Novemberhej

Jag blinkade en gång och vi hamnade till slutet av november.

November! Du månad som alltid brukar sega dig fram i all oändlighet – hur har du plötsligt nått slutet?

Denna månad har jag varit inne i min forskningsbubbla och läst och läst och läst och skrivit och skrivit och skrivit. Det är en väldigt lycklig doktorand här som har njutit av varje sekund av forskningsbubbleliv.

Samtidigt har jag och vi som familj på allvar tagit itu med alla praktiska göromål som följer av att flytta till ett annat land. Det är så spännande att vi om två månader bor i Umeå på riktigt. Och det är en hel del som ska fixas och ordnas innan det, men vi är på gång.

Förstås har vi varit sjuka i flera vändor (är man ens en småbarnsfamilj i november om man inte har det?), och fastän jag har haft ett riktigt bra jobbflyt så vet jag att jag hade kunnat göra ännu mer om jag inte hade vabbat och sprungit till HVC stup i kvarten.

Men jag är tacksam för det som är och för det som blir i jobbväg. Jag älskar verkligen att forska.

Vi har också hunnit umgås med saknade vänner och familj, det känns som en ovanligt stor lyx mitt i vardagsrumban.

Det var lite ditt som datt i detta inlägg – ett litet novemberhej från dig till mig!

Morsvilan

Jag vet inte när jag senast skulle ha varit på resande fot helt själv. Men det hände här i veckan.

Och det var en märkligt upplevelse att helt få styra över sin egen tidtabell. Att kunna strosa omkring på stan och bara ha en pytteliten magväska som packning. Att kliva av och på tåg utan att ha ett smärre stresspåslag med all packning och barn som ska hänga med.

Att få äta McDonalds på hotellrummet och lösgodis till efterrätt en helt vanligt tisdag utan att någon höjer på ögonbrynet. Att se på vilken tv-serie jag vill och läsa hur många boksidor som helst. Ostört. Oavbrutet.

Och frukosten – don’t get me started. Den bästa hotellfrukosten jag någonsin har varit med om.

SOM jag njöt. Som jag vilade upp mig. Och SOM jag saknade mina småttingar och familj.

Nu är jag hemma igen men den morsvila jag fick uppleva genom ett dygn i Helsingfors och att delta i Svenska Dagen-firande – det gjorde gott.

Vi kan vara hjältar med

I mars skrev jag en sång som jag tyckte jättemycket om.

Andra tyckte också om den för den vann första pris i en låtskrivartävling – hurra!

Igår tågade jag ner till Helsingfors och idag hade jag den enorma glädjen att få delta på en Svenska Dagen-gala som strömmades till skolor runtom i Svenskfinland. Under galan fick jag sjunga min låt “Hjältar” tillsammans med ett härligt band och en fantastisk kör.

Jag älskar att låten sjungs och sprids. Jag älskar att kunna erbjuda en peppig, positiv och snäll (men rivig!) låt som inspirerar barn och unga till att göra världen till en bättre plats – ett steg i taget.

Låten var så rolig och mödolös att skriva. När jag skrev den försökte jag kanalisera den energi och den sångarglädje som mini-Mindy för tjugo år sedan hade, när jag tillsammans med mina wing-women stod högst uppe på en snöhög vid Rödsö skola och skrålade ut Linda Bengtzings “Alla flickor utom jag” åt den ofrivilliga publiken som var mina skolkamrater och våra stackars lärare.

Idag fick jag för första gången höra låten sjungas av barn i samma ålder som mini-Mindy på snöhögen för tjugo år sedan. Jag fick sjunga med dem och det var ljuvlgit.

Under genrepet blev jag alldeles tårögd – det är ju det här som jag föreställde mig att den skulle låta när jag i mars skrev låten! Denna låt sjungs bäst av barn!

“Hjältar” vann SFV:s låtskrivartävling “Snälla Hjältar” 2024. Du kan lyssna på den här.

Först blir det bättre, sen blir det bra

November inleddes med den första snön och det gav en härlig ljusnad till dess föregångare som hette gråmulna oktober.

Nu smältar snö och ljusnad bort igen men det var kul så länge det varade…..

