Leker barnet i mig

Molly har kommit i en härlig ålder när hon nu har börjat leka fantasi- och rollekar.

De loppisfyndade Paw Patrol-figurerna används flitigt härhemma och hon är också mån om att sköta sina “små bejbisar” (som är plastdjur från hennes vattenlek). Hon har länge varit en riktig dockmamma och ofta släpar vi inte bara två äkta barn utan även en dockbaby med oss vart vi än går. Jag fyndade ett Barbiebord, stolar och serveringskärl på loppis och hon dukar och dukar och dukar och bjuder samtliga figurer på mat dagarna lång.

Och jag njuter, leker med henne och tycker att det är alldeles underbart.

För jag älskade att leka som barn. Som barn kunde uppgå i ett tillstånd som jag med den vuxnes förståelse skulle beskriva som flowtillstånd där mat, sömn och andra behov är helt bortblåsta för jag var så inne i leken. Jag har också tidigare skrivit om hur det ännu finns mycket lek i mig.

Jag har egentligen aldrig slutat älska leken.

Men när jag var kanske 7 år fick jag höra av ett äldre barn att “man måste sluta leka när man är 10 år”. Vid tio års ålder tyckte hen att det bara är löjligt och barnsligt att leka med Barbiedockor eller “gubbar” (vilket var mitt samlingsnamn på alla typer av människofigurer eller djurfigurer med människodrag).

Så utan att alls vara redo att sluta blev leken som tioåring för mig något jag gjorde lite i smyg och alltid med lite skamkänslor – för jag trodde att jag inte fick leka längre. Så småningom slutade jag leka helt och hållet.

Nu i efterhand tycker jag att det är alldeles hjärtekrossande att jag ströp leken i mig på grund av ett annat barns godtyckliga påfund.

Så när jag nu får leka igen, den här gången som vuxen men tillsammans med mitt eget barn, så är det inte bara en värdefull stund av gemenskap med min dotter – det är även helande för mitt inre barn (och alla psykologer applåderar).

Det pratas ju om att läka barnet i sig själv.
Och jag tänker: kanske det hela tiden har stavats med ett “E”.

För jag inser att just nu leker barnet i mig.
Och läker, samtidigt.

Jag som kanske tvååring. Här leker jag tydligen tåg med Duplo. Se förresten på kylskåpsdörren! Eftersom vi bodde i Kanada med långt avstånd till släkten ritade min mamma konturerna på alla mina släktingar och fick därigenom också orsak att berätta om vem de var, hur de hänger ihop med andra släktingar osv. Inte är hon pedagog för assit!

Dagarna

Dagarna med Måns är långsamma och härliga.

Han sover ju mycket, nästan mest, både om dagarna och nätterna så än så länge finns mycket tid och ork att fylla med aktiviteter (mellan blöjbyten, amningarna och bebisgoset förstås).

Det är ett stillsamt liv, detta hemmamammaliv, särskilt eftersom jag inte har någon bil och därför är rätt “låst” här hemma. Men jag gillar verkligen det!

Jag gillar att dagarna är så lika och på ett sätt förutsägbara men ändå att varje dag har sitt egna innehåll. Jag brukar tänka att varje vecka ska ha ett eller några fokusområden, och att varje dag ska ha sitt eget innehåll.

Let me walk you through it.

Den första veckan efter semestern var veckans fokus att få igång ordentliga rutiner. Matplanering (och uppföljning av matplaneringen) var den största prioriteringen för denna vecka eftersom vi slarvade rejält med att ha ordentliga veckohandlingar och planerade måltider under sommaren och det gjorde mig sjuk av frustration. Utöver det var fokus även på att få igång postpartumträningen.

Förra veckan var fokus på “dokumentation” och innebar att fixa lite med Måns baby-album, skriva bokrecensioner och dagbok och fixa i de böcker jag har åt barnen som jag regelbundet skriver i.

Den här veckan är fokus på läsning!

Och utöver veckans fokus har även varje dag sitt innehåll. Det varierar förstås hur dagarna ser ut, men i stora drag brukar en vecka se ut så här:

Måndag är “fixa upp här hemma efter helgen dagen” samt planering av veckan.

Tisdag är träningsdag och fix av mitt bookstagramkonto och olika projekt (föreningsliv, bokklubb och andra projekt).

Onsdag är oftast en dag för matlagning, klädtvättning och träning.

Torsdag är städdag.

Fredag är en “göra vad jag vill dag” och brukar oftast handla om att träna, fika och läsa.

Lördag är också en fixa här hemma dag men denna gång involveras hela familjen (t.ex. byta däck, städa terassen, skruva möbler/hyllor, göra beställningar av olika slag, fatta beslut i större och mindre skala).

Söndag är vilodag och familjedag. Detta innebär en godare lunch, ibland någon utflykt eller fika med vänner och/eller familj.

Låter detta överdrivet planerande och “analt” (i Freudiansk bemärkelse)? Ja, kanske det. Troligtvis.

Men jag mår bra av att veta att varje vecka och varje dag har sitt specifika innehåll – för tanken på att genomleva samma dag om och om igen gör mig smått klaustrofobisk.

Passande titel för dagens blogginlägg.

Att vara en introvert förälder

En av mina största farhågor inför att bli förälder var hur jag skulle klara av det med tanke på att jag är introvert.

I tidig 20-årsålder insåg jag att jag i hela mitt liv har trott att jag är social och utåtriktad men att jag de facto är introvert.

Den insikten var på många sätt revolutionerande för mig och här på bloggen har jag stött och blött min introversion i otaliga inlägg genom åren (så om du är nyfiken på att läsa mer finns det en mängd inlägg att gräva ner dig i).

