Jag är en kronisk ja-sägare när det kommer till att ta mig an olika spännande uppdrag.
Mina många intressen gör ändå att jag lätt blir för splittrad, och med tanke på min livssituation med små barn, doktorsavhandling på slutspurt, kommande flytt till Umeå och jakt efter ett framtida hem har jag upplevt att jag har mina slevar i alldeles för många soppor för tillfället.
Några nya soppskålar blev erbjudna åt mig detta år, och jag är så enormt frestad att tacka ja.
För jag är en projektmänniska in i fingerspetsarna. Jag älskar att få visionera och starta upp nya projekt och även att se dem nå sitt mål.
Samtidigt måste jag betona just den senare delen av det sammansatta ordet projektmänniska, och inse att jag varken kan eller ska räcka till att röra om i alla grytor.
Så trots att jag har fått många trevliga erbjudanden under hösten har jag varit tvungen att tacka nej till en del. Det är trist men jag vet att om inte jag ser till att värna om mina (och i förlängningen min familjs) resurser så kommer ingen annan heller att göra det.
Denna lärdom är något som jag har kämpat med och ständigt får påminna mig själv om.
Men glädjen i att tacka nej ibland – väldigt empowering och befriande ändå! Borde göra det oftare, har jag på känn.
Är du bra på att säga nej?
