Finsk litteratur gratuleras

Idag har Finland flaggat till Alexis Kivis ära; en av den finska litteraturens mest centrala figurer genom historien. Jag har själv läst bland annat Kivis kända roman Sju Bröder, som för övrigt är väldigt underhållande om man har tid och ork att läsa långsamt. Därutöver har jag läst hans pjäs Sockenskomakarna som också är alldeles tragikomiskt härlig på finskt vis.

Jag är glad över att jag i tidig ålder genom fotbollen fick gå i "språkbad", och att tröskeln för att tala finska därmed alltid har varit låg. Språket mitt är långt ifrån felfritt, men jag förstår och blir förstådd. Trots att jag aldrig har problem med finska idag, önskar jag att hade lyssnat lite noggrannare på finska lektionerna under 7-9 och gymnasiet. För finska är faktiskt ett otroligt vackert språk och de där krångliga formerna man lärde sig har man nytta av i det dagliga livet. 

Att finska är ett vackert språk ja! Jag hörde en anekdot om en man som var på resa utomlands. En kväll på hotellet ordnades en tävling i vilket språk, representerat av gästerna, som var det vackraste. Ni kan väl tänka er den romantiska symfoni av vackra fraser på franska, grekiska, italienska och andra skönklingande språk. Men det var de facto den finländska mannen som tog hem segern. Hans vinnande fras löd: "Illalla menen rannalle". 

Men Alexis Kivi är the man of the day. Alltid när jag hör Alexis Kivi namn kommer jag att tänka på romanen Seitsemän veljekset. Och på hur det finska språket ibland inte är det lättaste. Och hur lätt tungan kan slå volter när man ska tala detta vackra, uraliska språk. Och hur lätt det är att inte säga "Seitsemän veljekset" som man bör. Utan hur lätt det kan bli något annat.

Hur lätt det kan bli "Seitsemän kivekset".

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!

6 tips för ett läsande liv

Jag läser en hel del. Det hör lite till modersmålslärarens uppgift. Med åren har jag samlat på mig en halv vetenskap kring mitt läsande, och nedan listar jag mina 6 bästa tips för ett läsande liv!

1) Läslista. Jag har en anteckning på min telefon, och en anslagstavla på pinterest, där jag omedelbart sparar boktitlar jag blir intresserad av att läsa. Det kommer många bra tips på facebook, instagram, i dagstidningen, radion och tv, ja boktips finns överallt. Det värsta är ju att jag glömmer bort böckerna om jag inte skriver ner det omedelbums. Men med en lista på telefonen går det snabbt. Om listan blir lång, dela in den i olika underkategorier. Jag har t.ex. skönlitteratur, deckare/kriminal, barn- och ungdomslitteratur etc. På det här sättet har jag olika listor för olika humör.

2) Biblioteksplanera. Jag skulle aldrig gå till biblioteket utan att ha tagit reda på åtminstone 3 böcker jag ska ha från ifrågavarande bibliotek. Jag brukar också ta reda på i vilken hylla böckerna ligger. På det här sättet sparar jag mycket tid och energi. Att strosa runt bland bokhyllor är förstås en njutning i sig, men det kan också vara frustrerande. Med biblioteksplanering sparar jag tid och energi!

3) Läsdagbok. Dokumentera din läsning! I min läsdagbok skriver jag ner väsentlig fakta om boken och gör en mini-recension. Jag brukar också skriva ner till vem jag rekommenderar boken, för jag får ganska ofta frågan om jag har något bra boktips. På det här sättet för jag logg över vad jag läser och vad jag tyckte. Det är också roligt att bläddra tillbaka och se "Nämen hej, här läste jag den här boken!". Samtidigt är en läsdagbok ett utmärkt stöd för minnet.

Läsdagböcker finns att köpas i Akademiska Bokhandeln och på nätet, förstås. Men varför inte göra din egen?

4) Bevinga ord. Förutom att skriva om mina lästa böcker i min läsdagbok brukar jag också bevinga ord, alltså plocka ut vackra och kloka ord och samla dem i ett häfte som jag heter "Ord värda att bevingas" (se häftet på bilden nedan). Det är terapeutiskt att sitta skriva, klottra och rita i ett häfte som samtidigt fylls av minnesvärda ord och vackra fraser. Om jag inte orkar göra det i den exakta stunden som jag läser, brukar jag ta ett kort på boksidan och spara skrivandet till en annan gång.