Jag känner av min introversion bland annat genom hur jag älskar att vara för mig själv, hur lätt jag blir överstimulerad, hur jag föredrar att umgås med några enstaka personer och föra innerliga samtal än att umgås i större sammanhang. Jag skulle gärna gå på Coldplays konsert i Helsingfors nästa år men får obehagskänslor bara vid tanken på folkmängden och trängseln (jag upplevde Ed Sheeran på Malms flygfält år 2019 och det var förstås häftigt men jag minns bara hur kvävd jag kände mig av alla människor!)

Jag hade dragits med psykisk ohälsa och utbrändhet i flera omgångar innan jag ens fyllde 25 och kände att jag ju knappt förmår ta hand om mig själv – hur i all världen ska jag då kunna ta hand om ett barn?

Jag som är så känslig för sömnbrist – hur ska jag orka med eventuella vaknätter?
Jag som behöver tystnad och lugn – hur ska jag orka med babyskrik och barns (o)väsen?
Jag som behöver mycket tid för mig själv – hur ska jag orka ge av mig själv 24/7?

Dessa frågor vände och vred jag på, och jag pendlade ständigt mellan att vilja och att inte våga.

En del kanske tycker att sådana här tankar är själviska och egoistiska och ett tidstypiskt exempel på “millenials” sätt att tänka.

Jag tror snarare att det är ett tecken på ansvar och jag är glad för att jag tvekade och funderade så länge på detta.

Att få barn innebär ett enormt ansvar och är ett av de mest livsomvälvande händelser en människa kan vara med om. Det borde vara underförstått att ett så stort beslut ska tas först efter mycket eftertanke och reflektion.

I augusti 2020 blev jag gravid med Molly och påbörjade resan mot föräldraskap. Nu, tre år och två barn senare, har jag lite mer erfarenhet om hur det är att vara en introvert förälder.

Och sanningen är: det är intensivt – men det är väl småbarnsåren för vem som helst oavsett om man är mer intro- eller extrovert lagd.

Det är ofta överstimulerande och stundvis frustrerande att uppleva att tiden räcker till. Det är utmanande att ge av sig själv fastän man är hungrig, trött och överstimulerad och bara skulle vilja sitta i fullständigt tystnad i ett mörkt rum.

Men genom att regelbundet åka iväg på egentid (min favoritgrej är att ta med mig bok och dator och sitta i timmar på ett café och läsa och skriva och göra vad jag mest behagar), se till att faktiskt ÄTA regelbundet själv, vädra tankarna och kroppen med regelbunden motion och ta andningspauser närhelst det går (tacka vet jag låset på WC-dörren, ensamma bilfärder eller det vaga “ärenden på stan”) inte bara överlever utan mår jag riktigt bra som introvert förälder.

(Det här kanske låter som töntiga husmorsknep, men det är på riktigt det som får mig att orka och må bra.)

Jag önskar att jag hade kunnat ingjuta mer hopp och förtröstan i mitt velande 20-åriga jag när jag var så bekymrad över föräldraskapets vara eller inte vara.

Samtidigt vet jag att den processen var oundviklig och att det inte fanns några genvägar igenom den. Jag behövde ge tanken på föräldraskap tid och bearbetning, jag behövde få processa tanken i terapi och i samtal med Samuel och vänner.

Och jag är tacksam över att jag lät tanken långsamt gro. Och jag är tacksam över att jag sist och slutligen vågade.

Hur mår du?

Som gravid möts man ofta av frågan “Hur mår du?”.

Det är åtminstone min upplevelse.

Frågan ställdes inte bara när jag gick på rådgivningsbesök utan betydligt oftare än så. Det är en sympatisk fråga som kommer väldigt naturligt när någon väntar ett nytt liv – särskilt eftersom detta väntande kan vara väldigt tufft och slitsamt för den som väntar.

Jag fick också ofta frågan genast efter förlossningen.

Det är också självklart: en förlossning är ett hårt fysiskt arbete och det är ingen självklarhet att allt går bra eller att mamman mår bra efteråt. Det känns naturligt och sympatiskt att denna fråga kommer ofta som nyförlöst.

Men jag har märkt att i något skede slutar denna fråga komma.

Vår Måns är nu 8 veckor gammal och förutom när jag besöker barn- och mödrarådgivningen får jag nästan aldrig frågan längre.

Detta skriver jag inte för att jag personligen har tagit illa upp av det, utan snarare för att det är något jag förundras av och som har fått mig att tänka till och reflektera.

Jag tänker: vad signalerar det att vi så lite som någon vecka efter nästan 10 månader av graviditet samt en enorm fysisk prestation som heter förlossning eller kejsarsnitt slutar fråga oss hur den nyblivna mamman mår? För att inte ens nämna de enorma hormonella, känslomässiga, relationella och personliga förändringar det innebär att bli mamma.

Vilka förväntningar har vi på nyblivna mödrar när det är socialt accepterat att inte må okej den första och kanske andra veckan efter förlossning, men att det i något skede bara är dags att dra upp snoret och må bra.

Vad signalerar det om vi ställer frågan anmärkningsvärt ofta åt gravida men nästan inte alls åt icke-gravida.

Kanske jag drar saker till sin spets nu, men min poäng är: jag tycker att vi måste ställa frågan oftare. Mycket oftare.

Vi måste ställa frågan åt gravida, nyförlösta och kvinnor som är 7 månader postpartum.

Vi måste också ställa den frågan till våra vänner, kollegor och släktingar.
Vi måste fram för allt ställa den ofta, ofta åt oss själva.

Det är sympatiskt och naturligt att fråga en gravid eller precis nyförlöst kvinna hur hon mår.

Men det är viktigt att aldrig sluta ställa den frågan. Det är viktigt att ställa den åt alla, mest hela tiden.

Så, hur mår du?

Hur det kan vända

Vår nöjda och oftast sovande bebis har lösgjort en hel del tid för mig att göra vad jag vill med under dagarna.

