Först blir det bättre, sen blir det bra

November inleddes med den första snön och det gav en härlig ljusnad till dess föregångare som hette gråmulna oktober.

Nu smältar snö och ljusnad bort igen men det var kul så länge det varade…..

Jag har levt i förnekelse över att denna tid på året nu är här igen. Denna snölösa, mörka tid då regn inte alltför sällan blandas med snöslask och mörkret gör att all utomhusaktivitet efter klockan 16.30 känns brottsligt (vem är ens ute “för skojs skull” den tiden, liksom!?)

Men trots det är jag tacksam och förvånad över att hösten hittills har gått rätt smärtfritt. Oktober månad var en riktigt flow-månad på mitt jobb. Samtidigt var jag och familjen sjuk under stora sjok av månaden, och parallellt med det flöt mycket upp i mig som jag har varit tvungen att ta itu med.

Nu i november ser jag fram emot att delta i en svenska dagen-gala i Helsingfors, göra ett Åbobesök till min storebror och familj (bara vi och de är friska vilket aldrig är en självklarhet med dagisbarn), fira fars dag (också i Åbo), skriva kappa till avhandlingen, börja må bättre, släppa en singel med The Haralds och besöka kära syster Ebba i Luleå ♥

Sen närmar vi ju oss stadigt julen och det är alltid mysigt. Och efter det blir det Umeå på heltid för oss – hisnande, galna tanke!

Det må vara mörkt där ute men snart når vi redan vändpunkten och det börjar ljusna. Eller som jag och Molly brukar säga/sjunga här hemma “Först blir det bättre, sen blir det bra!”.

Här kommer lite pepp-ljus-musik till dig som behöver det ♥

Höst på heltid

I en handvändning blev det höst på heltid.

HUR kan det redan vara höst? HUR kan det bara vara ynka två månader kvar av detta år? HUR är det endast 2,5 månad tills vi flyttar till Umeå?

Och denna höst kommer att gå oerhört snabbt.

Vi har redan varit lite höstsjuka men också hunnit ha höstlov och vara på en resa till vår blivande stad, Umeå. Nästa helg ska jag och Samuel på en äktenskapskurs vilket kommer vara riktigt trevligt och en välbehövlig lyx och nödvändighet i den småbarnsvardag som är vår.

Ännu i höst ska vi en sväng till Åbo för att en sista gång hälsa på bror med familj (och för första gången träffa deras lilla, nya, skatt), jag ska en vända till Helsingfors för att delta i en gala på Svenska Dagen och sent i november ska jag på en fyra nätter långt resa till Luleå för att delta i en konferens och hälsa på min kära syster.

Och sen är det december med lilla julfest, firma julfester, jultablåövningar och julförberedelser.

Är det bara jag eller börjar tiden faktiskt gå snabbare när man blir äldre?

Nåväl, här kommer några glimtar från vår Umeå-höstlovsresa. ✨

Livets bästa dag

Livet bästa dag var i lördags när jag fick fira mina trettio år med (nästan) alla människor jag älskar.

Dagen inleddes tidigt med frisörbesök. Det kändes lite som en överflödig lyx att boka tid, men ACK vad nöjd jag är över att ha bokat tid för att få håret fixat. Jag har ingen aning om när jag annars hade haft tid till att fixa håret eller hur jag hade mäktat med hår-stressen utöver allt annat som behövde fixas under dagen.

Dagen fortsatte med festfix på feststället (Poro-Pirtti såklart – finns det ens andra festställen?), en snabblunch hos min kära far och sedan fika med släkt och familj klockan 14. Molly hade önskat “barndisco” på fikat så det såg vi till att ordna.

Efter klockan 17 blev det omdukning och klädbyte för min del och klockan 18 kom (nästan) alla mina närmaste vänner för att äta middag, ha roligt program, njuta av musik och dansa loss på sejnon.

Livets bästa dag. TACK alla ni som deltog och bidrog! Nu följer ett hederligt bildregn.

(Och HUR snygga är väl inte mina vänner!! Är helt mindblown över att jag är omringad av så urfina människor!)

Hur jag tänker idag

Jag hade planerat att ta det lugnt i början av mammaledigheten.

