Jag håller på med min andra artikel.
Egentligen är alla delar till artikeln skrivna så i nuläget handlar det om revidering. Jag flyttar meningar, stryker avsnitt, skriver in och förtydligar.
Jag älskar mitt jobb, jag älskar att skriva och forska men just revideringsfasen är det värsta.
Det är segt och hårt arbete som av mig framförallt kräver disciplin och sisu. Och en hel del yttre motivation i form av choklad (tack till min kontorslandskapskompis som försåg mig med en 12-pack med Twix på min födelsedag).
Vissa dagar sliter jag mitt hår. Andra dagar (som idag) är jag bara trött och försöker få till några vettiga meningar fastän ögonlocken gång på gång stänger ute texten och världen.
Men sen igen, andra gånger, drabbas jag av en sund kämparglöd och prickar av punkt efter punkt på ”artikelfix”-listan och får saker gjorda.
Kontentan är: jag fortsätter dyka upp.
Jag fortsätter dyka upp för min text, för mitt jobb och för min artikel. Jag fortsätter kämpa fram mening efter mening och i slutändan blir även den minsta lilla ändring ett steg i rätt riktning.
Till slut är den minsta lilla ändring den allra sista ändringen innan det är klart.
Jag lär mig mycket genom mitt arbete. Både om forskning men också (fram för allt?) om livet. En sak som jag nu lär mig är att inte ringakta det lilla för även det minsta lilla kommatecken leder till en bättre text.
Så jag fortsätter dyka upp.
Nog ska det väl bli avhandling av detta ännu.
