Påsken var fin. Den var stillsam, utevistelse, familjetid.
För första gången under hela mitt liv spenderade vi påsken hemma och inte norröver hos våra föräldrar och svärföräldrar.
Alla våra och andras sjukor i kombination med graviditet och att vi rätt nyligen var norröver gjorde att vi prioriterade en hemmapåsk istället för en bortapåsk. Och det visade sig, att en hemmapåsk var riktigt fint och precis vad vi behövde.
Och denna påsk har jag tänkt mycket på vuxenblivandet (som jag ännu tycker att jag bara har påbörjat). För jag har nämligen tänkt mycket på hur vanskligt det blir när mina planer och mina förhoppningar och förväntningar hänger på andra människor (främst då människor som inte är Samuel eller Molly – men även de också, förstås).
Den här tankeprocessen påbörjades för några år sedan när jag var tvungen att (i någon mån) revidera om mitt liv på grund av mina föräldrar skilsmässa.
Plötsligt blev allt som heter högtider och familjesammankomster mer problematiska och verkligen inte något självklart eller förutbestämt. Plötsligt blev frågan om var vi ska "bo när vi blir stora” också mer nyanserad, problematiserad och komplex.
På den vägen är jag.
Men jag tror att jag börjar landa någonstans här: sist och slutligen får inte min “lycka” vara avhängig andra människor, och jag kan inte bygga upp ett liv i vilket jag direkt eller indirekt lägger förväntningarna på någon utomstående.
Det låter som självklarheter, men det är faktiskt en rätt stor, ny insikt för mig.