Förra veckan var intensiv med tanke på att den slutade med konferens, spelning, tvåårskalas och mors dag. Min kropp reagerade på allt detta med näsblod och falsk vattenavgång under helgen.

Så jag tänkte att det är bra att inleda mammaledigheten med att ta det lugnt några dagar för att verkligen varva ner och vänja mig vid ett långsammare tempo. ”SEN hinner jag med rensning och loppisbord och fönstertvätt” tänkte jag.

Nå, jag förivrade mig rejält och har under måndagen och tisdagen denna vecka gjort ALLT.

Rensat i Mollys gamla kläder i jakt på användbara kläder till lillebror, fixat inför loppisbord, städat upp och sålt vår gamla barnvagn, fixat med alla projekt som jag är involverad i, varit på bolagsstämma, ordnat med våfflor åt bolagsstämman, sprungit på läkarbesök, haft tre möten samma dag och en mental breakdown framför Samuel på kvällen till följd av att “JAG INTE ORKAR MER” (när jag är trött blir jag väldigt dramatisk).

Så dagen idag, onsdag, har jag fått slå mig själv på fingrarna flera gånger när jag har börjat på med för många projekt. Dagen idag har jag verkligen prioriterat vilan.

Vi ska ha loppisbord från och med imorgon och jag vet inte hur ert hem brukar se ut när ni har loppisbord men hos oss är det KAOS. Det ligger plastkassar överallt, tvättmaskinen går på för fullt, vår MANGEL (som jag inte har sett skymten av på fem år och jag skojar inte) är framme och alla hörn vänds ut och in på.

Men idag har jag övat mig i att sätta skygglappar för ögonen. Det är sjukt svårt för jag är lite aven neat freak, men faktiskt har det gått rätt så bra.

Det lilla som jag har gjort har varit att skriva olika mejl och några texter på datorn. Jag har tvättat Mollys kläder och ikväll ska jag iväg på bokklubb.

Efter bokklubben ska jag – tillsammans med Samuel – sätta prislappar på våra loppisprodukter.

Men, ännu viktigare att framhålla: idag har jag tagit en tupplur på 90 minuter, sett på ett avsnitt Love is blind och ätit dn stor skål med glass!

Att det kan vara så svårt att prioritera vila. Ingen har någonsin sagt åt mig att jag måste göra allt det där som jag tror att jag måste göra – men jag gör det ändå.

Därför får jag verkligen slå knut på mig själv för att ta det lugnt framöver.

Som verkligen.

Nöjd mama efter 90 minuter tupplur och fuktigt, ofönat hår

Mammaledig

I fredags var min första officiella mammalediga dag.

Men eftersom förra veckan till stor del präglades av en konferens hade jag en del punkter kvar på att göra listan, och därför jobbade jag ännu under fredagen.

Det betyder att IDAG, måndag, är jag verkligen ledig för första gången.

Jag har precis fört Molly till dagis och deltagit i hennes utvecklingssamtal. Väl hemma kokade jag en till kopp kaffe och nu sitter jag och planerar veckan. Men för första gången på länge skriver jag inte in sådant som “läs detta kapitel” eller “skriv på artikeln” utan istället fylls min kalender med punkter som “ordna inför loppisbord” och “fotografera böcker”.

Och det känns overkligt. Men skönt också.

Jag är så enormt stolt över mig själv. Det känns väldigt ofinländskt att säga det – ja, det tar nästan emot att säga det – men jag ÄR det.

Jag är så stolt över att jag förmådde jobba ända tills min mammaledighet började. Stoltheten ligger inte så mycket i faktumet att jag “pressade mig fram” till mammaledigheten, utan stoltheten ligger framför allt i att jag redan när jag blev gravid i höstas faktiskt lyssnade på min kropp och agerade utifrån dess signaler.

Jag är lyckligt lottad över att ha ett så flexibelt jobb, och därför är jag glad över att jag tog till vara på den flexibiliteten när min kropp och mitt psyke har genomgått den stora förändring och påfrestning som en graviditet innebär.

Jag är så stolt över att jag redan från första början tänkte långsiktigt och hållbart, för det har verkligen fått mig att inse att mer inte är detsamma som bättre. Faktum är att jag har nått exakt de mål som jag hade för detta läsår TROTS att jag ibland har jobbat kortare dagar eller haft ett lugnare tempo.