Jag har levt i förnekelse över att denna tid på året nu är här igen. Denna snölösa, mörka tid då regn inte alltför sällan blandas med snöslask och mörkret gör att all utomhusaktivitet efter klockan 16.30 känns brottsligt (vem är ens ute “för skojs skull” den tiden, liksom!?)

Men trots det är jag tacksam och förvånad över att hösten hittills har gått rätt smärtfritt. Oktober månad var en riktigt flow-månad på mitt jobb. Samtidigt var jag och familjen sjuk under stora sjok av månaden, och parallellt med det flöt mycket upp i mig som jag har varit tvungen att ta itu med.

Nu i november ser jag fram emot att delta i en svenska dagen-gala i Helsingfors, göra ett Åbobesök till min storebror och familj (bara vi och de är friska vilket aldrig är en självklarhet med dagisbarn), fira fars dag (också i Åbo), skriva kappa till avhandlingen, börja må bättre, släppa en singel med The Haralds och besöka kära syster Ebba i Luleå ♥

Sen närmar vi ju oss stadigt julen och det är alltid mysigt. Och efter det blir det Umeå på heltid för oss – hisnande, galna tanke!

Det må vara mörkt där ute men snart når vi redan vändpunkten och det börjar ljusna. Eller som jag och Molly brukar säga/sjunga här hemma “Först blir det bättre, sen blir det bra!”.

Här kommer lite pepp-ljus-musik till dig som behöver det ♥

Det finaste vi har

I helgen har Samuel och jag varit på äktenskapskurs.

Ett fantastiskt påhitt som är helt tillägnat parrelationen.

Lägg till färdiglagad mat (LYXEN!), insiktsfulla föreläsningar och intervjuer, parövningar, trevliga människomöten och massvis med tumistid till ekvationen och summan blir en suverän helg.

Efteråt var jag helt urlakad men så, så nöjd och tacksam.

Det var på håret att vi kom oss iväg eftersom vår plan A för barnskötsel plötsligt briserades, men “in came the troops” av bror, svägerska och mamma och på nolltid hade vi ordnat upp även det. Jag är så tacksam för vårt stödnätverk som verkligen ställer upp när det gäller.

Vackra höstvasa!

Och riktigt tacksam är jag över att få ha umgås med min man under dessa två dagar.

Vi konstaterade att det förstås var givande med föreläsningar och intervjuer om äktenskap och relationer, men vi var så svältfödda på att bara få vara på tumanhand att vi lika gärna hade kunnat delta i en kurs om vätemolekylers förkalkningsprocess i hypodermiska förhållanden* och ändå känt att YESS vad gott det gjorde för oss.

Alla, alla, alla säger ju hur viktigt det är att sköta om parrelationen i alla livets säsonger. Just nu, när vi är mitt uppe i ett hektiskt småbarnsliv samtidigt som vi försöker bygga på våra karriärer och ha en stimulerande fritid, känns det stundvis snudd på omöjligt att få alla pusselbitar att gå ihop.

Och fastän vi mentalt och attitydmässigt prioriterar vårt äktenskap över barnen så har ju barnen mer praktiska “här och nu”-behov som vi föräldrar ju inte försummar för att vi ska ta hand om vårt äktenskap. Vilket gör att de större frågorna i vårt äktenskap, på en praktiskt/konkret nivå, ofta blir det där vi sköter om till allra sist om kvällarna.

Så därför har det gjort så gott för oss både individuellt och som par att få prata ostört och oavbrutet i timmar.

Ta hand om era relationer, hörni. Det är det finaste vi har ♥

---

*probably not a thing …

10 år

Idag är det 10 år sedan jag och Samuel förlovade oss.

Nästa sommar har vi också varit gifta i tio år vilket är minst lika hisnande. Det är förhållandevis lång tid för en trettioåring.

Vi förlovade oss unga och gifte oss unga.

Statistiskt sett är faktumet att ingå äktenskap i ung ålder en riskfaktor (gör ett intressant “Testa ditt äktenskap”-test på YLE:s webbsida här).

Vi var medvetna om vår unga ålder då vi gifte oss, men det hindrade oss inte.

Kanske för att det var så många andra par i vår ålder och i våra sammanhang som också gifte sig samtidigt; det kändes inte så anmärkningsvärt att vi också gjorde det.

