Jag har en märklig, dold egenskap som jag har blivit medveten om under de senaste åren.
Nämligen att jag är riktigt bra på att bonga örnar!
Det är till och med på den nivån att jag har blivit kallad “Eagle eye Mindy”
(förvisso av ingen annan än mig själv och min man någon enstaka gång, men i alla fall)
I området där jag bor finns åtminstone en aktiv havsörn (som jag har namngett Örjan Örn), så det är knappast någon häpnadsväckande egenskap egentligen, men jag tänker att det handlar om uppmärksamhet och det handlar om att lyfta blicken.
Den som någonsin har sett en örn vet hur otroligt mäktiga varelser de är. Hur kaxigt och lojt de flyter omkring på ett hav som heter himmel och hur de endast ibland tar ett av sina mäktiga vingslag – inte för att de nödvändigtvis behöver men för att de kan.
Örnar är oerhört vackra och majestätiska djur och tar alltid andan ur mig – till och med när jag ser dem på hög höjd.
En vagnpromenad eller en bilfärd får en ny dimension när en örn svävar över mig.
Detta, mitt örnskådande, lär mig vikten i att lyfta blicken från mina småbekymmer och vardagssorger. Att vända bort blicken från mitt navelskådande; från barn som tupplursstrejkar eller trotsar, från diskhögen på diskbänken eller klädskåpet som borde ha rensats upp för flera månader sedan.
Att istället blicka uppåt och möjligtvis få se något så ståtligt som en svävande örn.
Eller varför inte en färggrann solnedgång eller några småfåglar som lekfullt flyger bland trädtopparna.
Alla vardagsbekymmer tappar sin kraft i mötet med skapelsen. Jag rekommenderar det varmt.
Med vänlig hälsning,
Eagle eye Mindy
