Bästa jobbet

Om jag kunde åka tillbaka i tiden och berätta åt trettonåriga Mindy att jag en dag kommer att hålla på med forskning hade jag nog fnyst högt och hånskrattat mig själv rakt i ansiktet.

Denna reaktion skulle sannolikt mest bero på att min syn på vad forskning är och vad forskare gör länge har varit begränsat till vita labbrockar och pipetter med mysko-färgad vätska i. Just sådan typ av forskning varken vill eller kan jag inte över huvud taget befatta mig med.

Men likväl håller jag på med forskning och det är oerhört kul. Framför allt är det kul hur livet händer en, och man plötsligt kan hitta sig själv i oväntade situationer och på otippade arbetsplatser.

Fast egentligen är det inte så konstigt att jag hamnade här – mitt i doktorandstudier med slutseminarium och disputation i sikte – för jag har alltid älskat att studera och jag har alltid varit vetgirig av mig, och det är kanske två av de viktigaste egenskaperna man behöver ha för att orka hålla på med det jag gör.

Men jag har märkt att det uppstår många frågetecken kring mitt jobb så därför vill jag ägna ett inlägg åt att berätta lite mer om vad jag gör! Så här, varsågoda:

En vanlig dag i doktorandlivet

Som doktorand har jag helhetsarbetstid, vilket gör att jag under ett kalenderår ska ha X-antal jobbtimmar på nacken. Eftersom doktorandlivet präglas av perioder av mer och mindre intensiva säsonger, så det är ett minst sagt flexibelt jobb – vilket är en av de största orsakerna till att jag älskar det!

Mitt huvudsakliga jobb är alltså att skriva en doktorsavhandling.

En doktorsavhandling kan se ut på två olika sätt:

Den kan vara en monografi
Alltså en “vanlig” bok som läses från början till slut och publiceras vid ett och samma tillfälle.

Eller en sammanläggningsavhandling
Alltså en bok bestående av tre eller fler separata artiklar vilka har blivit publicerade i vetenskapliga tidskrifter samt en “kappa”, vilket är inramande kapitel för alla artiklarna och består av alla delar som hör till ett vetenskapligt verk (såsom inledning, metodkapitel, diskussion o.s.v)

Jag skriver en sammanläggningsavhandling bestående av tre artiklar. Två av dessa har redan blivit publicerade och den sista är så gott som redo för att skickas in till en tidskrift. Det betyder att jag i nuläget funderar på kappan och börjar läsa in mig på vilken litteratur jag behöver till den.

Fördelen med att skriva en sammanläggningsavhandling är att jag har kunnat bryta ner “projekt doktorsavhandling” i tre, väldigt konkreta delmål. Nackdelen är att jag nu ska försöka knyta ihop mina tre artiklar till en vettig helhet, så det hela känns ibland lite bakvänt (men det ska gå!)

Det jag konkret gör om dagarna är att jag läser andra forskares texter i form av artiklar, bokkapitel, avhandlingar och skriver fram egen forskning.

Sammanfattningsvis är läsa, skriva, tänka tre centrala verb som jag ägnar mig åt. Det bästa som finns, helt enkelt.

Det jag älskar med doktorandlivet är som sagt flexibiliteten och friheten (under ansvar, förstås). Men jag älskar också den intellektuella stimulans det ger att tvingas tänka nytt och ifrågasätta. Det är en ynnest att få läsa och ge respons på andras texter, bearbeta och förfina formuleringar och helt enkelt ha texter som primärt hantverk.

Jag uppskattar också möjligheten att kunna jobba på distans och på annan ort. Genom jobbet har jag fått möjlighet att resa och upptäcka nya orter. I januari ska hela familjen och jag bo i Umeå ett halvt år eftersom jag gör en dubbel examen (alltså skriver en avhandling men får examen från två universitet).

Regelbundet deltar jag i olika vetenskapliga konferenser där man träffar forskare inom samma fält och lyssnar på presentationer om andras forskning, sitter på föreläsningar av kända namn från fältet och deltar i workshoppar för doktorander (läsa och ge respons på varandras texter).

Forskarstudier kräver INTE att man ska vara riktigt intelligent eller en toppstudent.

