Ny vecka

I min värld ligger det alltid något förväntansfullt över en ny vecka.

Jag drabbas väldigt sällan av söndagsångest; ni vet den där krypande obehagskänslan av att Det Sköna Veckoslutet är förbi och Vardagen åter kallar.

Snarare är det tvärtom: när söndagen närmar sig sitt slut packar jag ivrigt min jobbväska, förbereder kanske en lunchlåda och tar en snabbtitt i min kalender för att få koll på den kommande veckan.

Och när måndagen väl är kommen börjar jag ivrigt planera för veckans göromål, strukturera upp vilka arbetsuppgifter som ska göras och när de ska göras. Jag älskar att planera så detta steg är typ det roligaste (sen ska ju allting verkställas också och det är ibland en annan historia som vi inte behandlar nu).

Den här veckan är rätt hektisk. Jag ska norröver en vända, Samuel ska norröver en annan vända, jag har program alla eftermiddagar/kvällar och den enda kvällen jag inte har det så har Samuel det istället.

Men det är ändå bara roliga programpunkter så helt ärligt klagar jag inte.

Idag är det för övrigt exakt två månader till BF – får se om denna baby likt min första är punktlig och föds på BF eller om det blir före eller efter!

Först när jag hade tagit och redigerat bilden märkte jag att magkulan också syns… Hopplöst att fotografera uppfrån numera, haha!

En gravidlista

Nu kommer ett inlägg som jag aldrig har gjort förut men som jag själv tycker är kul att läsa på andras bloggar – en gravidlista!

Denna lista har jag sett figurera en hel del i bloggvärlden och är från Elsas blogg.

Vilken vecka är du i nu?
Vecka 31 (30+5).

När är du beräknad?
Den 17 juni vilket även råkar vara min och Samuels årsdag för när vi blev ett par (man vill ju tajma in festligheterna liksom – SKOJA).

När fick du reda på att du var gravid, hur gick det till och hur tog du det?
Fredagen den 4 oktober tog jag ett gravtest tidigt på morgonen för jag hade haft på känn att “något kanske är på gång”. Eftersom denna fredag var en potentiell mensdag för mig ville jag också veta om jag skulle utrusta mig för dagen med mensskydd eller för framtiden med bebis, haha. Jag blev glad och förvånad fastän jag hade anat.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021 (typ exakt två år sedan). Foto: Rebecka Hägert-Backkull

När och hur berättade du för din partner att du var gravid och hur reagerade denne?
Testet visade genast positivt och jag sprang med det (fräscht, förresten) till Samuel som fortfarande sov. Han var yrvaken och kunde inte riktigt ta in vad jag sade. Men han blev glad och vi kramades och konstaterade förvånat: “vi ska få en baby!?!?”.

Vilken vecka var du i när du fick veta att du var gravid?
Det måste ju rimligtvis ha varit vecka 5 (4+0) eller något sådant? Jag minns att detta sätt att räkna gjorde mig chockad när jag var gravid med Molly – jag hade tänkt att första dagen för missad mens räknas som den första gravid-dagen, och att det därifrån är frågan om 40 veckor framåt. Fatta CHOCKEN när jag då redan “hade varit gravid” i fem veckor!!

Var graviditeten planerad?
Den var inte helt oplanerad om vi säger så, men vi försökte inte aktivt få barn när vi väl blev gravida.

Hur gamla är du och din partner och hur länge har ni varit tillsammans?
Jag är 29 och Samuel är 31. På beräknat datum (17.6) har vi varit tillsammans i 11, härliga år.

Vilka var dina första gravidsymtom?
Ni kommer inte tro det men faktiskt foglossning. Och ligamentsmärtor i sidorna. Helt galet.

Mådde du mycket illa i början?
Jo, det gjorde jag. Till skillnad från graviditeten med Molly (då jag endast mådde illa om morgnarna men sedan kastade upp så att det gick över) var jag under denna graviditets första trimester illamående dygnet runt.