Men nej, egentligen tror jag att vi framför allt gifte oss unga för att vi var så säkra på varandra.

Hade jag ens haft minsta lilla tvivel eller tvekan på Samuel eller på oss hade jag nog inte vågat. Jag tror benhårt på att min magkänsla hade larmat mig om det hade funnits skäl för det.

Men det kändes helt rätt, det fanns ingen tvekan då för vi var så säkra på varandra.

Vi är lika säkra idag.

Varje dag är jag tacksam för honom. Varje dag är jag tacksam över att vi var lite ”ung och crazy” och vågade ta det där stora steget till att bli man och hustru innan vi ens riktigt hade landat i vem vi är och vad vi vill som individer.

Men det som vi ändå har gjort bra är att vi har vuxit med varandra – inte ifrån varandra – och att vi har tillåtit varandra att bli den vi vill, kan och ska bli som vuxna.

Och att vi alltid, alltid är varandras största fans.

Jag vet inte om det är det som är vårt framgångsrecept.

Men det har åtminstone underlättat vår resa.

Hemmablind

Ni är få men trogna läsare som regelbundet kikar in här. TACK för att ni finns! Ni skapar motivation och orsakar dåligt samvete hos mig när det är tyst här – men båda funkar för att få mig att skriva! ;)

---

Under den senaste tiden har saker kommit upp till ytan i mig som jag har varit mer eller mindre helt ovetande om under åtminstone halva mitt liv.

Ur mitt djupaste inre har känslor som jag länge har hållit tätt förslutna segat upp till ytan. Inte för att jag medvetet har valt att fly dem, utan helt enkelt för att jag har trott att alla andra har det likadant. Jag har på fullt allvar trott att precis alla känner så här och att det nu bara handlar om att bita ihop och dra upp snoret.

Men nu så kom det sig att dessa känslor helt enkelt inte längre lät sig tätt förslutas och gömmas undan i själens mörkaste vrår. Långsamt och målmedvetet har de segat upp till mitt medvetande och sväller nu fram likt ett trögflytande, ohejdbart slem (classic move av länge förträngda känslor… )

Jag har i samtal med andra insett att det faktiskt inte alls är “alla” som känner likadant, och att det som jag upplever till och med går att få hjälp för.

Lyckligtvis har jag snabbt fått mycket stöd av nära och kära och även professionell hjälp, och trots att det är en lång process framför mig är det en process jag litar på och är säker på att kommer hjälpa.

Så läget är lugnt, i det stora hela.

Därför har min största reaktion till faktumet att dessa känslor nu sväller upp varit en enorm förvåning.

Jag är ändå trettio år och tycker att mina många vändor av samtalsstöd, reflektion, utveckling, ifrågasättande, fördjupning i psykologiska verk och i mitt eget inre har gjort att jag upplever att jag känner mig själv.

Jag har länge upplevt att jag har en god självkänsla är självmedveten på ett sunt sätt och har landat i vem jag är. Det har varit lite av “my biggest flex” att känna att den tid i mitt liv när jag var sökande i vem jag är, hurudan jag är och vem jag vill vara är förbi och att jag nu står stabilt och stadigt i vem jag är.

Och det gör jag ju nog ju till stor del även nu, men jag har uppriktigt sagt varit förvånad över att jag ändå kunde missa alla dessa känslor som jag har lidit av och kämpat med under halva mitt liv! Hur kunde det liksom undgå mig?

Men det är kanske så, att vi blir hemmablinda för oss själva.

Vi blir alltför välbekanta med våra mönster av känslor-tankar-beteenden att vi tänker att de är helt normala, helt naturliga, även om de är uppenbart osunda. Vi kanske inte inser att det är mönster som har uppstått för årtionden sedan och inte alls har varit hjälpsamma eller goda, men vi är så vana med dem att vi inte ens förstår att ifrågasätta dem.

Det är oerhört skrämmande att upptäcka nya dimensioner av en själv. Särskilt när det är dimensioner som måste bearbetas och processas.

Men faktumet att vi aldrig blir färdiga, vi människor, är ändå något av det vackraste jag vet. Även fastän vår ofullkomlighet är smärtsam och jobbig ibland.

Jag har varit lite hemmablind men nu har mina ögon öppnats vilket har varit orsak till mycket förvåning, en del smärta men framför allt en enorm lättnad. Nu är tid för läkning.

