I juli 2022 hade jag och Samuel planerat en tumisresa.
Den avbokades så snöpligt på grund av att jag blev rejält sjuk. Besvikelsen var förstås enorm.
Jag skojar inte när jag säger att vi ända sedan det har försökt få till en tumishelg utan att lyckas. Hösten var en enda dimma av sjukdom-första trimester-albuminspelning och plötsligt kom julen.
Sen blev det år 2023 som vi inledde med influensa, bihåleinflammation och bronkit och fortsatte med andra tråkigheter av varierande natur.
MEN SÅ, äntligen, för någon vecka sedan bokade vi in en tumisresa till Helsingfors till slutet av denna vecka.
Teaterbesök, kusinbesök, shopping, god mat och härligt med mycket tumistid. SOM vi har väntat, SOM vi har längtat! Det har varit min stora tröst i alla dessa livets mindre motgångar som vi har upplevt att vi har denna tumishelg att se fram emot.
Så ni kanske kan fatta klumpen i magen när det blev lokförarstrejk i måndags.
Eller när de ringer från dagis och säger att Molly har 38 graders feber.
Eller när våra tilltänkta barnskötare meddelar att de också har fått sjukdom i huset.
Hela veckan har vi suttit på nålar, försökt förvandla den obehagliga klumpen i magen till is.
Febrilt har vi försökt att inte ta ut varken det ena eller det andra, utan följa med läget, hålla oss uppdaterade, ha is och is och bara is i magen.
Och kan ni fatta att strejken avblåses och imorgon bitti (fredag) och att vårt tåg faktiskt åker?
Kan ni fatta att Molly är feberfri och sitt vanliga, härliga jag idag?
Kan ni fatta att ingen annan i den tilltänkta barnskötarfamiljen har blivit sjuk och sjuklingen själv är på benen?
Ännu kan vi inte tro att vi faktiskt är på väg på vår högst efterlängtade (and way overdue) resa men så här nära har vi aldrig varit!