Jag har ägnat den tiden åt lite olika saker (det blir till exempel en hel del kaffedrickande, läsande och fotboll på TV i dessa dagar) och en av dessa saker är att jobba!

Min andra artikel blev nyligen publicerad och jag har varit smått euforisk efter det och har många bra idéer och tankar och källor som jag jobbar vidare med i min tredje artikel. Så trots att jag är ledig från jobbet har jag njutit av att sitta och läsa igenom andras artiklar, skriva ner tankar och skissa på utkast till artikel.

Ni kanske tycker detta är tokigt och undrar varför jag framhåller detta.

Det gör jag inte för att framhäva min förträfflighet utan för att det är en enorm seger för mig personligen.

Så här:

När jag var gravid med Molly blev jag sjukskriven innan jag blev mammaledig. Orsakerna var många och långvarig stressrelaterad sömnbrist i kombination med smärtsam foglossning var de största.

Och den stressrelaterade sömnbristen i sin tur bestod också av många komponenter varav jobbet var en av de största. Sanningen är att jag för så lite som två år sedan var jag totalt vilsen med vart min avhandling var på väg.

Och det var väldigt stressande att ha ett heltidsjobb med en finansiering som är begränsad utan att veta vad jag håller på med, vart jag är på väg och om jag alls har det som krävs för att klara av det. Det kändes som att dagarna (och därmed även finansieringen) rann ut i sanden utan att jag åstadkom något som helst av värde.

Nu i efterhand inser jag delvis att denna fas av vilsenhet ofta är en del av processen att skriva avhandling, men också att jag helt enkelt behövde göra några radikala ändringar för att få rätsida på saker och ting.

När jag för två år sedan var mammaledig med Molly och upplevde jag en sådan lättnad över att inte behöva fundera på jobb och på att mina forskningsmånader gick förlorade i onödan.

Och därför är det så fantastiskt kul att jag nu idag VILL sitta och skriva text! Att jag VILL läsa nyutkomna artiklar och hålla mig uppdaterad om vad som händer på fältet.

Jag är så tacksam över hur saker och ting i livet kan vända.
Hur något jobbigt kan vända till något gott.

Och jag är så tacksam över mitt jobb – jag älskar att forska!

Min förlossningsberättelse

På publikens begäran (kanske två pinnar men HEJ jag är aldrig sen med att komma mina trogna läsare till mötes!) tänkte jag här dela med mig av min förlossningsberättelse.

Precis som med förlossningen med Molly hade jag även nu en positiv förlossningsupplevelse så jag kan lova att även de mer harhjärtade och förlossningsrädda vågar ta del av denna.

Jag tycker att det är så viktigt att skriva fram och dela med sig av sina förlossningsberättelser – både de positiva och negativa. Det är en viktig del av processen att få berätta om hur det gick till, hur man kände, hur man mådde och hur man i efterhand förhåller sig till det som skedde.

Vi fick oerhört bra och proffsig vård vid förlossningsenheten vid Vasa centralsjukhus och kan inte nog poängtera hur proffsig och empatisk personalen är där.

Jag hoppas att denna förlossningsberättelse får vara stärkande och peppande – särskilt för dig som ska föda!

En lagom mör men väldigt lycklig mamma över att ha fött en frisk son!

Inför förlossningen
Eftersom jag är omföderska gick jag och Samuel inte någon förlossningsförberedande kurs den här gången. Lyckligtvis hade jag sparat mycket material från kurserna vi gick under min första graviditet (profylaxkurs och Folkhälsans Babydax) och detta material plockade vi fram och läste igenom. Vi pratade mycket om vår första förlossningsupplevelse och diskuterade vad vi gjorde bra och vad vi kunde göra ännu bättre.

Jag läste även Föda utan rädsla-boken en gång till och lyssnade på många poddar med förlossningsberättelser. Det som jag framför allt ville göra annorlunda under denna förlossning var att våga krysta mer kraftfullt.

Med Molly hade jag en krystningsfas på en timme och den ville jag gärna korta ner.

Inför den här förlossningen tränade jag därför mycket på att föreställa mig krystfasen: vilka muskler som jag behöver använda (tänk: “ner med hakan och tänk att du krystar ut en tampong”), hur jag ska andas (hålla andan och hämta in mycket luft mellan krystningarna), vad jag ska tänka (“krysta ut en vattenmelon/ett bord eller valfritt stort föremål” samt “jag vågar, jag vågar”).

En av de största lärdomarna efter förlossningen med Molly var hur otroligt mycket jag får ta i när jag krystar. De första 20 minuterna av krystfasen med Molly var jag rätt försiktig – först när jag insåg att jag faktiskt kan fortsätta krysta fastän den starkaste krystimpulsen har klingat av framskred krystfasen. Med Molly vågade jag helt enkelt inte krysta så mycket som jag borde, och det ville jag göra annorlunda denna gång.

Latensfasen börjar
Överlag kan jag efter två förlossningar konstatera att jag har låååånga latensfaser men rätt snabba förlossningar. Jag började nämligen känna av förvärkar 8 dagar innan förlossningen (vilket ändå är två dagar färre än med Molly – yay).

Tisdagkväll den 6 juni började jag känna av de första ordentliga förvärkarna. Jag hade förstås haft sammandragningar i Braxton-Hicks-stil under hela graviditeten, men under den här kvällen hade jag tydliga värk-liknande sammandragningar med en tydlig början och topp och ett tydligt avslut.

Dessa förvärkar kom och gick under hela veckan. Samuel for på arbetsresa till Helsingfors från torsdag till lördag (vilket i efterhand var oerhört våghalsigt, men det är lätt att vara efterklok) och särskilt under fredagkväll var jag lite nervös då förvärkarna kom regelbundet under några timmar.