Sköt om er hörni! Lufta era innersta tankar med andra människor och var transparenta med er själva (och era närmaste) om hur ni mår.

Bästa jobbet

Om jag kunde åka tillbaka i tiden och berätta åt trettonåriga Mindy att jag en dag kommer att hålla på med forskning hade jag nog fnyst högt och hånskrattat mig själv rakt i ansiktet.

Denna reaktion skulle sannolikt mest bero på att min syn på vad forskning är och vad forskare gör länge har varit begränsat till vita labbrockar och pipetter med mysko-färgad vätska i. Just sådan typ av forskning varken vill eller kan jag inte över huvud taget befatta mig med.

Men likväl håller jag på med forskning och det är oerhört kul. Framför allt är det kul hur livet händer en, och man plötsligt kan hitta sig själv i oväntade situationer och på otippade arbetsplatser.

Fast egentligen är det inte så konstigt att jag hamnade här – mitt i doktorandstudier med slutseminarium och disputation i sikte – för jag har alltid älskat att studera och jag har alltid varit vetgirig av mig, och det är kanske två av de viktigaste egenskaperna man behöver ha för att orka hålla på med det jag gör.

Men jag har märkt att det uppstår många frågetecken kring mitt jobb så därför vill jag ägna ett inlägg åt att berätta lite mer om vad jag gör! Så här, varsågoda:

En vanlig dag i doktorandlivet

Som doktorand har jag helhetsarbetstid, vilket gör att jag under ett kalenderår ska ha X-antal jobbtimmar på nacken. Eftersom doktorandlivet präglas av perioder av mer och mindre intensiva säsonger, så det är ett minst sagt flexibelt jobb – vilket är en av de största orsakerna till att jag älskar det!

Mitt huvudsakliga jobb är alltså att skriva en doktorsavhandling.

En doktorsavhandling kan se ut på två olika sätt:

Den kan vara en monografi
Alltså en “vanlig” bok som läses från början till slut och publiceras vid ett och samma tillfälle.

Eller en sammanläggningsavhandling
Alltså en bok bestående av tre eller fler separata artiklar vilka har blivit publicerade i vetenskapliga tidskrifter samt en “kappa”, vilket är inramande kapitel för alla artiklarna och består av alla delar som hör till ett vetenskapligt verk (såsom inledning, metodkapitel, diskussion o.s.v)

Jag skriver en sammanläggningsavhandling bestående av tre artiklar. Två av dessa har redan blivit publicerade och den sista är så gott som redo för att skickas in till en tidskrift. Det betyder att jag i nuläget funderar på kappan och börjar läsa in mig på vilken litteratur jag behöver till den.

Fördelen med att skriva en sammanläggningsavhandling är att jag har kunnat bryta ner “projekt doktorsavhandling” i tre, väldigt konkreta delmål. Nackdelen är att jag nu ska försöka knyta ihop mina tre artiklar till en vettig helhet, så det hela känns ibland lite bakvänt (men det ska gå!)

Det jag konkret gör om dagarna är att jag läser andra forskares texter i form av artiklar, bokkapitel, avhandlingar och skriver fram egen forskning.

Sammanfattningsvis är läsa, skriva, tänka tre centrala verb som jag ägnar mig åt. Det bästa som finns, helt enkelt.

Det jag älskar med doktorandlivet är som sagt flexibiliteten och friheten (under ansvar, förstås). Men jag älskar också den intellektuella stimulans det ger att tvingas tänka nytt och ifrågasätta. Det är en ynnest att få läsa och ge respons på andras texter, bearbeta och förfina formuleringar och helt enkelt ha texter som primärt hantverk.

Jag uppskattar också möjligheten att kunna jobba på distans och på annan ort. Genom jobbet har jag fått möjlighet att resa och upptäcka nya orter. I januari ska hela familjen och jag bo i Umeå ett halvt år eftersom jag gör en dubbel examen (alltså skriver en avhandling men får examen från två universitet).

Regelbundet deltar jag i olika vetenskapliga konferenser där man träffar forskare inom samma fält och lyssnar på presentationer om andras forskning, sitter på föreläsningar av kända namn från fältet och deltar i workshoppar för doktorander (läsa och ge respons på varandras texter).