Har du haft några krämpor/problem under graviditeten?
Foglossningen har jag dragits med mer eller mindre hela tiden. Utöver det har jag förstås varit trött, haft ligamentsmärtor, torr hy, varit mer gråtmild, haft halsbränna etc. etc. Men inga alldeles för oöverkomliga besvär ändå.

När kände du bebisens första sparkar?
Det var lite diffust i början, men supertydligt kände jag sparkar kring julen 2022 (kring vecka 16 någonting). Jag har moderkakan i framvägg så jag tycker att jag kände rörelser lite senare denna gång eftersom jag med Molly hade moderkakan i bakvägg.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Har du varit mycket orolig?
Nej faktiskt inte. Det är klart att tiden mellan insikt om graviditet fram till det första ultraljudet är spännande och nervöst, men särskilt orolig var jag ändå inte. Jag har inte heller nojjat alls lika mycket kring mat och krämpor som med den första graviditeten. Skönt så.

Hur många ultraljud har du gjort?
Tre stycken. Det första ultrat i vecka 13, sedan ett ultra under rutinläkarbesöket i vecka 20 och sedan strukturultraljudet i vecka 23.

Vad har du haft för cravings?
Leksands knäckebröd med gräddost, gurka och chilisalt MUMS! Jag har överlag varit mer sugen på saltigt än på sött.

Har du varit känslig?
Jo, både emotionellt (gråtmildhet, rördhet etc) men också känslig mot lukter och smaker.

Har du fått bristningar?
Nej, inte i alla fall ännu.

Har du varit äcklad/känslig för någonting under graviditeten?
Som sagt har jag haft problem med en massa lukter och smaker (typ om något livsmedel är lite halvgammalt i kylskåpet – URK).

Ditt bästa gravidminne?
När jag och Samuel väntade på att gå in till ultrasköterskan i vecka 13 för att få se om vi faktiskt har en baby där inne och om den har isåfall har det bra. Vi var förväntansfulla och spända och lite oroliga förstås. Då spelades låten “Mestaripiirros” av Anna Puu via radion i väntrummet och både han och jag fick tårar i ögonen, det kändes fint och tryggt på något sätt.

Ditt värsta gravidminne?
Illamåendet 24/7 särskilt under veckorna 6–11. Jag kunde i princip bara äta TUC-kex och klementiner och ligga på soffan och djupandas. Inte kul.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Vet ni vad det blir för kön och vad den ska heta?
Ja det blir en POJKE! Namnet är väl inte helt bestämt men vi pratar bara om babyn som “Måns”.

När berättade ni för nära och kära att ni väntade barn?
Dagen efter vårt vecka 13 ultra firade vi självständighetsdagen med våra vänner här i Vasa. Det blev en riktigt baby-yra då 3 par (inklusive vi) på samma kväll berättade att de till sommaren ska få baby! Åt våra familjer berättade vi lite vartefter att vi träffade dem där i december.

När köpte ni första bebisprylen?
Eftersom vi redan har en tvååring till vilken vi hade skaffat det mesta var det ganska sent. Jag började köpa en del pojkkläder på loppis ungefär i februari tror jag?

Hur har er bebis varit hittills i magen?
Lagom rörlig, lagom lugn. Jag skulle minnas att Molly var busig i magen medan denna baby har rört på sig regelbundet för att jag ska slippa vara orolig över det, men ändå inte så mycket att jag skulle vakna på nätter eller störas av det. Hittills har han inte heller sparkat mot blåsan eller revbenen särskilt ofta så det har varit skönt.

Hur vill du att förlossningen ska se ut?
Jag försöker att ha ett öppet förhållningssätt till förlossningen (jag märker att jag vill jämföra med min första (dröm)förlossning vilket kan vara riskabelt om det inte går lika bra/på samma sätt). Jag hoppas ändå att jag ska kunna vara lugn och rotad i mig själv, få ett bra stöd av Samuel och barnmorskan och lita på att min kropp vet vad den gör.

