Jag skulle köpa kattmat från motonet med Molly.
Jag vet inte hur ni gör, men hos oss köper vi kattmat enligt principen: sällan men mycket.
Så nu var det dags för denna storhandling.
Men det hände sig att jag lite glömde bort denna princip och istället stövlade in i motonet med Mollys hand i min men varken köpkorg eller kundvagn i den andra handen.
Och kattmaten kom förstås genast i början av affären. Jag tog hurtigt två stora kartonglådor under armen – inte mindes jag min foglossning eller mina extra kilon, inte tänkte jag så mycket på min utbuktande mage och yra tvååring i det skedet. “Det här klarar jag” tänkte jag och så fortsatte vi färden genom motonets slingriga gångar.
Det gick helt bra, med undantag för några kortare pauser då jag var tvungen att rätta till kartongerna som inte alls var gjorda för att staplas på varandra. Vi kom till kassan, jag betalade och allt var frid och fröjd.
Tills jag insåg att vi ännu ska ta oss tvärs över en trång parkering:
Jag, höggravid med foglossning och vankande pingvingång.
Molly, som förvisso vet att hon inte får springa runt när det finns bilar i närheten men som på tvååringars härliga, spontana vis, ständigt glömmer bort denna detalj. Som dessutom när som helst kan få för sig att tvärstrejka, kasta sig ner på marken i protest eller spurta i motsatt riktning.
Kartongerna med kattmat, den förbajskade kattmaten, som jag redan hade burit på alldeles för länge med tanke på mitt tillstånd. Lådorna som skavde och tryckte in i händerna och som omöjligtvis gick att kombinera med att hålla en tvååring i styr då hon egentligen skulle behöva vara i famnen.
Så jag gjorde något väldigt otypiskt mig.
Jag vände mig till de unga männen, kanske i gymnasieåldern, som hade stått bakom mig i kön och frågade om de kunde hjälpa mig.
Med en finska som var allt annat än flytande (vem behöver ens använda finska i Vasa-/Korsholmtrakten?) hackade jag fram om de kunde hjälpa mig att bära de två kattmatslådorna till min bil på parkeringen.
Och vet ni,
dessa ynglingar fullkomligen sken upp.
Med hurtiga tag (ungefär som jag i BÖRJAN av motonet-rundan) nappade de varsin låda och följde mig till bilen som låg inte alls långt borta.
Jag tackade dem redan under vägen dit och sade att det var snällt av dem då det är inte är lätt att som gravid och med en tvååring att gå över parkeringsplatser.
“Ja det kan ju inte vara lätt med en taapero att röra sig och bära lådor” sa den ena av dem på ett lillgammalt vis.
Jag öppnade bagageluckan åt dem och de ställde behjälpligt in lådorna. Jag tackade ytterligare några gånger och de var så gulliga och önskade en god fortsatt dag.
Och jag var alldeles hjärtevarm av detta. Och jag insåg hur sällan jag ber om hjälp och hur ofta har jag missunnat mina medmänniskor att få hjälpa. Hur fint det är att både be om hjälp, erbjuda hjälp och hjälpa andra.
Denna lilla tjänst som de gjorde kan knappast ha varit särskilt betungande för dem. Lådorna är kanske otympliga men inte tunga på något vis, och sträckan vi gick rörde sig om några tiotals meter plus att riktningen var densamma som de ändå skulle ha gått.
Men jag tror att faktumet att de fick hjälpa piggade upp deras dag, om ens lite.
Åtminstone piggade det upp min dag.
En annan som brukar hjälpamed att bland annat ligga i min famn när jag läser eller på tangentbordet när jag har fram datorn. (He loves me)