5) Googla vilt. Läsning är så allmänbildande. När jag läser brukar jag skriva ned saker som jag ska slå upp, på mitt bokmärke (oftast bibliotekskvittot). Det är ofta ord jag inte stött på förut, historiska händelser eller viktiga personer. Nyfikenhet är viktigt men låt det inte störa din läsning. Skriv ner det, lämna det och återkom till det senare när du inte läser

6) Sök inspiration. Ibland känner jag att inspirationen tryter. Då brukar jag öppna adlibris hemsida, akademibokhandeln (i Sverige), bokbloggar med mera. Genom att se vad som finns på topplistorna, vilka nyheter som har utkommit eller vad personalen i en bokhandel rekommenderar, hamnar jag ofta in på nya spännande litteraturstigar. Har du en favoritförfattare och skulle gärna hitta flera författare i samma stil, slå in författaren i en litteraturkarta (exempelvis Literature Map eller Goodreads - jag slog färdigt in Lars Kepler).

Här har jag skapat en Litteraturkarta genom att slå in Lars Kepler.

Boktips: #döden

Sara Jungerstens bok från 2015 med den annorlunda titeln #döden är en bok som inte släpper taget om mig, fastän det nästan är ett halvt år sedan jag returnerade den till biblioteket. Läsarna för följa med Vivi, en framgångsrik lifestyle bloggare med sin egna talk-show, med drömhuset och familjeidyllen. Med andra ord lite av ett #goals liv. 

Skulle man tro.

I ett blankpolerat liv som till stor del levs för andra, finns inte rum för tvivel, självförakt, trötthet, ångest och rädsla. Rädslan ja, den där seglivade rädslan om att allting plötsligt kan ryckas ifrån en. Katastroftänkandet. "Tänk om..."-tänkandet. Döden kan ligga och lura runt nästa hörn. Det gäller att hela tiden vara på sin vakt. Allt kan förloras på en sekund.

Det är den svidande och spot-on samhällskritiken och den otroliga psykologiska skildringen som gör att den här boken tilltalar mig så. Jag kommer osökt att tänka på den norska klassikern "Et Dukkehjem" när jag läser #döden, för tematiken är densamma: kvinnosyn, familjeroller, hur vi bör och hur vi vill leva som ligger i fokus. Pärmbilden skulle lika väl kunna vara omslaget till Ibsens Ett Dockhem.

Att handlingen utspelar sig i Vasa gör att boken för mig får en hög igenkänningsfaktor. Den kommer näranära. Jag kunde fnissande skriva under beskrivningen om "röda vågen hela vägen från Prisma in till stan". Vasabor - ni vet vad jag pratar om.

Så om du är ute efter en bok som har en tydlig handling, men samtidigt vill nå djupare än bara ytskrap, kan jag varmt rekommendera Sara Jungerstens #döden. Det är den spännande kontrasten mellan verkligheten och ytligheten som gör den så vass. Det är en bok som inte släpper taget.

Boktips: om sekter

Jag har på den senaste tiden snöat in mig på temat sekter.

Sekter är ett alldeles förfärligt tema, men alldeles livsviktigt att läsa om. Det är så lätt och naivt att tro att vi, du och jag, är starka personer som aldrig skulle hamna under en annan persons eller grupps inflytande. Men vem vaknar upp en morgon och tänker: "Idag ska jag låta mig manipuleras till en sekt". Ingen. Ingen sekt är förödande i början, tvärtom lockande och smickrande. Det måste vi alltid minnas.

Jag tror att det behövs mycket upplysning och förståelse för fenomen i teorin, för att kritiskt kunna granska och pröva dem i praktiken. Vill ni läsa mer om sekter kan jag här nämna fyra böcker jag har läst inom temat.

Sekten på Dimön av Mariette Lindstein. Boken handlar om 20-åriga Sofia Bauman som blir medlem i ViaTerra, en grupp för personer som vill leva ett jordnära och naturligt liv på en avskild ö vid namn Dimön. Allt ter sig bra i början, Sofia finner till och med kärleken på ön, men sakta men säkert ersätts den skinande fasaden med en grym verklighet. Människorna på Dimön förändras gradvis och Sofia bestämmer sig för att fly. 

Boken får en enorm pondus och trovärdighet eftersom författaren till boken, Mariette Lindstein, själv har varit med i en sekt i 25 år.  En intervju med Lindstein i "Malou efter tio" kan du se här. Till en början är tempot ganska lugnt och behagligt, men mot slutet trappas händelserna upp och boken blir en riktigt sträckläsningsrysare, jag tänker mig att tempot i boken samtidigt vittnar om tempot i en sekt - till en början lugnt och ofarligt, men värre och värre ju längre tiden går. En riktig nagelbitare mot slutet. Läs den!

