Jag är rätt flexibel och chill med många grejer.
Men när det kommer till veckostädningen är jag notorisk.
Notorisk är ordet.
Denna vecka har jag dragits med en mild förkylning av sorten som ligger och pyr under ytan men bryter aldrig ut. Trots att den ju har varit mild så har det tagit på krafterna att under en så lång tid känna sig lite “off”.
Jag har mest vilat under veckan som varit. När torsdagen kom och gick utan att jag så mycket som öppnade städskrubben tänkte jag att detta kanske är veckan då jag helt enkelt struntar i veckostädningen. En svindlande tanke.
När jag jobbade hemifrån på fredag var jag förvånad över mig själv att jag inte ens frestades ta upp en dammtrasa.
Men fredagkväll kom. Samuel och Molly for iväg på kaffebesök och huset var tomt. Jagvar ensam hemma. Då låg jag inte ner för att läsa en bok eller se på en tv-serie som bara jag vill se på, nej, för då grävde jag djupt i mina energidepåer och städade hela huset.
Varför skriver jag detta då?
Är det en märklig akt av självhävdelse eller komplimanfiske?
Nej, faktiskt inte.
För ärligt talat blev jag irriterad på mig själv och över att jag är så oerhört principfast när det kommer till vissa saker. Och veckostädningen är en av dem.
Jag vet att jag hade mått bra av att bara ta det lugnt, ligga och läsa och mumsa lite choklad.
Men jag vet också att en av de yttre faktorer som påverkar mitt humör allra mest är min närmiljö. Mer specifikt hur städat och prydligt min närmiljö är. En av de största insikterna för mig år 2021 var exakt detta: att jag inte bara trivs bättre när det är rent, utan att jag faktiskt rentav mår dåligt när det inte är rent omkring mig.
Men liiiite mer laidback hade jag nog ändå önskat att jag kunde vara när det gäller veckostädningen…
Nå, jag lägger det till listan “att jobba på” (kanske ett till barn ska råda bot på det?)