Nu blir min utmaning att faktiskt varva ner och inte fylla dagarna med en massa städ- och rensningsprojekt.

Men den rapporteringen är att vänta ännu.

Månadens bokklubbsbok som biblioteket i misstag hade plastat in lite tokigt så att det ser ut som att jag läser boken upp och ner och bakifrån fram.

En gravidlista

Nu kommer ett inlägg som jag aldrig har gjort förut men som jag själv tycker är kul att läsa på andras bloggar – en gravidlista!

Denna lista har jag sett figurera en hel del i bloggvärlden och är från Elsas blogg.

Vilken vecka är du i nu?
Vecka 31 (30+5).

När är du beräknad?
Den 17 juni vilket även råkar vara min och Samuels årsdag för när vi blev ett par (man vill ju tajma in festligheterna liksom – SKOJA).

När fick du reda på att du var gravid, hur gick det till och hur tog du det?
Fredagen den 4 oktober tog jag ett gravtest tidigt på morgonen för jag hade haft på känn att “något kanske är på gång”. Eftersom denna fredag var en potentiell mensdag för mig ville jag också veta om jag skulle utrusta mig för dagen med mensskydd eller för framtiden med bebis, haha. Jag blev glad och förvånad fastän jag hade anat.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021 (typ exakt två år sedan). Foto: Rebecka Hägert-Backkull

När och hur berättade du för din partner att du var gravid och hur reagerade denne?
Testet visade genast positivt och jag sprang med det (fräscht, förresten) till Samuel som fortfarande sov. Han var yrvaken och kunde inte riktigt ta in vad jag sade. Men han blev glad och vi kramades och konstaterade förvånat: “vi ska få en baby!?!?”.

Vilken vecka var du i när du fick veta att du var gravid?
Det måste ju rimligtvis ha varit vecka 5 (4+0) eller något sådant? Jag minns att detta sätt att räkna gjorde mig chockad när jag var gravid med Molly – jag hade tänkt att första dagen för missad mens räknas som den första gravid-dagen, och att det därifrån är frågan om 40 veckor framåt. Fatta CHOCKEN när jag då redan “hade varit gravid” i fem veckor!!

Var graviditeten planerad?
Den var inte helt oplanerad om vi säger så, men vi försökte inte aktivt få barn när vi väl blev gravida.

Hur gamla är du och din partner och hur länge har ni varit tillsammans?
Jag är 29 och Samuel är 31. På beräknat datum (17.6) har vi varit tillsammans i 11, härliga år.

Vilka var dina första gravidsymtom?
Ni kommer inte tro det men faktiskt foglossning. Och ligamentsmärtor i sidorna. Helt galet.

Mådde du mycket illa i början?
Jo, det gjorde jag. Till skillnad från graviditeten med Molly (då jag endast mådde illa om morgnarna men sedan kastade upp så att det gick över) var jag under denna graviditets första trimester illamående dygnet runt.

Har du haft några krämpor/problem under graviditeten?
Foglossningen har jag dragits med mer eller mindre hela tiden. Utöver det har jag förstås varit trött, haft ligamentsmärtor, torr hy, varit mer gråtmild, haft halsbränna etc. etc. Men inga alldeles för oöverkomliga besvär ändå.

När kände du bebisens första sparkar?
Det var lite diffust i början, men supertydligt kände jag sparkar kring julen 2022 (kring vecka 16 någonting). Jag har moderkakan i framvägg så jag tycker att jag kände rörelser lite senare denna gång eftersom jag med Molly hade moderkakan i bakvägg.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Har du varit mycket orolig?
Nej faktiskt inte. Det är klart att tiden mellan insikt om graviditet fram till det första ultraljudet är spännande och nervöst, men särskilt orolig var jag ändå inte. Jag har inte heller nojjat alls lika mycket kring mat och krämpor som med den första graviditeten. Skönt så.

Hur många ultraljud har du gjort?
Tre stycken. Det första ultrat i vecka 13, sedan ett ultra under rutinläkarbesöket i vecka 20 och sedan strukturultraljudet i vecka 23.

Vad har du haft för cravings?
Leksands knäckebröd med gräddost, gurka och chilisalt MUMS! Jag har överlag varit mer sugen på saltigt än på sött.