Sen när det gäller förlossningens hur, när och smärtlindring etc är jag väldigt öppensinnad precis som förra gången. OM jag ändå får välja har jag gärna en kortare latensfas (med Molly hade jag en latensfas som var drygt 10 dagar lång …)

Nivån på bildkvaliteten sjönk dramatiskt här till slutet, men så här ser jag ut precis idag.

Hemmapåsk

Påsken var fin. Den var stillsam, utevistelse, familjetid.

För första gången under hela mitt liv spenderade vi påsken hemma och inte norröver hos våra föräldrar och svärföräldrar.

Alla våra och andras sjukor i kombination med graviditet och att vi rätt nyligen var norröver gjorde att vi prioriterade en hemmapåsk istället för en bortapåsk. Och det visade sig, att en hemmapåsk var riktigt fint och precis vad vi behövde.

Och denna påsk har jag tänkt mycket på vuxenblivandet (som jag ännu tycker att jag bara har påbörjat). För jag har nämligen tänkt mycket på hur vanskligt det blir när mina planer och mina förhoppningar och förväntningar hänger på andra människor (främst då människor som inte är Samuel eller Molly – men även de också, förstås).

Den här tankeprocessen påbörjades för några år sedan när jag var tvungen att (i någon mån) revidera om mitt liv på grund av mina föräldrar skilsmässa.

Plötsligt blev allt som heter högtider och familjesammankomster mer problematiska och verkligen inte något självklart eller förutbestämt. Plötsligt blev frågan om var vi ska "bo när vi blir stora” också mer nyanserad, problematiserad och komplex.

På den vägen är jag.

Men jag tror att jag börjar landa någonstans här: sist och slutligen får inte min “lycka” vara avhängig andra människor, och jag kan inte bygga upp ett liv i vilket jag direkt eller indirekt lägger förväntningarna på någon utomstående.

Det låter som självklarheter, men det är faktiskt en rätt stor, ny insikt för mig.

Veckan som varit

Veckan har varit magsjukans.

Lyckligtvis har vi alla kommit lindrigt undan. Faktum är att under största delen av veckan har vi mått toppen men hållit oss isolerade tills vi blev symtomfria i mer än 48h för att minimera risken att smitta ner någon annan nu innan påsk.

Jag och Samuel har jobbat hemifrån medan Molly, som hade denna släng redan förra veckan, har varit på dagis.

Under veckan har vi därför ägnat oss åt gemensamma lunchpromenader och kaffepauser med glass och kladdkaka (ni hör ju, inte värst allvarligt magsjuka) på terassen i solen (insikt 1: vi är otroligt vinterbleka, insikt 2: vårsolen är stark och både Sam och jag brände våra LÄPPAR på 15 minuter!?)

Denna vecka har på många sätt liknat den första corona lock-down:en ungefär den här tiden för tre år sedan: vi var friska men höll oss mest för oss själva, vi var mest hemma och undvek att röra oss ute på stan eller bland folk.

Nu håller vi på att måla om i sovrummet och inatt sov jag och Samuel i vardagsrummet vilket Molly förstås tyckte var helfestligt.

Nu är det skärtorsdag och vi ska försöka få färdigt sovrummet så att vi kan flytta tillbaka vår säng. Påskhelgen kommer att fyllas med mat, födelsedagskaffe, vänner och familj.

Jag kommer att medvetet logga ut under påskhelgen, och därför vill jag önska just dig en fridfull och fin påsk!

Behöver hjälp

Vår bils motor havererade.

Det var något med cylindern och kylarvätskan och trycket – helt ärligt har jag inte helt koll på termerna och läget men den är kaputt.

Det blir en dyr affär att reparera den men det är vårt enda rimliga alternativ och egentligen är det inte något att gräma sig över: sådant kan hända och nu hände det oss.

Men att bo lite utanför centrum med en familj på tre personer i en stad som Vasa gör det inte lätt att vara billös. Det går förstås att ta sig omkring med cykel men det känns lite våghalsigt att göra det utan dubbdäck – särskilt i den årstid som råder nu med blixthalka och snöfåror.