Jag har märkt att de viktigaste egenskaperna är en målmedvetenhet och en kämparanda – att skriva en avhandling kräver att man måste orka sitta med samma text och samma projekt under flera år och att man måste uthärda mycket motstånd både utifrån (i form av kritik på ens text) och inifrån (i form av motivationsbrist, självtvivel, imposter syndrome och självdisciplin).

Så om du funderar på att skriva en doktorsavhandling – just DO it! Och hör gärna av dig om du har frågor!

Höst på heltid

I en handvändning blev det höst på heltid.

HUR kan det redan vara höst? HUR kan det bara vara ynka två månader kvar av detta år? HUR är det endast 2,5 månad tills vi flyttar till Umeå?

Och denna höst kommer att gå oerhört snabbt.

Vi har redan varit lite höstsjuka men också hunnit ha höstlov och vara på en resa till vår blivande stad, Umeå. Nästa helg ska jag och Samuel på en äktenskapskurs vilket kommer vara riktigt trevligt och en välbehövlig lyx och nödvändighet i den småbarnsvardag som är vår.

Ännu i höst ska vi en sväng till Åbo för att en sista gång hälsa på bror med familj (och för första gången träffa deras lilla, nya, skatt), jag ska en vända till Helsingfors för att delta i en gala på Svenska Dagen och sent i november ska jag på en fyra nätter långt resa till Luleå för att delta i en konferens och hälsa på min kära syster.

Och sen är det december med lilla julfest, firma julfester, jultablåövningar och julförberedelser.

Är det bara jag eller börjar tiden faktiskt gå snabbare när man blir äldre?

Nåväl, här kommer några glimtar från vår Umeå-höstlovsresa. ✨

Hösthej

Det känns som att det var på tiden med ett inlägg här när det senaste inlägget handlade om sommaren 2024.

Just nu smattrar regnet och det har varit beckmörkt ute i någon timme redan. Hösten är onekligen här så här kommer ett hösthej.

Livet har hänt denna höst.

Vi har dagisbörjat och det har gått över all förväntan. Barnen trivs bra och vi har inte varit sjuk alls i den utsträckning som vi var förberedda på.

Mitt avhandlingsarbete har gått undan i racerfart. Jag har redan bokat in ett slutseminarium och kan verkligen se ljuset i slutet av denna tunnel närma sig med stormsteg.

Vi förbereder som bäst för en sex månader lång Umeåvistelse med anledning att jag gör en dubbel examen. Det är spännande och lite obekvämt att flytta utomlands med hela familjen och katten och rubbet, men det känns som att ett miljöombyte kommer att bli riktigt bra för oss.

Och vad som händer efter vår Umeåvistelse vet vi faktiskt inte ännu.

Vi har funderat på att köpa hus, bygga hus, sälja lägenhet, ha kvar lägenheten, stanna kvar i Vasa, flytta norrut till våra rötter men vi vet inte ännu vad som kommer att hända. Allt är ännu så obönhörligt öppet.

Vi har åtminstone köpt ett gästhus som ska parkeras på svärföräldrarnas villatomt, så framöver kommer vi förhoppningsvis att ha ett stället som är lite mera vårt – ett eget litet krypin.

Jag har haft många fina projekt på gång. Bland annat så vann jag första pris i låtskrivartävlingen Snälla Hjältar (vilket var oerhört fint) så i november åker jag ner och mottar mitt pris och medverkar i en gala med min låt “Hjältar”.

Jag inledde hela hösten med att hålla en föreläsning om läsning för lärare och personal vid Nykarleby stad och i november ska jag hålla en fortbildningsdag för lärare i Vasa.

Denna helg får jag prata läsning, litteratur och bokcirklande på Litteraturhelgen i Vasa.

Och så har vi massor med ny musik på gång med The Haralds – nästa låtsläpp blir i november.

Men mest är ju livet vardag; morgongröt, påklädning, dagislämningar, nöta texter, kaffepauser, distansjobb, grönsallad, makaronilåda med ketchup, nattningar och kvällsläsning.

Men jag älskar min vardag. För det är definitivt en vardag med en rejäl guldkant

Sommaren 2024

Sommaren som varit (och kanske ännu i viss mån är) har varit allt det där som en sommar ska vara.

Den har varit morgondopp i friskt vatten, ett evigt smörjande av solskyddskräm på barnen (men försummelse av den egna insmörjningen) och solstolshäng. Den har varit inte bara en utan två tumisdygn, äventyr uppe bland träden i Kalajoki och många fina kalas och fester.

