Ebb och flyt

Mitt jobb är av en knepig natur.

Jag har få möten, sällan deadlines och flexibel arbetstid. Jag ansvarar själv för att få gjort det som ska göras, och även för när det ska göras.

Jag styr mitt eget arbete och det är knepigt (och rätt drömmigt också, förstås).

Nu, med drygt två år av heltidsforskning (inräknat alla föräldraledigheter etc) har jag lärt mig att det här jobbet kommer i dagar av ebb och flyt.

I måndags hade jag en riktigt effektiv dag: jag lästelästeläste och skrev och gjorde nya kopplingar, hade ett spännande möte, kom på nya idéer, gjorde listor över saker och ting, planerade framåt, undervisade (!) en kurs och var så där allmänt i ett tillstånd av flow.

Och på tisdagen var jag mer eller mindre som en urvriden disktrasa: ögonlocken föll ständigt över ögonen och allt jag läste fick jag läsa om igen.

Onsdagen igen var mer lik måndagen fast med fokus på läsning och att hitta ny litteratur och relevanta källor.

Och idag, torsdag, har varit ett mellanting: en rätt effektiv förmiddag men en riktigt seg eftermiddag.

Och så här brukar mina veckor oftast se ut: pendla mellan seghet och produktivitet, mellan ebb och flyt.

Under mina tidigaste månader som doktorand på heltid gjorde denna vågrörelse av ebb och flyt mig oerhört frustrerad. Jag försökte att med makt pressa mig igenom de segaste av dagar då min hjärna bara ville och behövde vila.

Med tiden insåg jag att denna vågrörelse är helt normal och att jag inte ska gräva ner mig under mina ebb-dagar, för det kan betyda att det snart (oftast redan dagen efter) blir en dag av (åtminstone lite mera) flyt och flow.

Och en av mina allra största insikter gällande detta ebb och flyt är att lära sig att leva med motståndet: att lära sig att leva med att det vissa dagar helt enkelt inte går.

Och att det under de dagarna bara lönar sig att ta sig ut och bort: låta hjärnan vila, göra annat och fortsätta en annan dag.

Tänka: ”Det kanske var en dag av motstånd och ebb och seghet idag, men det kommer en ny dag imorgon.”

Ett rätt bra förhållningssätt till livet överlag, kan jag tycka.

Mitt lagom

Välkommen till mitt livs största utmaning: att hitta mitt lagom – den där perfekta balansen mellan program och vila.

Jag är en allt eller inget person som å ena sidan älskar att ha många järn i elden: att starta upp nya projekt och vara aktiv i olika sammanhang är något av det bästa jag vet.

Samtidigt kan jag bli omåttligt irriterad över mig själv över att ha för många saker på gång, över att “aldrig ha en ledig kväll”. Över huvud taget är jag extremt dålig på att säga nej till evenemang och det förargar mig ibland.

Jag föreställer mig att mitt lagom är en härlig mittpunkt där jag är förnöjd med tillvaron, och inte ständigt tänker att det vore bättre om jag hade mer av X eller mindre av Y.

Den här problematiken har jag tampats med i många år och det som jag tror att jag har lärt mig är:

1) “Lagom” är en myt – gräset kommer alltid vara grönare någon annanstans
2) Ännu viktigare än att hitta mitt lagom kanske är att försöka hitta min förnöjsamhet i det tillstånd av icke-lagom som är mitt liv

Och kanske jag på det sättet når en slags förnöjsamhet?

Existera på bilder

Med graviditeten med Molly fotade jag magbilder varje vecka.

Men de var bilder som jag tog för min egen del, mycket hud och lite tyg mest för att se hur babyn utvecklas och magen växer.

Jag har egentligen väldigt få bilder på mig och kulan där jag har olika outfits på. Och det är lite synd.

Så under denna graviditet försöker jag bli bättre på att fotografera mig mera. Med olika utstyrslar och kläder.

För jag vill minnas hur det var att vara gravid, vilka kläder jag använde, hur stor min mage såg ut i vissa klädesplagg. Hur stor min mage var under en viss tidpunkt under graviditeten.