Forskarstudier kräver INTE att man ska vara riktigt intelligent eller en toppstudent.

Jag har märkt att de viktigaste egenskaperna är en målmedvetenhet och en kämparanda – att skriva en avhandling kräver att man måste orka sitta med samma text och samma projekt under flera år och att man måste uthärda mycket motstånd både utifrån (i form av kritik på ens text) och inifrån (i form av motivationsbrist, självtvivel, imposter syndrome och självdisciplin).

Så om du funderar på att skriva en doktorsavhandling – just DO it! Och hör gärna av dig om du har frågor!

Höst på heltid

I en handvändning blev det höst på heltid.

HUR kan det redan vara höst? HUR kan det bara vara ynka två månader kvar av detta år? HUR är det endast 2,5 månad tills vi flyttar till Umeå?

Och denna höst kommer att gå oerhört snabbt.

Vi har redan varit lite höstsjuka men också hunnit ha höstlov och vara på en resa till vår blivande stad, Umeå. Nästa helg ska jag och Samuel på en äktenskapskurs vilket kommer vara riktigt trevligt och en välbehövlig lyx och nödvändighet i den småbarnsvardag som är vår.

Ännu i höst ska vi en sväng till Åbo för att en sista gång hälsa på bror med familj (och för första gången träffa deras lilla, nya, skatt), jag ska en vända till Helsingfors för att delta i en gala på Svenska Dagen och sent i november ska jag på en fyra nätter långt resa till Luleå för att delta i en konferens och hälsa på min kära syster.

Och sen är det december med lilla julfest, firma julfester, jultablåövningar och julförberedelser.

Är det bara jag eller börjar tiden faktiskt gå snabbare när man blir äldre?

Nåväl, här kommer några glimtar från vår Umeå-höstlovsresa. ✨

Hösthej

Det känns som att det var på tiden med ett inlägg här när det senaste inlägget handlade om sommaren 2024.

Just nu smattrar regnet och det har varit beckmörkt ute i någon timme redan. Hösten är onekligen här så här kommer ett hösthej.

Livet har hänt denna höst.

Vi har dagisbörjat och det har gått över all förväntan. Barnen trivs bra och vi har inte varit sjuk alls i den utsträckning som vi var förberedda på.

Mitt avhandlingsarbete har gått undan i racerfart. Jag har redan bokat in ett slutseminarium och kan verkligen se ljuset i slutet av denna tunnel närma sig med stormsteg.

Vi förbereder som bäst för en sex månader lång Umeåvistelse med anledning att jag gör en dubbel examen. Det är spännande och lite obekvämt att flytta utomlands med hela familjen och katten och rubbet, men det känns som att ett miljöombyte kommer att bli riktigt bra för oss.

Och vad som händer efter vår Umeåvistelse vet vi faktiskt inte ännu.

Vi har funderat på att köpa hus, bygga hus, sälja lägenhet, ha kvar lägenheten, stanna kvar i Vasa, flytta norrut till våra rötter men vi vet inte ännu vad som kommer att hända. Allt är ännu så obönhörligt öppet.

Vi har åtminstone köpt ett gästhus som ska parkeras på svärföräldrarnas villatomt, så framöver kommer vi förhoppningsvis att ha ett stället som är lite mera vårt – ett eget litet krypin.

Jag har haft många fina projekt på gång. Bland annat så vann jag första pris i låtskrivartävlingen Snälla Hjältar (vilket var oerhört fint) så i november åker jag ner och mottar mitt pris och medverkar i en gala med min låt “Hjältar”.

Jag inledde hela hösten med att hålla en föreläsning om läsning för lärare och personal vid Nykarleby stad och i november ska jag hålla en fortbildningsdag för lärare i Vasa.

Denna helg får jag prata läsning, litteratur och bokcirklande på Litteraturhelgen i Vasa.

Och så har vi massor med ny musik på gång med The Haralds – nästa låtsläpp blir i november.

Men mest är ju livet vardag; morgongröt, påklädning, dagislämningar, nöta texter, kaffepauser, distansjobb, grönsallad, makaronilåda med ketchup, nattningar och kvällsläsning.

Men jag älskar min vardag. För det är definitivt en vardag med en rejäl guldkant