Den har varit kära återbesök, samtal inpå småtimmarna och en mängd VM-matcher. Den har varit Åbobesök (med kusinhäng och Mumindalen och hela tjottaballongen), glassportioner och Kokkola Cup.

Efter den här sommaren är jag mer utvilad och avkopplad än vad jag har varit på länge.

Att ägna mycket tid norröver och få sköthjälp och stöd av svärföräldrar och familj har varit guldvärt för två trötta småbarnsföräldrar. Visst är det annorlunda och helt ärligt är det ju nog slitsamt att bo så tätt inpå andra familjer, men fördelarna väger mycket tyngre än nackdelarna så vi är enbart tacksamma.

Jag blev så pass avkopplad och frånkopplad under sommaren att allt som hette klocka, läsning, rutiner, kalender och kontrollbehov for ut genom dörren.

Nu lider jag förstås lite i sviterna av det – hej på dig högen med räkningar, försenade bibbaböcker och obesvarade e-post, men det var välbehövligt med en ordentlig paus från mitt kontrollbehov.

Framgångsreceptet för mig denna sommar var en kombination av sänkta förväntningar – jag hade till exempel ingen enorm bokhög som jag hade planerat läsa denna sommar – och överseende med såväl människor, vår livsstil sant barnens vanliga rutiner.

Med de två ledstjärnorna kom jag långt, för jag har nog aldrig mått så här bra i slutet av en sommar förut!

Tack sommaren 2024. Jag är redo för dig nu, jobbhösten!

Nu följer en klassisk photo dump!

Foto: Sofia Lindqvist

Foto: Sofia Lindqvist

Foto: Sofia Lindqvist

Ett tumisdygn

Vi har haft förmånen att hemestra på två, jag och min Samuel.

Det är en härlig lyx att få såsa på här hemma i lugn takt medan barnen lever lajvet med farmor och farfar.

Vi ska och fira vår bröllopsdag nästa vecka och då blir det också ett tumisdygn men det blir en betydligt mer aktiv historia med klättring, träning och what not. Att få bara vara på hemmaplan var precis vad vi behövde just nu.

Två trötta småbarnsföräldrar har laddat batterierna ordentligt under ett dygns tid. Tack bästa svärisar!

Mumisigt god ciabatta som tumismiddag.

Sommarsteg

Vi är sommarlediga hela familjen och det är intensivt och ovant.

Jag är en sådan rutinmänniska så allt som heter semester throws me off väldigt mycket och det tar en lång tid för mig att anpassa mig till en ny vardag (som verkligen inte är vardag).

Samuel har varit ledig sen midsommar och vi har firat midsommar, besökt Åbo och Mumindalen, klämt ut det sista i umgänget med våra grannar och hjälpt dem att flytta. Jag har jobbat, haft en spelning och övningar med The Haralds och fixat undan ett loppisbord.

Jag läser nästintill ingenting under sommaren, för läsning är rutin för mig och allt som heter rutin har flugit ut genom dörren i samma veva som barnen tog sommarlov, men jag tänker att allt har sin tid.

Nu ska jag fortsätta njuta av familjetid, att jobba och att göra allt det där annat som jag inte gör under en stor del av året.

Vi tar sommarsteg hos oss just nu och det är skönt och välbehövligt när vi väl kommer in i det.

Tacksam för tiden

För något år sedan skrev jag ett inlägg om min egen by.

Denna by av vänner som på ett naturligt sätt har varit en självklar del i mina barns liv och uppfostran. Denna by som inte minst har bestått av våra vänner som har bott i samma radhus under hela vår tid på Bölebacken.

Denna helg har denna by decimerats när våra grannar flyttade, och plötsligt lever vi ett ”normalt” radhusliv där våra grannar förvisso är hemskt trevliga men inte våra vänner sen tiotals år tillbaka.

Så denna helg har vi varit känslomässigt omtumlade och försökt hitta fotfäste.

Vi har uppskattat att alltid ha någon att hänga med i gungorna på gården, att snabbt kunna kila över för att låna kaffe eller ägg och att ha trygga vuxna som hjälper till med att se till att barnen är trygga.

Vi har alltid insett att vår situation är rätt unik och att vi är privilegierade som har fått bo så nära våra goda vänner, och därför är det med mycket vemod som vi nu ser tillbaka på tiden.