Så jag tänker mycket på det där med att existera på bilder. Att finnas dokumenterad någonstans.

Vad kraftfullt det är, ändå. Viktigt.

Gårdagens magbild, vecka 26 and growing!

"Det där andra"

Drygt två veckor in i fastetiden och som tidigare nämnt periodfastar vi från skärmar hos oss.

Så nu är det kanske är möjligt att uttala mig om hur det går, och om jag har funnit vad “det där andra” (som händer när jag inte är på skärmar) är eller har blivit för något.

Och faktiskt, “det där andra” som jag gör och får till stånds eller som händer när jag inte är på skärmar om kvällarna är bland annat läsning.

Jag har läst så, så, många bra böcker under fastetiden. Häng med på mitt bokinstagramkonto för mer inspiration och insyn.

Jag har pratat med min man. Och mer än bara veckoplanering av logistik, födointag och såna vardagliga grejer. Nej vi har bland annat pratat framtid och föräldraskap men även bara umgåtts och haft roligt tillsammans!

Jag har pratat med vänner. Jag har tränat (för första gången sen hösten p.g.a. graviditet och sjukdom).

Jag har också nått nya insikter om mig själv som kanske är lite smärtsamma men som är nödvändiga att komma upp till ytan för att behandlas.

Så det är inte alls tokigt, att lämna bort skärmarna ibland.

Tempo

Jo tack, det känns av – att jag är gravid i vecka 25.

Framför allt med tanke på att jag har en ett-snart-tvååring att springa efter om eftermiddagarna, och sällan har ro att bara ligga på ta det lugnt på soffan.

Som bäst är jag sportlovsledig med Molly och vi är ute en hel del i det omväxlande, men hittills rätt härliga vintervädret.

Och det händer både en och två gånger att jag får sakta ner på tempot när jag drar Molly i pulkan för att jag blir för andfådd.

Det händer både en och två gånger att jag på grund av ligamentsmärtor får tvinga mig själv att gå upp för mördarbacken med yttepyttefjutte steg.

Det händer både fem och tio gånger att jag på grund av denna arma foglossning får tänka på att flytta tyngdpunkten neråt och gå med löjligt böjda knän när jag rör mig på vår gård som fläckvis skulle duga som hockeyplan.

Förändringen är kroppslig och påtaglig men min hjärna har inte hunnit med.

Min kropp är väldigt tydlig med när jag ska ta det lugnt och visst förstår jag att lyssna, men det är så svårt är att göra den här omställningen i hjärnan!

Bäst vore det ju förstås om jag på förhand skulle förebygga alla dessa smärtor och röra mig på ett vettigt sätt så att jag inte behöver ligga ner varje kväll medan fogarna knakar och magen spänner.

Men min hjärna har inte hängt med – föga förvånande kanske med tanke på att denna kroppsliga förändring bara inleddes för några månader sedan, och först för någon månad sen blev så här kännbar (okej, fast första trimestern var inget man skämtar med, men det var på ett annat sätt!)

Så detta är en vänlig påminnelse till mig själv, och eventuellt andra preggos out there: dra ner på tempot lite!

För att orka

Med min förra graviditet blev jag sjukskriven i drygt vecka 29.

Orsakerna till sjukskrivningen var många, men en stor bidragande orsak var att jag hade planerat att 1) ta mig igenom en svår kurs i kvantitativa metoder, 2) undervisa en kurs och 3) skriva och skicka in tre artiklar parallellt inom 3 månaders tid.

Allt det låter sig säkert göras…
Om man gjord av stål
och om man inte är gravid
(och inte sover, och har smärtsam foglossning, och har föräldrar som ligger i skilsmässa samtidigt).

Jag mäktade i alla fall inte med allt det samtidigt.

Jag blev sjukskriven. Det behövdes och det blev bättre.

Den här gången tänker jag att det är bättre att jag omstrukturerar mina resurser så att jag orkar jobba ända till början av maj när jag officiellt blir ledig.