Under helgen hade jag stundvis molvärk i ryggen och magen men inget som jag uppfattade som förlossningsstart – den kom först onsdagkväll den 14 juni.

Förlossningsförloppet
Molly var hemma från dagis under denna oerhört svettiga sommaronsdag den 14 juni. Jag var ute med henne hela dagen och tyckte att det gick rätt bra. Magen hade sjunkit ner så jag kunde andas ordentligt och var inte så anträngd. Babyn tryckte emellertid obehagligt på blåsan och gjorde mig rejält kissnödig.

Jag hade en del förvärkar under dagen men hann inte riktigt registrera dem eftersom jag hade fullt upp med Molly.

På kvällen var jag trött. Jag duschade och läste medan Samuel var och spela padel mellan 19–21. När han kom hem åt vi en gemensam kvällsbit och vid 21:30 fick jag en rätt kraftig mensvärksliknande smärta i ryggen.

Och jag blev irriterad.

“I åtta dagar har jag haft förvärkar som ändå inte har lett till förlossning. Nu har jag ytterligare ett symtom som gör ont men som ändå inte blir till nåt” tänkte jag för mig själv. Åt Samuel sa jag “jag har inte haft lejdon en gång under denna graviditet men NU fick jag lejdon. Jag kommer ALDRIG att föda det här barnet!”

Nå, Samuel peppade mig och vi pratade en stund om det. Klockan 22 ville Samuel att vi skulle flytta oss från köket till vardagsrummet för att han ville se på fotboll. Jag plockade upp en bok och satte mig på jumppabollen och i samma sekund kände jag en förlossningsvärk.

Den var SÅ tydlig och till skillnad från mina många förvärkar gjorde den ordentligt ont. Jag visste alltså genast att det var en förlossningsvärk och inte något annat.

Jag spärrade upp ögonen och berättade åt Samuel att jag hade en riktig värk-värk (men eftersom jag flitigt och frekvent hade uppdaterat honom om alla mina förvärkar under 8 dagars tid led han lite av “vargen kommer”-syndromet och tog därför inte min uppdatering med alldeles för stort allvar. Ännu). I smärtväg var värken kanske 3/10.

Efter värken var jag smärtfri och försökte läsa lite. Efter drygt 5 minuter kom nästa värk. Eftersom klockan var drygt kvart över tio på kvällen och jag var trött efter en heldag med Molly tänkte jag att det är bäst att jag försöker sova och hämta krafter ifall förlossningen nu hade startat.

Så jag gick till toan för att borsta tänderna, och när jag gjorde det kände jag att något droppade ner i trosorna. Jag satte mig på toan för att kissa men såg att jag hade fått en ljusrosa blödning och insåg att livmoderhalsen höll på att öppnas. När jag satt på toan kom även slemproppen. “Nu är det på gång!” ropade jag åt Samuel. “Nu kom en blödning och slemproppen!” och i samma stund kom nästa värk.

Samuel kom till toan och vi konfererade en stund: vi bestämde att det är bäst för mig att försöka sova nu när jag ännu kan. Han började packa vår BB-väska (som jag endast delvis hade packat). Jag borstade klart mina tänder och fick värkar med jämna och täta mellanrum men var så upprymd så jag bestämde mig för att skippa sovandet. Istället steg jag in i duschen.

Dagen innan värkarna kom igång, 13.6. På väg hem efter det allra sista rådgivningsbesöket.

I det här skedet hade värkarna börjat göra mer ont – typ 5/10 – men så fort jag ställde mig under duschstrålen blev jag nästan helt smärtfri. Samuel hämtade en plastpall åt mig som jag fick sitta på och duscha magen och ryggen och det var SÅ skönt och smärtlindrande.

Det var till och med så pass smärtlindrande att jag stundvis fick stänga av vattnet för att se om jag över huvud taget hade några värkar längre – jag kände nästan ingen smärta alls under vattenstrålarna. Detta fick mig att inse kraften i vattnet och gjorde mig till och med sugen på att eventuellt föda i badkaret på förlossningen (spoiler: det gjorde jag inte).

Jag andades och duschade mig igenom värkarna och det gick riktigt bra. Samuel kom in med jämna mellanrum för att kolla hur det var med mig. Inför denna förlossning hade vi konstaterat att det lönar sig för mig att äta i det skedet när värkarna ännu inte är SÅ sjuka och täta, så vi bestämde att han skulle fixa något ätbart åt mig ifall förlossningen skulle bli långdragen (spoiler 2: det blev den inte).

Jag klev ur duschen och UGH vad intensiv smärtan var då.

Värkarna kom regelbundet och tätt med 3-5 minuter mellanrum och i det här skedet fick jag utöver andningen även ljuda lätt.

Klockan 23 meddelade jag mina goda vänner och radhusgrannar Sanna och Maja om att förlossningen var på gång, att det verkar gå ganska snabbt och att vi troligtvis “åker in någon gång inatt”. Efter det ville jag att Samuel skulle ta en sista magbild på mig (halvnaken i födslovåndor – inte någon lyckad bild precis, och definitivt inget jag visar upp här haha. Några andra bilder hann vi dessvärre inte med!)

Ungefär kvart över 23 satte jag mig på jumppabollen i köket. Samuel förberedde en oerhört fnissframkallande macka åt mig (ett rågbröd med smör, ost och två sorgliga stumpar kycklingfilé som han snabbt mikrade upp). Den kunde jag inte äta utan bad honom göra en “vanlig” smörgås (skinka, ost, gurka) och så fick jag i mig lite av en färdig smoothie som jag hade köpt.

Jumppabollen var fenomenal att sitta på. Den sviktade mjukt under bäckenbottnet och gjorde det lätt att ta värkarna på. Jag var förvånad över hur snabbt värkarna hade blivit sjuka – nu hade det gått en dryg timme sen den första värken men värkarbetet var i full gång: regelbundet, smärtsamt och ihållande.