Och särskilt just nu eftersom jag är gravid i vecka 30 och ogärna hänger mig åt fall i olika möjliga och omöjliga ställningar (jag har fullt sjå att hållas på benen som det är).

Så vi behövde hjälp.
Snabbt.

Och vi blev varse om hur obekvämt det är att be om hjälp. För i vår samtid *ska* man inte be om hjälp. Man ska klara sig själv, hitta lösningar, inte vara till besvär. Man ska hellre betala dyra pengar för att något främmande företag fixar och grejar livet åt en men gud förbjude att man ber om hjälp av sin närmaste granne.

Nå, det var precis det senare som vi gjorde.

Och inte bara grannen. Familj, vänner och vem som helst som kan tänkas sträcka ut en hjälpande hand (och bil).

I fjol den här tiden drabbades vi hela familjen av covid och jag känslan av hjälplöshet som jag upplevde då är precis som den är nu.

Det är en ödmjukande erfarenhet att behöva be om hjälp.
Det är en livsviktig erfarenhet att behöva be om hjälp.

Tack till alla er som har hjälpt!

En gammal bild på en liten Mindy.

Den jag var

På Facebook finns funktionen som påminner om händelser som ägt rum för x-antal år sedan.

Det är blandade minnen som dyker upp i dessa påminnelser. Här tänkte jag göra nedslag i den jag var och det som hände för ett, tre, fem och tio år sedan.

För ett år sedan…
Var det april 2022. Jag hade precis börjat jobba igen efter nästan ett år av föräldraledighet. Jag hade en intensiv läs-period på jobbet och läste in mig på ny teori (filosofi/ontologi) som jag senare kom att använda mig av i min avhandling. Jag tränade på gym flera dagar i veckan och vet inte var jag fick min energi ifrån!? Jag sökte pengar för att spela in ett album med The Haralds och hade väldigt mycket vårkänslor.

För tre år sedan…
Var det april 2020. Coronapandemin hade knutit sina fasta nävar om Finland och världen, och distansjobb blev vardag. Jag kände mig väldigt isolerad och vilsen när det kom till mitt jobb: jag hade inte riktigt kommit igång med avhandlingen när allt plötsligt stängdes ner. Det var frustrerande att inte veta hur jag ska bygga upp mina arbetsdagar, om jag gör “rätt saker” och om jag faktiskt får kalla mig själv doktorand. På fritiden blev det en hel del promenader och länkar med Samuel. Vi umgick med våra vänner och i våra sammanhang, men alltid med en känsla av att “vi borde inte”. Stundvis hade vi breakdowns till följd av oro och tristess. Jag skadade mitt knä pga överansträngning vilket även saktade ner mitt träningstempo.

Mitt i coronapandemin. Med t-skjortan som alltid ger perspektiv.

För fem år sedan…
Var det april 2018. Jag var mitt uppe i en intensiv tid med heltidsjobb som forskningsassistent samtidigt som jag jobbade som danslärare 3 kvällar i veckan och skrev klart min magisteravhandling under all ledig tid som jag kunde uppbåda. Samuel var arbetssökande och det var en rätt tuff tid då vi inte visste när något skulle nappa. Jag älskade mitt jobb vid Åbo Akademi och planerade för min doktorsavhandling. Jag och Samuel bodde i vår tvåa i Sandviken och trivdes jättefint. Vi umgicks med våra vänner, gymmade tillsammans (perjantaipumppi med Max och Linn was a thing).

För tio år sedan…
Var det april 2013. Alla mina jämnåriga hade “läslov” och satsade för fullt på studentproven medan jag slutgjorde kurser i kemi, matematik, franska och övriga kurser som jag var tvungen att ta igen då jag hade varit borta nästan ett helt läsår. Samuel bodde i Åbo men vi pendlade till varandra nästan varje helg för att umgås (HUR orkade vi!?). Jag återhämtade mig efter en oerhört jobbig tid i mitt liv och började faktiskt se hur ljuset och livet återvände. Jag drömde om att börja studera svenska språket i Åbo och att faktiskt få bo själv efter alla år i en storfamilj.