Det är förstås en mängd faktorer i en graviditet som jag verkligen inte kan påverka hur mycket jag än vill (t.ex. biologiska och anatomiska förändringar), men det jag kan påverka är bland annat min egen ork.

Jag försöker tänka hållbart: kanske jobba lite kortare dagar, kanske ta en tupplur om jag jobbar hemma. För hellre jobbar jag lite mindre än vanligt under veckans alla dagar, än att köra slut på mig på tre hellånga arbetsdagar.

Hellre orkar jag jobba – om än i en lite långsammare takt än vanligt – fram till maj, än att jag kör på som förut och inte orkar längre än fram till typ påsk.

Det är svårt ibland att tillåta mig att ta det lite lugnare, sakta ner på tempot och inte tänka på allt jag borde och måste hinna/orka/producera.

Men samtidigt vet jag att det är det enda hållbara sättet att leva på just nu.

Så jag har ändrat om lite i mitt liv för att orka ända till maj. Och för att orka även efter det.

Fastetiden

Igår tog fastlagsbullen över hela mitt some-flöde och delvis även min kost. Mums.

Idag inleds fastan.

Jag och Samuel brukar på sätt eller annat uppmärksamma fastetiden, men aldrig riktigt med att fasta från mat (och nu när jag är gravid är det kanske inte heller att föredra).

Istället kommer vi att ha något som vi skulle kunna kalla en periodisk fasta från skärmar. Varje kväll från att Molly har lagt sig (ca 20.00) stänger vi av datorer, telefoner, tv:n för att istället göra annat.

För det är så enkelt att låta tiden fördrivas i ett flöde av andra människors input, texter, intryck. Vi vill istället stanna upp, läsa en bok, umgås, reflektera och ge rum åt allt det där andra som inte nödvändigtvis tränger igenom bruset och sorlet av vår samtid.

Och jag är så nyfiken på vad det där andra är för något.
För mina tidigare erfarenheter är att det kan vara nya låtar, det kan vara viktiga insikter, nya idéer.

Det kan vara vila, bättre sömn, samtal som vi aldrig tidigare har haft och helt outforskad terräng. Eller något helt annat.

Men jag är ivrig och villig att ta reda på vad det där andra är. Så nu gör jag det.

Fortsätter dyka upp

Jag håller på med min andra artikel.

Egentligen är alla delar till artikeln skrivna så i nuläget handlar det om revidering. Jag flyttar meningar, stryker avsnitt, skriver in och förtydligar.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar att skriva och forska men just revideringsfasen är det värsta.

Det är segt och hårt arbete som av mig framförallt kräver disciplin och sisu. Och en hel del yttre motivation i form av choklad (tack till min kontorslandskapskompis som försåg mig med en 12-pack med Twix på min födelsedag).

Vissa dagar sliter jag mitt hår. Andra dagar (som idag) är jag bara trött och försöker få till några vettiga meningar fastän ögonlocken gång på gång stänger ute texten och världen.

Men sen igen, andra gånger, drabbas jag av en sund kämparglöd och prickar av punkt efter punkt på ”artikelfix”-listan och får saker gjorda.

Kontentan är: jag fortsätter dyka upp.

Jag fortsätter dyka upp för min text, för mitt jobb och för min artikel. Jag fortsätter kämpa fram mening efter mening och i slutändan blir även den minsta lilla ändring ett steg i rätt riktning.

Till slut är den minsta lilla ändring den allra sista ändringen innan det är klart.

Jag lär mig mycket genom mitt arbete. Både om forskning men också (fram för allt?) om livet. En sak som jag nu lär mig är att inte ringakta det lilla för även det minsta lilla kommatecken leder till en bättre text.

Så jag fortsätter dyka upp.

Nog ska det väl bli avhandling av detta ännu.

Jag är notorisk

Jag är rätt flexibel och chill med många grejer.

Men när det kommer till veckostädningen är jag notorisk.
Notorisk är ordet.