Maria Åkerblom: sändebudet över liv och död av Gustav Björkstand. Björkstrand, som faktiskt råkar vara min farmors bror, har studerar Åkerblomsrörelsen som bland annat var verksam i Karleby. Resultatet blev den här fackboken om rörelsen, och framför allt kvinnan bakom rörelsen. Maria Åkerblom, sömnpredikant hade flera hundratals anhängare under 1900-talet, mened, brott och till och med mordförsök präglade sekten. Det är en alldeles ryslig, men samtidigt så väldigt viktig läsning. 

Om det så skulle kosta mig livet av Margaretha Sturesson. Medan Björkstrands bok är facklitteratur, Lindsteins bok är en roman så är den här boken en ex-sektmedlems personliga anteckningar från livet i och livet efter en sekt. Det är några år sedan jag läste den här boken nu, men jag minns så tydligt hur starkt boken (illa) berörde mig, och hur mycket jag lärde mig om sekter då jag läste den här boken. Boken illustrerade tvetydigheten i sekter på ett insiktsfullt sätt; å ena sidan tvivlet och det tysta ifrågasättandet av sekten, men å andra sidan en rädsla och kanske till och med en saknad över att lämna sekten. Den psykiska skada som en sekt kan göra är skrämmande påtaglig i boken.

Förlåt oss våra skulder - en roman om Åkerblomsrörelsen av Johan Helander. Ännu en bok om den (ö)kända Maria Åkerblom. Den här gången i romanform, vilket gör att den får ett mer känslomässigt djup. Läsaren bekantar sig med huvudpersonerna Ture och Ellen, som inte bara har en tuff barndom som föräldralösa utan som också dras in i Åkerblomsrörelsen.

Som karlebybo var det fascinerande att läsa om närhistorien, att känna igen platser och dialekten. Alla konversationer sker på "grundsprååtji", alltså på en bred karlebydialekt - och det blir i längden ganska betungande att traggla sig igenom karaktärernas diskussioner. Bokens rent fysiska format påminner mer om  Lunds studentlitteratur, och det gör också textens utformning i boken (font, marginaler osv). Men det oaktat är det en insiktsfull bok som belyser det ämne som jag intresserar mig för, och som jag länge har upplevt vara lite av en tabu att tala om i Karleby.

Rasande vackert

Om du bara tänker läsa ett enda diktverk i hela ditt liv har jag en varm rekommendation åt dig. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. 

Förrän jag började studera litteratur var jag inte mycket av en lyrikläsare. Jag förstod mig inte riktigt på dikter som inte rimmade, och som inte hade ett ganska tydligt (helst romantiskt) tema. Jag tror också det här är fallet för många därute, och därför tänkte jag uppmuntra er att ta er an lite poesi. För det var när jag väl mer eller mindre tvingades läsa en massa lyrik, och fick ta del av olika redskap för att läsa lyrik, på universitetet som en helt ny värld öppnades upp för mig.

Märta Tikkanen, finlandssvensk författare, debattör, kolumnist och what not, skriver i Århundradets kärlekssaga om hur det är att leva med en man med alkoholproblem i ett konstnärsäktenskap. Trots att det i allmänhet ska undvikas att blanda ihop verklig författare med jaget i dikterna, säger författaren själv att det är deras äktenskap som porträtteras i diktform.

Diktverket handlar om beroende, både till flaskan och till varandra, tvivel, trötthet, mänsklighet och, förstås, kärlek. När jag läser det här verket, jag vet inte ens för hur mångte gången nu, märker jag att en del av mig skulle kunna sträckläsa hela verket på en gång. För det är ett enormt flyt och ett härligt sug i språket. Samtidigt är det maffigt, jag kan länge stanna upp vid en enda strof, eller en enda sida, för att suga i mig orden, betydelsen, det rasande vackra.

Så fastän du inte tycker att du är en utpräglad lyrikläsare vill jag uppmuntra dig att ta dig an Århundradets kärlekssaga. Temat är alltjämt aktuellt; att vara kvinna är alltid aktuellt. Diktverket är ju också alldeles extra lämpligt att läsa nu, i och med Finland 100 år. Överlag är det här också väldigt lättsmält lyrik. Lättsmält i betydelsen lätt att förstå och ta till sig. Inte lättsmält i betydelsen att det är ett verk du läser klart och aldrig tänker på eller återvänder till mer. 

För det, kan jag garantera dig, kommer du att göra.