Jag bloggade aktivt för tio år sedan och älskar i efterhand den lågtröskelverksamhet som bloggandet var. Foton bestod ofta av spontanfoton från webbkameran och inläggen kunde vara korta, korta uppdateringar och flera gånger om dagen!

Resan som blev av!

Det har varit tyst här sen jag skrev om hur hoppfull jag var inför möjligheten att komma iväg på en tumisresa med Samuel.

Men missta inte min tystnad för besvikelse för JA – vi kom oss iväg på vår mycket efterlängtade getaway!

Strejken avblåstes, Molly blev frisk och vi har fortfarande hållits friska efter resan.

Och resan då: det var hur kul som helst.

Inte alls en resa i avdelningen “vila och avkoppling” utan snarare en programspäckad helg med många intryck och upplevelser (och skoskav, foglossning och trötta fötter men det var en bisak).

Vi åt gott, upplevde Själarnas ö på Svenska teatern (drabbande! gripande!), gick på stan, spårvagnade, besökte kusin med familj, såg Avatar 2 på bio (hjärtkramande! gråtframkallande! hänförande!) och fick umgås bara vi två.

Det var helt underbart.

Nu, ännu två dagar efter hemkomsten, är jag mör och trött. Men det kanske man får vara i tredje trimestern så där överlag.

Nu till avdelningen ”random tankar som slog mig under resan”:

• Det här var precis en sådan resa som vi behövde! Vi är riktigt bra på att ta vara på gemensamma stunder av djupa samtal och kontakt i vardagen men att uppleva något nytt tillsammans har vi sällan möjlighet till

• Vi är så tacksamma för våra familjer! Lyxen att vårt barn har många famnar och hem som hon välkomnas i är guld.

• Vi är inga storstadsmänniskor. I härlig österbottnisk anda blev vi halvstressade av att passa lokaltrafikens tidtabeller och av att se människor människor människor överallt. Vi trivs i vårt lugna, stilla Böle.

• Det var gripande att på ett konkret sätt genom teater ta del av hur kvinnor och (ibland godtyckligt) psykiskt sjuka har blivit behandlade genom historien. Gränsen mellan frisk och sjuk är allt annat än tydlig och svartvit, och detta skildrades så talande på Själarnas ö.

• 3D-bio är fortfarande en grej! För inte alla länge sedan funderade jag och Sam över huruvida 3D gladögon på bio fortfarande är en grej. Det visade sig att det är det. Till först var vi obekvämt ovana, men med tiden märkte vi knappt av de otroligt fula glasögonen. Avatar 2 var definitivt en film att uppleva på bio (och med 3D glasögon).

Det här inlägget kändes väldigt bloggigt - jag får nästan liten 2008-vibes!

Hoppfullheten

I juli 2022 hade jag och Samuel planerat en tumisresa.

Den avbokades så snöpligt på grund av att jag blev rejält sjuk. Besvikelsen var förstås enorm.

Jag skojar inte när jag säger att vi ända sedan det har försökt få till en tumishelg utan att lyckas. Hösten var en enda dimma av sjukdom-första trimester-albuminspelning och plötsligt kom julen.

Sen blev det år 2023 som vi inledde med influensa, bihåleinflammation och bronkit och fortsatte med andra tråkigheter av varierande natur.

MEN SÅ, äntligen, för någon vecka sedan bokade vi in en tumisresa till Helsingfors till slutet av denna vecka.

Teaterbesök, kusinbesök, shopping, god mat och härligt med mycket tumistid. SOM vi har väntat, SOM vi har längtat! Det har varit min stora tröst i alla dessa livets mindre motgångar som vi har upplevt att vi har denna tumishelg att se fram emot.