Men den största utmaningen under värkarbetet var att jag inte. kunde. röra. mig.

Jag som älskar att dansa och röra mig har alltid tänkt att jag kommer att vilja vara igång när jag föder barn men under mina båda förlossningar har jag varit helt oförmögen till det. Jag har varit så sammandragningskänslig att minsta lilla rörelse triggar en smärtsam värk vilket har betytt att rörelse är lika med värk, är lika med ingen vila.

Så jag satt stilla på jumppabollen. Försökte få i mig lite näring och andades och ljudade lätt genom värkarna. Jag ville helst att Samuel skulle vara näranära. Under värkarna tyckte jag om att luta mig mot honom när han stod bakom mig samtidigt som han tryckte ner mina axlar, masserade ryggslutet eller klämde in sina fingrar i mitt hårbotten.

Men han måste dessvärre springa runt och plocka den där arma BB-väskan (note to self & others: PACKA DEN DÄR ARMA BB-VÄSKAN INNAN!!!)

Värkarna var sjuka och kom tätt och min enda smärtlindring var jumppabollen, andningen och ljudandet. Jag började bli rejält trött och var djupt inne i den infamösa “smärtdimman” som jag bokstavligen kände av som en dimma för ögonen: jag kunde inte öppna upp ögonen helt och hållet och kände mig dåsig.

Samuel har i efterhand sagt att jag var väldigt okontaktbar och i min egen värld. Jag pratade väldigt lite och svarade oftast korthugget och otydligt på hans frågor (om jag över huvud taget svarade).

Samuel kopplade upp mig till tens-maskinen och den lindrade skönt men smärtan skar förstås igenom i alla fall. Tens-programmet jag använde pausade emellanåt och ändrade frekvens på impulserna och det var egentligen först under dessa korta, korta pauserna som jag insåg hur väl den faktiskt lindrade smärtan.

Jag var egentligen aldrig smärtfri mellan värkarna utan hade ett ihållande skruvstädsgrepp i nedre magen som ständigt påminde mig om att den skulle hugga till ifall jag rörde mig det minsta.

Bebisgos några veckor efter förlossningen.

Klockan 00.00 ringde jag in till förlossningen. I det här skedet var värkarna kanske 7/10 sjuka och jag var tvungen att ge över telefonen åt Samuel mitt under samtalet då jag vid det här laget hade börjat ljuda ordentligt. Samuel tog över och sa att vi kommer in i något skede under natten.

Och mellan 00.00 och 00.15 gick det väldigt snabbt.

Jag hade ont och var fortsättningsvis okontaktbar och vägrade envist att röra mig.

Jag kände en värk som nästan liknade en krystvärk och mitt läte ändrade till ett mer brölande ljud till skillnad från det mörka mm:andet jag hade klarat mig med ditintills. Jag blev faktiskt rädd och insåg att det går snabbt – alldeles för snabbt – med tanke på att vi ännu var hemma och jag inte ens hade på mig kläder. Jag hade alltså ännu inte fått på mig byxor utan satt i underkläder då jag visste att jag skulle få så ont av att stiga upp och dra på mig byxorna.

Samuel har i efterhand sagt att han i det här skedet var på vippen att ringa ambulans för han var rädd för att jag inte skulle kunna ta mig till bilen över huvud taget. Samtidigt hörde han på min röst och såg på mitt beteende att det började bli dags att åka in. Och att det skulle bli bråttom.

00.19 ringde Samuel åt Maja som genast kom över för att vara hemma med Molly medan vi var borta. Lyckligtvis bor de vägg i vägg med oss så någon transportsträcka var det inte att tala om.

Samuel gav henne en snabbsnabb briefing gällande hennes sovplats och Mollys skötsel (men som tur hade jag skickat lite information redan en vecka innan) och sprang sedan för att köra bilen närmare ytterdörren. Under tiden han var borta hjälpte härliga härliga Maja mig att ta mig genom värkar genom att trycka fingrarna mot hårbottnet, hitta mina sandaler och få upp mig från jumppabollen.

När jag steg upp från jumppabollen var smärtan 9/10 men jag visste att jag bara måste ta mig till bilen. Bilen låg drygt fem meter från vår ytterdörr men den sträckan kändes nästan omöjligt. Jag visste ändå att jag inte fick tveka, inte fick stanna längs vägen till bilen och inte fick tänka på smärtan.

Så jag kanaliserade min största målmedvetenhet och bestämde att jag i rask takt ska gå till bilen och sätta mig i passagerarsätet. Jag visste att jag skulle göra det under en konstant värk (för rörelse = värk). Jag stod i tamburen med Samuel och Maja och väntade att en värk skulle ta slut och så fort den hade klingat av gick jag och Samuel ut och mot bilen.

Min största drivkraft till att inte stanna när jag – fullkomligt smärtpåverkad – stegade mot bilen var att jag inte ville ge våra grannar nöjet att se mig plågas och våndas och bröla älg-likt i födslosvåndor. Så jag bet ihop, fäste blicken på bilen och gick.

Och jag klarade det. Jag damp ner i passagerarsätet och andades ut. Vinkeln på passagerarsätet var förvånande nog behagligt och fungerade i sig smärtlindrande för mig. Jag hade fortsättningsvis tens-maskinen på och jag andades och ljudade.

Klockan var 00.30 och nu var vi på väg in till sjukhuset. Jag minns bilturen till sjukhuset som genom en dimma. Varje kurva, sväng och gupp framkallade en värk så Samuel fick köra en liten omväg för att undvika en väg full av farthinder.