Har du varit känslig?
Jo, både emotionellt (gråtmildhet, rördhet etc) men också känslig mot lukter och smaker.

Har du fått bristningar?
Nej, inte i alla fall ännu.

Har du varit äcklad/känslig för någonting under graviditeten?
Som sagt har jag haft problem med en massa lukter och smaker (typ om något livsmedel är lite halvgammalt i kylskåpet – URK).

Ditt bästa gravidminne?
När jag och Samuel väntade på att gå in till ultrasköterskan i vecka 13 för att få se om vi faktiskt har en baby där inne och om den har isåfall har det bra. Vi var förväntansfulla och spända och lite oroliga förstås. Då spelades låten “Mestaripiirros” av Anna Puu via radion i väntrummet och både han och jag fick tårar i ögonen, det kändes fint och tryggt på något sätt.

Ditt värsta gravidminne?
Illamåendet 24/7 särskilt under veckorna 6–11. Jag kunde i princip bara äta TUC-kex och klementiner och ligga på soffan och djupandas. Inte kul.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Vet ni vad det blir för kön och vad den ska heta?
Ja det blir en POJKE! Namnet är väl inte helt bestämt men vi pratar bara om babyn som “Måns”.

När berättade ni för nära och kära att ni väntade barn?
Dagen efter vårt vecka 13 ultra firade vi självständighetsdagen med våra vänner här i Vasa. Det blev en riktigt baby-yra då 3 par (inklusive vi) på samma kväll berättade att de till sommaren ska få baby! Åt våra familjer berättade vi lite vartefter att vi träffade dem där i december.

När köpte ni första bebisprylen?
Eftersom vi redan har en tvååring till vilken vi hade skaffat det mesta var det ganska sent. Jag började köpa en del pojkkläder på loppis ungefär i februari tror jag?

Hur har er bebis varit hittills i magen?
Lagom rörlig, lagom lugn. Jag skulle minnas att Molly var busig i magen medan denna baby har rört på sig regelbundet för att jag ska slippa vara orolig över det, men ändå inte så mycket att jag skulle vakna på nätter eller störas av det. Hittills har han inte heller sparkat mot blåsan eller revbenen särskilt ofta så det har varit skönt.

Hur vill du att förlossningen ska se ut?
Jag försöker att ha ett öppet förhållningssätt till förlossningen (jag märker att jag vill jämföra med min första (dröm)förlossning vilket kan vara riskabelt om det inte går lika bra/på samma sätt). Jag hoppas ändå att jag ska kunna vara lugn och rotad i mig själv, få ett bra stöd av Samuel och barnmorskan och lita på att min kropp vet vad den gör.

Sen när det gäller förlossningens hur, när och smärtlindring etc är jag väldigt öppensinnad precis som förra gången. OM jag ändå får välja har jag gärna en kortare latensfas (med Molly hade jag en latensfas som var drygt 10 dagar lång …)

Nivån på bildkvaliteten sjönk dramatiskt här till slutet, men så här ser jag ut precis idag.

Veckan som varit

Veckan har varit magsjukans.

Lyckligtvis har vi alla kommit lindrigt undan. Faktum är att under största delen av veckan har vi mått toppen men hållit oss isolerade tills vi blev symtomfria i mer än 48h för att minimera risken att smitta ner någon annan nu innan påsk.

Jag och Samuel har jobbat hemifrån medan Molly, som hade denna släng redan förra veckan, har varit på dagis.

Under veckan har vi därför ägnat oss åt gemensamma lunchpromenader och kaffepauser med glass och kladdkaka (ni hör ju, inte värst allvarligt magsjuka) på terassen i solen (insikt 1: vi är otroligt vinterbleka, insikt 2: vårsolen är stark och både Sam och jag brände våra LÄPPAR på 15 minuter!?)

Denna vecka har på många sätt liknat den första corona lock-down:en ungefär den här tiden för tre år sedan: vi var friska men höll oss mest för oss själva, vi var mest hemma och undvek att röra oss ute på stan eller bland folk.

Nu håller vi på att måla om i sovrummet och inatt sov jag och Samuel i vardagsrummet vilket Molly förstås tyckte var helfestligt.