Så ni kanske kan fatta klumpen i magen när det blev lokförarstrejk i måndags.
Eller när de ringer från dagis och säger att Molly har 38 graders feber.
Eller när våra tilltänkta barnskötare meddelar att de också har fått sjukdom i huset.

Hela veckan har vi suttit på nålar, försökt förvandla den obehagliga klumpen i magen till is.

Febrilt har vi försökt att inte ta ut varken det ena eller det andra, utan följa med läget, hålla oss uppdaterade, ha is och is och bara is i magen.

Och kan ni fatta att strejken avblåses och imorgon bitti (fredag) och att vårt tåg faktiskt åker?
Kan ni fatta att Molly är feberfri och sitt vanliga, härliga jag idag?
Kan ni fatta att ingen annan i den tilltänkta barnskötarfamiljen har blivit sjuk och sjuklingen själv är på benen?

Ännu kan vi inte tro att vi faktiskt är på väg på vår högst efterlängtade (and way overdue) resa men så här nära har vi aldrig varit!

Vi klarade det

Idag är det vårdagjämning!

Stanna upp och ta in det för ett tag.

Det är vårdagjämning!

Är det bara jag eller var hösten och vintern 22-23 ovanligt lång, ovanligt mörk? Kanske ovanligt kall också; inte så mycket med tanke på meteorologisk temperatur utan snarare på grund av envetna försök att dra ner på elkostnader och därmed även all typ av uppvärmning och belysning.

Men precis idag är dagen lika lång som natten, och imorgon segrar ljuset för första gången på länge.

Den här hösten går till historien (min, personliga sådan - inte så mycket världens och allmänhetens) för dess kämpighet.

I höstas var jag nygravid och Molly började på dagis (läs: drog hem en myriad bobbor som givetvis överfördes till mig också). Och faktum #1 är att första trimester tröttheten och illamåendet verkligen inte är något att leka med. Faktum #2 är att dagisbobbor inte heller är något att leka med.

Detta i kombination med allmänt kaos i världen, sjukdomsfall och svåra livssituationer bland nära och kära, jobb och det stora albumprojektet (roligt, förstås, men tidskrävande och tufft!) med The Haralds gjorde att hösten blev lång och tung.

Hösten var väldigt mycket slitsam vardag och när jag i slutet av år 2022 blickade tillbaka insåg jag hur dåligt jag hade mått och hur trött jaghade varit.

Av exakt den anledningen gläds jag löjligt mycket över att det idag vänder.

Nu vänder det, hörni!

Plötsligt

Jag älskar det svenska språket men ett av svenskans kanske fulaste ord (sett bara till hur det låter och skrivs) är nog ändå plötsligt.

(Det är något med bokstaven ö i närheten till bokstaven t som ställer till det för mitt estetiska öga).

Men själva innebörden av ordet plötsligt har jag inga problem med, det är ett ganska bra ord i många fall.

De som känner mig och läser min blogg vet att jag är första hand är en planerare. Visst får jag infall av spontanitet men i första hand planerar jag.

Allt.

Men sen, plötsligt händer det att jag gör saker rätt otippat, oplanerat.

Som det var för mig i våras när jag plötsligt tvättade alla fönster i hela huset för att jag fick ett infall. Eller som igår när jag plötsligt rensade bokhyllan och började förbereda för att ha ett loppisbord senare i vår.

Ibland är det spontana bäst, särskilt i sådana här rätt tråkiga sysslor.

Att bara få ett infall att NU ska jag för allt i världen ta och sortera klädskåpet eller den där ena lådan som är så stökig.

Jag vet inte hur det är för dig men när jag har en punkt på min att göra lista som heter “städa garderoben” känner jag instinktivt hur fly eller fäkta-funktionen slås på. Jag motsätter mig och stretar emot in i det sista.

Därför är plötsligt bra.

Så hörni, underskatta inte kraften i det fula ordet plötsligt.

Plötsligt såg min bokhylla ut så här!