Fem från arkivet

Att dyka ner i bildarkivet är guld.

“Oj vad jag hade långt hår där!” eller “Oj det där var så gott!” eller “Ja minns du det här!” är helt vanliga reaktioner när jag tittar igenom de senaste åren.

Här tänkte jag dela med mig av fem random minnen kopplade till bilder från bildarkivet.

I augusti 2015 var vi på bröllopsresa till Kroatien. Det var en oerhört avkopplande resa och jag minns två saker:

1) Jag hade endast tagit med mig en enda bok. Fick panik efter dag två när den nästan var slut och jag inte hade mer i läsväg.

2) Vi åt så mycket frukost en gång att vi var tvungna att sätta oss ner på en bänk mellan restaurangen och vårt rum för vi trodde vi skulle gå av.

Under 2014 bodde jag med Lina i en legendarisk lägenhet på en episk plast. Av någon anledning hade vi en dörrskylt med ovanstående text. Det hade jag glömt bort och det fick mig att skratta. Good times.

När vi bodde i Åbo åt vi bärsoppa till middag. Ofta.

Det är faktiskt riktigt gott och jag hade totalt glömt bort att detta var en vedertagen rätt i vårt hushåll förut. Idag not so much.

Under åren 2014-2016 dansade jag i världens bästa danssällskap tillsammans med världens bästa danslärare Karin “Kashmi” Eklund. Ni som fortfarande är i Åbo ska definitivt kolla upp KDCs verksamhet. Fantastiskt kul.

Bilden är tagen innan min sista dansföreställning med det härliga teamet.

Under 2017 var fredagsbulle en grej. Som på riktigt. Alltid dessa Berlinmunkar från Vöråpojken (världsklass!). Jag nästan grät när kassapersonalen så fräckt hade behandlat våra fredagsbullar en gång.

Julen kommer ändå

Det slog mig hur annorlunda min adventstid i vuxen ålder är jämfört med min adventstid som barn.

När jag var i skolåldern var adventstiden en lååång men ändå oerhört förväntansfull väntan på den långsamt annalkande julaftonen.

Ändå var jag aldrig riktigt led de där tjugofyra nätterna för dagarna var full av bland annat övningar för Lucia eller skolans julfestprogram, mys vid julgranen, julkalendern på TV och paketkalender med mina syskon.

Varje dag hade jag stenkoll på hur många nätter det var kvar. Förväntan steg ju närmare dagen kom.

Min adventstid som vuxen är väl lite av det där, men ändå mest vanlig.

Jobb, träning, matlagning, lite julklappsfix förstås. Och en ständig förvåning, kanske smärre chock, över hur få nätter det är kvar till dagen D.

Jag får ständigt påminna mig själv om att julen inte är en känsla, att den inte är avhängig vädret och snömängden och inte heller mitt glöggintag eller mys-vid-julgran-timmar.

Och det är så fint.

Att julen kommer, julen är, helt oavhängig mig och min vardagssituation.

Dagen idag, december

Dagen idag kallas solskymt, låter snökrisp och doftar stearinljus.

Dagen idag har jag upplevt en av de sällsynta dagarna där jag faktiskt hinner med det jag vill, och lite mer utöver.

Jag hann gå den där kvällspromenaden, jag hann se solskymten, jag hann läsa mig mätt, jag hann lyxa till mina fötter och jag hann se På Spåret avsnittet som jag missade.

Upplevelsen av att aldrig räcka till, aldrig hinna med allt är en mitt normaltillstånd.

Men dagen idag stämmer det inte. För dagen idag har jag både räckt och hunnit.

Trött och frusen

Novermberkylan och mörkret har bitit sig fast i mig mer än jag vill erkänna.

Varje år blir jag lika överraskad över hur mörkt mörkret är, hur kallt kylan är.

När natten faller på tidigare än förut kurerar jag mig på sätt jag vet bäst. Tar en kopp kaffe eller te för mycket. Samtalar med vänner, spenderar alldeles för mycket tid på biblioteket, går på teater.

Motar mörkret med ljus, lyktor och lampor.

Trött och frusen blir lätt pigg och varm med rätt omsorg.

Ingen vanlig fredag

Inte heller en särskilt annorlunda fredag för den delen.

Men idag har jag bara fått göra roliga saker: göra besök i skola, skriva abstrakt, slarvstäda och ikväll får jag stå på scen i både The Haralds-rollen och i Mama Åström Band-rollen.

Solen lyste in så fint i vårt hus.

Mina nejlikor har slagit ut så vackert.

Jag har fått äta salmiak.

På ett sätt en helt vanlig fredag, ändå inte.

Önskar dig en vilsam allhelgonahelg.

Tills jag tror på det

Att uppträda innebär för min del att gå in en roll.

