Jag har verkligen känt av oxveckorna i år.
Kanske beror det på att jag, för första gången på två år, jobbar 100 % och ännu är ovan med takten, tempot och över huvud taget livsstilen som livet som två heltidsjobbande småbarnsföräldrar innebär.
Det är rätt tufft att gnugga bort grus ur ögonen efter ännu en riktigt kass split night (som Molly – och därmed även jag och Samuel – genomlever just nu) och komma oss iväg till dagis och jobb och först komma hem närmare 17-tiden för att börja med middagsrumban.
Men vi har nu tagit oss en god bit in i februari redan och snart är dessa oxveckor över.
Men jag märker att dessa rätt monotona och händelselösa men ändå intensiva veckor utan riktigt något extra att se fram emot tär på mitt humör.
Jag längtar efter avbrott, resa, avkoppling, upplevelser!
Tumisresan som jag och Samuel hade tänkt göra i juli ifjol blev avbokad och vi har inte lyckats få till en ny resa sedan det trots många försök. Den skjuts upp gång efter gång och det får mig verkligen att bli missmodig.
MEN den som väntar (och väntar och väntar) på något gott blir aldrig besviken, eller hur?
Mitt lilla jobb-bås. Samuel skulle få dåndimpen om han såg min obefintliga ”desk setup” 😅