask” (som Molly kallar det), vilket är en enorm graviddyna som omfattar hela mig på båda sidorna. Den är det bästa som finns och om inte jag använder den används den flitigt av såväl man, barn och katt.

– Har lite roliga projekt. Bland annat har jag varit en ambassadör för Svenska Folkskolans Vänner och deras kampanj “Läs med vännerna” och för tillfället skriver jag en webbartikel till deras plattform Lärorikt.

Lite sådant.

Och en magbild från 37+0 på det!