Nu är det skärtorsdag och vi ska försöka få färdigt sovrummet så att vi kan flytta tillbaka vår säng. Påskhelgen kommer att fyllas med mat, födelsedagskaffe, vänner och familj.

Jag kommer att medvetet logga ut under påskhelgen, och därför vill jag önska just dig en fridfull och fin påsk!

Oxveckor

Jag har verkligen känt av oxveckorna i år.

Kanske beror det på att jag, för första gången på två år, jobbar 100 % och ännu är ovan med takten, tempot och över huvud taget livsstilen som livet som två heltidsjobbande småbarnsföräldrar innebär.

Det är rätt tufft att gnugga bort grus ur ögonen efter ännu en riktigt kass split night (som Molly – och därmed även jag och Samuel – genomlever just nu) och komma oss iväg till dagis och jobb och först komma hem närmare 17-tiden för att börja med middagsrumban.

Men vi har nu tagit oss en god bit in i februari redan och snart är dessa oxveckor över.

Men jag märker att dessa rätt monotona och händelselösa men ändå intensiva veckor utan riktigt något extra att se fram emot tär på mitt humör.

Jag längtar efter avbrott, resa, avkoppling, upplevelser!

Tumisresan som jag och Samuel hade tänkt göra i juli ifjol blev avbokad och vi har inte lyckats få till en ny resa sedan det trots många försök. Den skjuts upp gång efter gång och det får mig verkligen att bli missmodig.

MEN den som väntar (och väntar och väntar) på något gott blir aldrig besviken, eller hur?

Mitt lilla jobb-bås. Samuel skulle få dåndimpen om han såg min obefintliga ”desk setup” 😅

Vår nya vardag

Vi har börjat dagisinskolning och nästa vecka börjar jag jobba.

Jag har verkligen trivts med att vara hemma, men jag har länge vetat att september 2022 är månaden då vi börjar med en ny vardag, och nu när den tiden snart är här känner jag mig verkligen redo.

Jag är taggad till tusen att börja jobba igen. En av mina artiklar kommer att publiceras vilken dag som helst, och den andra är på god väg. Jag älskar mitt jobb och kan inte vänta att få grotta ner mig i vetenskapsteorier, postfilosofiska perspektiv på skrivande och ontologiska frågeställningar (sorry för nörderiet).

Jag tror också att vår M kommer att trivas på dagis. Än så länge förhåller hon sig naturligt nog lite på sin vakt mot stället och personalen, men med tiden kommer hon att mjukna. Det gör hon alltid.

Utöver jobb kommer jag att dra lite träningspass på ett nyöppnat gym i stan, och så kommer jag fortsätta med bokklubbandet, bokbabblandet, bookstagrammandet, musicerandet, låtproducerandet.

Nog blir det ordentlig höst här ännu!

Hej december

Oktobernovemberdecember

Jag blinkade en gång i början av oktober och plötsligt är det nio dagar till julafton.

Som barn var jag alltid förundrad över vuxna som ojade sig över hur fort tiden går, men nu sällar jag mig (smått förbryllad och förvånad) till den skaran.

I oktober och november var jag sjuk i fyra veckor (lyckligtvis bara en ordentlig höstinfluensa trots att den var väääldigt långdragen) och jobbade väldigt mycket med olika projekt under den resterande tiden.

Det kändes varken som att jag var mamma eller ledig under de här månaderna och därför är det med öppna armar jag omfamnar decembermånad nu.

Och vilken fin månad det har varit hittills.

Inte bara vädermässigt – för wow vilket härligt vinterlandskap och många soldagar vi har fått – utan även i övrigt.

Jag har fått fira julfester, en disputation och viktiga milstolpar. Det har varit kul men mycket.

Jag har också fått goda nyheter om att min första artikel som jag har slitit med i ett år är accepterad i en tidskrift! Min första publikation någonsin!

Så nu får jag äntligen börja varva ner och blicka tillbaka över året och inte bara jobba på.

Jag är så tacksam över att äntligen kunna vila när M tar sina tupplurer, för hur mycket jag än älskar att ha många eld i järnen är jag i väldigt stort behov av att få ta det lugnt och hämta andan.

Och jag hoppas hitta mer tid och rum för mitt skrivande, både här men också i övrigt nu i december och framöver.

Jag önskar dig en härlig återstående adventstid, kära du.