Jag skulle inte säga att det är alltigenom fake it ‘til you make it men delvis är det precis det, ja.

Detsamma märker jag sker i forskningen. Många — alla — forskare har tillfällen när de ifrågasätter sin forskningsplan och sina forskningsfrågor i allmänhet och sin bransch och val av yrke i synnerhet.

Jag är i startgropen i mitt avhandlingsprojekt och har i det här skedet mer frågetecken än utropstecken när det kommer till vad, hur och varför.

Det innebär att det varje gång jag presenterar mitt projekt känns som hittepå eller som att jag målar upp ett luftslott för andra, mest för mig själv.

Men under den här konferensen har jag fått mycket mer grepp om vad jag gör. Jag har fått bekräftelse på att mitt projekt är av vikt och att jag är på väg i rätt riktning.

Jag går stadigt framåt trots att jag inte ser eller tycker det själv.

Och jag landar lätt i att det kanske precis är fake it til you make it som gäller när det kommer till att utvecklas i sin forskarroll, men inte på ett dåligt sätt.

Kanske det handlar om att frimodigt och sårbart våga berätta om forskningsplanen trots att den är något ofullständigt, ännu i sitt embryo, för att så småningom se hur projektet börjar ta form och bli verkligt.

Jag fortsätter alltså sårbart men envist gå framåt tills jag börjar tro på det själv. Under den här konferensen har jag tagit många steg framåt.

På egen hand

Jag kan inte undgå att bli lite romantisk när jag strosar längs kullerstensgatorna i Baklandet i Trondheim.

Hade det inte varit orkanvarning och regn i väderväg hade det varit perfekt. Jag vill, som Eponine i Les Miserables, utbrista i den kända låten ”On my own” (jag gör det inte förstås).

Jag är alltså på resande fot igen. Den här gången inte så mycket på läslov som på jobbresa, och visst kändes det lite motigt att endast landa hemma, packa om väskan och sedan bege mig iväg på nästa tur.

Nå, här är jag nu i Trondheim och det är underbart.

Forskningsmässigt är det förstås oerhört fint att träffa nya människor och komma vidare i mitt eget projekt.

Men också för att jag den här gången reser ensam och får ta del av de förmåner och utmaningar det ger.

På egen hand. Så skönt ibland.

Värt det

Det är många år sedan jag har bott tillsammans med min familj under en så lång tid som under den här veckolånga resan.

Att växa upp med fyra syskon har varit underbart och vi har bråkat väldigt, väldigt sällan när vi bodde på samma plats. Att nu ha fyra syskon i (i stora drag) samma ålder som man kan dela erfarenheter och upplevelser med är så rikt.

Men att gå från ett tvåpersoners till ett åttapersoners hushåll har ändå inte varit helt friktionsfritt.

Det har varit att ge och ta.

Ibland har någon av oss stretchat beundransvärt mycket, andra gånger har alla hängt med på just ens egen idé fastän de inte har varit mest taggade på just det.

Det har inte alls varit enkelt eller bekvämt alla gånger. Men det har alla gånger varit värt det.

Självklar plats under solen

Det känns overkligt att den här delen av världen samexisterar med vårt höstrusk i Norden.

Flera gånger har jag fått nypa mig i armen för att verkligen kunna tro att de majestätiska bergen, det enorma havet och den fläktande (aldrig kalla!) vinden i Málaga är precis lika verklig som ruskaträden, frotsmorgnarna och regnskurarna därhemma.

Det känns som ett parallellt universum, eller en alternativ sanning, men jag vet förstås att det är lika mycket sanning som den självklara hösten i Finland.

Vad gör vi här, då? Klättrar i träd, hänger vid poolen, löper i backarna (okej bara en gång men ändå) äter gelato och dricker litervis med Fanta Lemon. Njuter.

Det är kanske inte en plats vi skulle ha besökt ifall inte vår mormor råkade bo just här. Men jag är glad att få vara här. På en plats så självklart under solen.

Möte med det nya

Jag befinner mig i Sydeuropa.

Det är varmt, det är fint och det är annorlunda. Vi ska fira min kära mormor som fyllt 80 och samtidigt besöka det hem som har kommit att bli hennes under de senaste åren.

Det första vi gjorde väl på Spaniens mark var att delta som publik i en fotbollsmatch på division ett nivå.

Skulle ni ha sett oss, där vi satt på en rad i hemmapubliken skulle ni ha sagt att vi ser ut som små värmeljus i en fullskalig eld.

Passion och heta känslor omgav oss och vi satt där som några intetsägande filbunkar och iakttog (mest publiken) matchen.

Det är mycket nytt på många plan. Språket, klimatet, kulturen och jag försöker supa in så mycket så möjligt av det som inte är mitt, men som jag ändå har möjligheten att låna.

Om så bara för en vecka.