Som tur var det en vardag och mitt i natten, så det var ingen trafik att tala om. När Samuel körde förbi GW Galleria i Stenhaga och ut på riksåttan fick jag en krystimpuls och kände ett enormt tryck neråt. Och för första gången under hela förlossningsförloppet hände två saker: 1) jag kände rädsla och 2) jag tänkte NEJ.

1) Rädslan var inte knuten till själva smärtan utan snarare till insikten om att vi kanske inte kommer att hinna fram; att vi kanske måste stanna längs riksåttan eller längs trottoaren inne i stan för att föda vid sidan av vägen eller i bilen. Jag hann redan börja tänka på hur vi ska göra om det blir aktuellt och den tanken skrämde mig.

2) Under all min mentala förberedelse inför förlossningen och under hela förlossningsförloppet ditintills hade jag fokuserat på att tänka ja, ner, tung och slappna av. Det hade gått jättebra. Men när jag satt i en bil som körde mer än hundra kilometer i timmen och samtidigt kände en krystimpuls tänkte jag NEJ och INTE och började spänna emot. Och TUSAN vad ont det gjorde att jobba emot kroppen under en förlossning. (Jag kan bara föreställa mig hur det vore att föda barn när man under varenda värk spjärnar emot, spänner sig och gör allt för att motverka livmoderns arbete.)

När Samuel hörde hur mitt läte ändrades där vid Stenhaga trampade han ner gaspedalen och susade fram längs riksåttan. Eventuella poliser hade väl antingen fått hjälpa oss att förlösa barnet eller transportera oss med blåljus till sjukhuset, tänkte både Sam och jag.

Vi nådde den ökända röda-vågen sträckan när vi närmade oss Vasa centrum och Samuel stannade plikskyldigt vid det första röda ljuset, men både han och jag konstaterade att vi fick göra ett undantag för att hinna fram. Samuel lade på varningsblinkers och körde aktsamt men beslutsamt mot rött genom hela Vasa centrum.

Och vi kom trygga men skakiga fram till sjukhuset.

Onsdagen den 14.6 var en solig och svettig dag. Detta var utsikten när Samuel åkte hem från BB torsdagmorgon den 15.6.

Samuel hittade en parkeringsplats nära huvudentrén och sprang till dörren och ringde upp till förlossningen. Han berättade att vi var utanför och att det verkar vara bråttom. De lovade förbereda en förlossningssal och reservera en hiss för att sedan komma oss till mötes.

Samuel hämtade en rullstol och kom sedan för att hämta mig. Han hjälpte mig över till rullstolen (ack smärtan i rörelsen än en gång!) och rullade in mig. En härlig barnmorska (hädanefter: BM) mötte oss vid ingången och hjälpte oss upp till fjärde våningen.

Jag rullades rakt in i förlossningssalen och när vi kom in såg Samuel mig djupt i ögonen och sade “Nu är vi framme vid sjukhuset, här finns proffsig personal som vet vad de gör och tar hand om dig. Allt är bra. Du är trygg” och lättnaden och insikten om att vi faktiskt hade tagit oss dit och inte behövde föda längs vägen (eller i bilen eller på gatan) fick mig att gråta.

Vi blev inskrivna klockan 00.50.

Jag bad genast om att få lustgas och när min pågående värk klingade av flyttade Samuel och BM mig över till britsen. Vid nästa värk fick jag inhalera lustgasen och DEN KÄNSLAN.

Bomullshjärna och betydligt mindre smärttopp.

När jag fick lustgas och kände hur otroligt mycket det förmildrade och lindrade smärtan kunde jag inte fatta att jag hade klarat mig utan så pass länge som jag hade gjort. Lustgas är det BÄSTA som finns.

“Det här e SÅ najs” sade jag så fort jag hade andats in det första, djuuuuupa andetaget av lustgas.

Efter värken hjälpte Sam och BM mig att ta av mig mina kläder och TENS-maskinen och lägga mig ner på britsen.

BM konstaterade att babyns hjärtljud låter bra och det slog mig då att jag inte en enda gång fram till det hade hunnit reflektera över babyn! Att det faktiskt är en baby därinne som också känner av och påverkas av detta intensiva värkarbete, och att den i värsta fall lider av det. Men lyckligtvis hade all eventuell oro över detta ändå varit onödig då allt var bra med babyn.

“Nu ska vi snart få träffa lillebror” sa Samuel åt mig mellan en värk. Jag blev så rörd och stärkt – det var så oerhört häftigt att inse att en nio månader lång väntan snart skulle vara över!

Lite före klockan 01 gjorde BM en inre undersökning på mig och till min stora förvåning var jag endast öppen med 6 cm. Med tanke på de starka kryst- och tryckkänslorna som jag hade haft hade jag trott att jag skulle vara öppen typ 8–9 cm – eller till och med 10 cm. Men BM sa däremot att babyn ligger lågt nere och väldigt väl positionerat så det kommer gå snabbt.

Det gjorde det.

Några minuter senare gick vattnet på mig rätt odramatiskt där jag låg på britsen och ytterligare 3 minuter efter det kände jag hur jag översköljdes av en otroligt stark krystkänsla. Det var en reflex som jag absolut inte kunde styra över; jag kände bara hur jag morrade till och hur min kropp krystade utan att jag ens ville det. (Föreställ er hur det är att spy: ett gutturalt läte i kombination med en kroppslig reflex man absolut inte kan styra över).

Mys på BB.

Ungefär 01.05 undersökte BM mig igen. Jag var öppen 8 cm och hon sa att jag inte fick krysta ännu. Hon sade att jag vid eventuell krystkänsla kan försöka ljuda riktigt, riktigt mörkt. Jag var skraj i det här skedet för krystimpulsen var så stark och fastän jag ville kunde jag inte påverka det.

Under nästa värk var krystkänslan ändå inte lika stark så jag lyckades morra mig igenom den. Jag tog en till värk utan att krysta alldeles för mycket och BM sade att jag skulle ta en till värk och så skulle hon kolla hur öppen jag var.