Men mest, ändå, är vi tacksamma för dessa år, för alla minnen och för all vardag som vi har fått dela.

Tänk så fint vi har haft det!

Tack för denna tid, M&M (och även S&F)! 🧡

Bokrecension: Ulrika Hansson ”Det är inte synd om Edna Svartsjö”

Tack Schildts & Söderströms för bokposten

Jag älskade Hanssons debut ”Jaktlaget” och därför var det med stort intresse jag läste denna.

Romanen utspelas i den lilla men livliga orten Terjärv i Österbotten under början av 1900-talet.

Ednas far har skuldsatt sig hos en bonde och därför tvingas de bo i ett förfallet torp. Samtidigt hotar ett krig i världen som delar åsikter i det lilla samhället; hur ska lilla Terjärv förhålla sig till stormaktskriget, förryskningen, Amerikaemigrationen?

Romanen väver skickligt samman det stora i det lilla: världskrig och byaskvaller och hela världens orättvisor genom Ednas unga barnaögon.

Och jag älskar Edna! Hon är härligt kaxig, framfusig och har rejält med skinn på näsan.

Språket är omsorgsfullt och trovärdigt och har i mitt tycke en utmärkt balans av dialekt och standardsvenska (det är en hårfin balansgång det där!)

Nejmen sammantaget är detta en riktigt fin roman som jag hoppas att du läser!

Du ska definitivt läsa ”Det är inte synd om Edna Svartsjö” om du:

» älskar romaner med kaxiga och älskvärda huvudpersoner

» gillar att läsa historiska romaner

» uppskattar dialekt i litteratur

Mitt betyg: 4/5

Har du läst ”Det är inte synd om Edna

Bokrecension: Andreas Marklund "Bletchely Park: Kodernas krig"

Februarimånadens facklitterära verk var denna. Ända sedan jag såg filmen “The Imitation Game” har jag fascinerarts av Alan Turing och Enigma.

Den här boken är handlar om just dem och just det: kodknäckarna i England under andra världskriget.

Boken är koncis och välformulerad och har en uppbyggnad som gör att jag hålls på tå under hela läsningens gång (fastän jag ju har facit i hand).

Visst var den lite väl specifik och detaljerad på sina ställen (på ett sätt som delvis övergick min förståelsehorisont) men trots det är det en riktigt spännande bok om ett fascinerande ämne.

Läs denna bok om du:
» är intresserad av historia
» gärna djupdyker i ett fenomen eller en händelse
» vill veta mer om kodknäckeri

Mitt betyg: 4/5

Blir du nyfiken på “Bletchley Park: Kodernas krig”?

Lyfta blicken

Jag har en märklig, dold egenskap som jag har blivit medveten om under de senaste åren.

Nämligen att jag är riktigt bra på att bonga örnar!

Det är till och med på den nivån att jag har blivit kallad “Eagle eye Mindy”
(förvisso av ingen annan än mig själv och min man någon enstaka gång, men i alla fall)

I området där jag bor finns åtminstone en aktiv havsörn (som jag har namngett Örjan Örn), så det är knappast någon häpnadsväckande egenskap egentligen, men jag tänker att det handlar om uppmärksamhet och det handlar om att lyfta blicken.

Den som någonsin har sett en örn vet hur otroligt mäktiga varelser de är. Hur kaxigt och lojt de flyter omkring på ett hav som heter himmel och hur de endast ibland tar ett av sina mäktiga vingslag – inte för att de nödvändigtvis behöver men för att de kan.

Örnar är oerhört vackra och majestätiska djur och tar alltid andan ur mig – till och med när jag ser dem på hög höjd.

En vagnpromenad eller en bilfärd får en ny dimension när en örn svävar över mig.

Detta, mitt örnskådande, lär mig vikten i att lyfta blicken från mina småbekymmer och vardagssorger. Att vända bort blicken från mitt navelskådande; från barn som tupplursstrejkar eller trotsar, från diskhögen på diskbänken eller klädskåpet som borde ha rensats upp för flera månader sedan.

Att istället blicka uppåt och möjligtvis få se något så ståtligt som en svävande örn.

Eller varför inte en färggrann solnedgång eller några småfåglar som lekfullt flyger bland trädtopparna.

Alla vardagsbekymmer tappar sin kraft i mötet med skapelsen. Jag rekommenderar det varmt.

Med vänlig hälsning,
Eagle eye Mindy