Denna vecka har jag dragits med en mild förkylning av sorten som ligger och pyr under ytan men bryter aldrig ut. Trots att den ju har varit mild så har det tagit på krafterna att under en så lång tid känna sig lite “off”.

Jag har mest vilat under veckan som varit. När torsdagen kom och gick utan att jag så mycket som öppnade städskrubben tänkte jag att detta kanske är veckan då jag helt enkelt struntar i veckostädningen. En svindlande tanke.

När jag jobbade hemifrån på fredag var jag förvånad över mig själv att jag inte ens frestades ta upp en dammtrasa.

Men fredagkväll kom. Samuel och Molly for iväg på kaffebesök och huset var tomt. Jagvar ensam hemma. Då låg jag inte ner för att läsa en bok eller se på en tv-serie som bara jag vill se på, nej, för då grävde jag djupt i mina energidepåer och städade hela huset.

Varför skriver jag detta då?
Är det en märklig akt av självhävdelse eller komplimanfiske?

Nej, faktiskt inte.
För ärligt talat blev jag irriterad på mig själv och över att jag är så oerhört principfast när det kommer till vissa saker. Och veckostädningen är en av dem.

Jag vet att jag hade mått bra av att bara ta det lugnt, ligga och läsa och mumsa lite choklad.

Men jag vet också att en av de yttre faktorer som påverkar mitt humör allra mest är min närmiljö. Mer specifikt hur städat och prydligt min närmiljö är. En av de största insikterna för mig år 2021 var exakt detta: att jag inte bara trivs bättre när det är rent, utan att jag faktiskt rentav mår dåligt när det inte är rent omkring mig.

Men liiiite mer laidback hade jag nog ändå önskat att jag kunde vara när det gäller veckostädningen…

Nå, jag lägger det till listan “att jobba på” (kanske ett till barn ska råda bot på det?)

Tjugonio

Mitt sista år som 20-nånting inleds starkt med ett spännande seminarium och donuts!

(Innan det förstås kaffe och sång på säng och en Molly som var mer än lovligt ivrig över att öppna mina paket).

Mitt tjugonionde år äntrar jag med mycket tillförsikt, fötterna stadigt rotade och följande ledord:

Det handlar om förväntningar. Allt, allt, allt (från förväntningar på födelsedagsprogram, julaftnar, resor, träffar med vänner/familj, dejter) handlar om att vara medveten om förväntningar. I någon mån handlar det om att kommunicera dem åt centrala aktörer, men i de flesta fall bara om att själv reglera dem så att de är rimliga i förhållande till vad man är med om.

Kommunikation is key. Detta är kanske min viktigaste lärdom under hela livet. Ja, livet. Jag har slutat utgå ifrån att människor - oavsett hur nära de är och hur väl de borde känna mig - vet vad jag tänker om jag inte yttrar det högt. Att göra det är stundvis jobbigt och inte alltid kul men alltid värt det.

Det mesta går över. Jag tackar erfarenheterna som förälder åt en baby/barn för denna livsvisdom. En riiiktigt jobbig babyperiod gick alltid över förr eller senare, oftast på någon vecka. En utmanande tid i livet är också lika övergående. Det mesta är övergående, det gäller bara att hålla i och hålla ut.

Relationer sköter inte sig själv. Om jag vill hålla kontakt och hålla liv i relatilnerna med vissa människor är det upp till mig att hålla dem vid liv: att ta kontakt, höra av mig, besöka, ringas. Visst är relationer ömsesidoga och visst hänger det på den andra parten också, men jag kan inte ansvara för någon annan än mig själv. (Vilket för mig till nästa punkt)

Jag kan bara styra mig själv. Om jag så att säga har mitt bord rent (har varit uppriktig, välvillig och transparent) kan jag inte rå för hur andra reagerar. Ser jag till att mina intentioner är goda och att jag handlar i välvilja har jag gjort mitt och resten är upp till andra.

Detta var fem reflektioner som jag har lärt mig och tar med mig in i mitt tjugonionde levnadsår!