Hon frågade mig hur jag vill krysta, hur jag hade gjort under förra förlossningen, men jag var så omtöcknad och inne i värkarbetet att jag inte mäktade med att svara så Samuel svarade att jag hade legat på sidan. Jag bekräftade att jag gärna gör på samma sätt den här gången.

Med Samuels hjälp (han morrade och ljudade med mig) klarade jag ännu en värk utan att krysta och därefter konstaterade BM att jag var öppen 10 cm och att jag nu bara skulle lyssna på min kropp. Klockan var 01:07.

ÄNTLIGEN fick jag ge efter för krystimpulsen! Att tvingas jobba emot och inte få ge efter för kroppens signaler var definitivt det jobbigaste under hela förlossningen. Nu fick jag tack och lov bara lyssna på min kropp och göra precis som den ville.

Innan den första krystningen försökte jag samla min koncentration och fokusera. Jag påminde mig själv om vad jag mentalt hade förberett (tampongtricket, ner med hakan, våga krysta HÅRT, krysta ut vattenmelonen!) Jag taggade till inför krystvärken som jag gjorde inför en avgörande fotbollsmatch i min ungdom eller inför en stor spelning.

Så kom krystvärken.

Jag tog i för kung och fosterland. Jag höll Samuels hand i min hand, lät lustgasmasken ligga på min höft och höll i mitt ben med andra handen. Jag höll andan och tryckte på så mycket jag bara orkade. Jag kände egentligen inte om krystningen gjorde varken till eller från vad gäller hur babyn forcerade fram, utan fokuserade enbart på att krysta ut babyn.

Värken mattades av och när den var helt över slutade jag att krysta.

Och förlossningen, som ditintills hade gått så snabbt så snabbt, stannade upp.
Så kändes det i alla fall.

Tiden stod still och babyn hade lämnat med en stor del av hjässan halvvägs ut.

Jag hörde BM säga “olja, olja” åt hjälpbarnmorskan och kände hur det sved. “Så det här är det infamösa ring of fire” konstaterade jag men insåg i samma ögonblick att för att heta något så hemskt är det inte så farligt – det sved riktigt rejält men brände inte egentligen så mycket.

“Två värkar till så är babyn ute” sade BM åt mig i det här skedet vilket peppade mig enormt.

Jag låg där och väntade på nästa värk medan jag andades lustgas för att lindra smärtan. Jag försökte aktivt stänga ute allt annat och bara tagga till för allt jag var värd och tänkte: “På nästa värk ska huvudet ut – inte en CHANS att jag går med på att babyn lämnar så här halvvägs en gång till. Nu ska du UT!” (nästan lite arg i min beslutsamhet).

Väntan kändes evighetslång men till sist kom den: krystvärken.

Jag tog ett djupt andetag, klämde Samuels hand och tryckte på. Plötsligt hörde jag BM säga “Oj här kommer en arm” och då insåg jag ju att babyn är riktigt nära.

I samma stund kände jag känslan av hur babyns kropp rinner ur mig och så hör jag nästan genast ett babyskrik.

Han var här!

Klockan 01.11 föddes vår son.

Jag låg fortfarande på sidan och var rädd för att sparka till babyn eller barnmorskorna så jag väntade tills de hjälpte mig att vända mig på rygg så att jag fick upp babyn på bröstet. Genast tog jag honom under sjukhusklänningen och försökte värma honom så gott jag kunde.

BM och hjälpbarnmorskan kom med filtar och torkade av lite fosterfett och blod. Samuel kom riktigt nära oss och vi bara tog in att vi hade fått ett barn – en son.

Jag var väldigt skakig i benen efter förlossningen men kände mig inte särskilt fysiskt trött eftersom värkarbetet (som förvisso hade varit oerhört intensivt) hade gått snabbt.

Folk frågar ofta hur jag upplevde förlossningen och svaret är att det absolut var en positiv förlossningsupplevelse och att jag, om jag får välja, alla gånger hellre har en snabb förlossning än en lång och utdragen.

Ändå tycker jag inte att en snabb förlossning per automatik är lika med en bättre förlossning.

Om detta hade varit min första förlossningsupplevelse tror jag faktiskt att jag hade blivit traumatiserad – intensiteten, bristen på värkpauser och smärtlindring, rädslan över om vi skulle hinna fram och bara känslan av att inte hinna med tror jag att skulle ha blivit för jobbigt att ha som första förlossningsupplevelse.

Nu var detta lyckligtvis min andra förlossning och den första hade gått väldigt lugnt och sansat och ändå rätt snabbt till så jag visste vad jag hade att vänta. Därför är min upplevelse av förlossningen ändå positiv (jag gav den vitsordet 8 av 10).

I efterhand har ändå alla tänk om blivit rätt obehagliga att tänka på: tänk om förlossningen hade ägt rum då Samuel var i Helsingfors (bara fyra dagar tidigare), under söndagen när våra grannar var borta (bara tre dagar tidigare), om jag helt enkelt inte hade kunnat röra mig från jumppabollen, om vi hade startat en kvart senare osv. osv.

Samtidigt vet jag att inget gott kommer ut av att tänka om, och sist och slutligen får vi bara landa och vara tacksamma i att allt gick bra.

Allt. Gick. Bra.

Och nu har vi en son.
Vår Måns.

Vi kunde inte vara mer lyckliga över det.

Otämjbar

Vår Molly har lockigt hår.

Det hade jag när jag var barn (innan färg- och värmebehandlingen började i tonåren) och så fort Samuels hår växer sig lite längre börjar topparna bölja sig. Statistiskt sett är alltså faktumet att vår dotter har lockigt hår inte särskilt häpnande (det blir spännande att se hur det blir med Måns hår!)

