En av denna semesters större insikter är hur mycket jag njuter - men inte enbart njuter utan även behöver vardag och rutin för att må bra.
Jag är en rutin- och vardagsmänniska ut i fingerspetsarna och semesterns ständiga spontanitet och dagarnas ändlösa formlöshet gör mig rastlös och orolig i själen.
Samtidigt vet jag ju att jag gillar spontanitet - jag gillar att få plötsliga infall och genast förverkliga dem. Så hur går detta ihop?
Jag insåg att det för mig är skillnad på om spontaniteten är grunden eller guldkanten.
Under semestern finns ingen rytm att följa utan dagarna präglas av ett här och nu där det spontana är vardag.
Men den riktiga vardagen är stabil och oföränderlig och då är spontaniteten en härlig guldkant som förgyller det monotona och förutsägbara.
Nästa vecka börjar vår vardag igen - men förhoppningsvis förmår vi ändå förgylla den med spontanitet då och då!