Lockigt hår behöver mycket omvårdnad för att hållas i gott skick men Molly är för tillfället i en period när vi absolut inte får röra hennes hår. “Nej mamma sluta!” säger hon bestämt så fort jag närmar mig henne med en flaska balsamsprej och hårolja.

Jag vet själv hur jobbigt det är när man blir ofrivilligt friserad så vi respekterar hennes tydligt uttryckta vilja och försöker hitta en medelväg (som stavas hästsvans utan balsamsprej/hårolja eller några som helst försök till att reda ut härvan på bakhuvudet) .

Därför är hennes hår just nu i livet likt en lejonman men rätt så… otämjbart.

Men det är ju hon också!

Hon är fullständigt orädd, går dit hon vill, pratar med främmande människor och är nyfiken på ALLT. Hon klättrar på enorma stenar, vågar högst upp i klätterställningarna, litar på att någon tar i när hon faller (vilket är sällan) och har en så härligt självklar plats i livet.

Hon är som sitt hår – otämjbar – och jag vill absolut inte vara den som ska tämja henne.

Ve den som får för sig att göra det.

En bild på mig som barn. You don’t mess with this kid or her kid! Och vilken OUTFIT – den är ju hur modern och samtida som helst med frottéskjorta, cykelshorts, vita höga strumpor och “Vans”!

Morkkisen

Vi har sovit lite dåligt i några nätter. Måns sover som en stock (förutom när han vill äta med några timmars mellanrum) men vår äldre har haft en del mardrömmar och jag har haft en del oro.

Så sömnen har varit knackig.

Imorse somnade jag i misstag om efter att Samuel och Molly for iväg, och jag vaknade först i en helt rimlig men fortfarande sen tid klockan 08.26. Efter det somnade jag om IGEN och vaknade 09.56 och det har inte hänt på åratal!

Och min första känsla var inte “åh vad skönt att jag är utvilad” utan alltigenom, ren och skär MORKKIS! En genomträngande skam och skuldkänsla över att sov bort värdefull tid (som jag enligt planerna hade lagt ner på att, håll i er för jag skämtar inte, mangla lakan).

Det är så dumt, egentligen, att principer och händelser som jag utan tvekan skulle unna andra – såsom till exempel en sovmorgon åt en ammande mamma med en sjuveckorsbaby – inte gäller för mig i min värld.

Galet att det är så.
Måste åtgärdas.

Min retromangel som jag fick av min mormor - en senapsgul guldkant i vardagen! ✨

Aldrig som förr, precis som det ska

Igår påbörjade jag postpartumträningen på allvar.

Hittills har jag pliktskyldigt kniptränat och givetvis sprungit efter en tvååring i parken, affären och på gården men den där medvetna, koncentrerade och målinriktade träningen för att stärka bäckenbotten och de inremagmusklerna har jag inte påbörjat förrän nu, igår.

Jag älskar att träna och gillar när träningen är riktigt påfrestande för muskler: pulshöjande och svettigt får det vara så att man är helt slut efteråt.

Man kan säga mycket om postpartumträningen men svettig och påfrestande är den ju inte.

Så för mig är denna typ av träning även – nästan mer – mental träning. En träning i att acceptera min kropps begränsningar, lyssna och faktiskt lyssna på kroppen, tänka på andningen och aldrig pusha min kropp för långt.

Det är en stor utmaning.

Efter min graviditet och förlossning med Molly tog det lång tid att acceptera att min kropp inte kommer att vara som förut. Jag vägrade acceptera att leva med olika allvarliga men (med långt E) efter förlossningen, och jag tycker att ingen ska acceptera att leva med begränsande förlossningsskador eller liknande.

Samtidigt har jag så småningom lärt mig att acceptera att min kropp inte kommer att vara som förut. Men det är inte särskilt konstigt för mentalt är jag ju inte samma människa heller.

Det är okej att det märks i min person att jag har fött barn, att jag är mamma.
Det är okej att det märks i och på min kropp att jag har fött barn, att jag är mamma.

Jag blir aldrig som förr och det är precis som det ska vara.

Barnen på Bölebacken

Vi bor i ett lugnt och barnvänligt område precis utanför Vasa.

Och i samma radhus som oss bor två av våra närmaste vänner och deras familjer. Vi har alltså ett härligt litet kollektiv här i radhuset (och egentligen i hela området då många av våra vänner bor på samma Bölebacke). Jag och min familj bor mitt emellan dessa vänner och vårt hus har därför i något skede skämtsamt refererats till som Mellangården.

Folk frågar ofta hur det är att bo så här och mitt ärliga svar är att det är jättehärligt!

För när som helst när en situation uppstår: sockret tar slut mitt i bakningen, någon behöver akut låna en bil/ett kaffefilter/ett vattenpass/en skruvmejsel etc. eller någon behöver snabbt komma över för att se efter ens tvååring då det blir bråttom till förlossningen (hehe) då finns de där – grannarna.

Och närhelst någon har bakat något i överflöd kan det plinga på dörren och en ljuvligt doftande och rykande varm bit bröd eller korg med bullar kan förgylla ens dag.

Men det bästa, ändå, är att barnen får ha varandra. Det är bara för oss att öppna dörren och släppa ut Molly och så leker hon i timmar med grannbarnen. Och det är ju betydligt roligare för oss föräldrar att ha någon annan vuxen att prata med vid gungorna, sandlådan eller i parken.

Den här tiden är väldigt speciell för vi kommer inte alltid bo så här: vi kommer inte alltid ha den här närheten till våra goda vänner och våra barn kommer inte alltid ha så här tät kontakt med varandra.

Därför värdesätter jag denna tid i livet oerhört mycket. Jag njuter och njuter av att få leva så här just nu i livet.

Bild från förra sommaren.