Igår påbörjade jag postpartumträningen på allvar.
Hittills har jag pliktskyldigt kniptränat och givetvis sprungit efter en tvååring i parken, affären och på gården men den där medvetna, koncentrerade och målinriktade träningen för att stärka bäckenbotten och de inremagmusklerna har jag inte påbörjat förrän nu, igår.
Jag älskar att träna och gillar när träningen är riktigt påfrestande för muskler: pulshöjande och svettigt får det vara så att man är helt slut efteråt.
Man kan säga mycket om postpartumträningen men svettig och påfrestande är den ju inte.
Så för mig är denna typ av träning även – nästan mer – mental träning. En träning i att acceptera min kropps begränsningar, lyssna och faktiskt lyssna på kroppen, tänka på andningen och aldrig pusha min kropp för långt.
Det är en stor utmaning.
Efter min graviditet och förlossning med Molly tog det lång tid att acceptera att min kropp inte kommer att vara som förut. Jag vägrade acceptera att leva med olika allvarliga men (med långt E) efter förlossningen, och jag tycker att ingen ska acceptera att leva med begränsande förlossningsskador eller liknande.
Samtidigt har jag så småningom lärt mig att acceptera att min kropp inte kommer att vara som förut. Men det är inte särskilt konstigt för mentalt är jag ju inte samma människa heller.
Det är okej att det märks i min person att jag har fött barn, att jag är mamma.
Det är okej att det märks i och på min kropp att jag har fött barn, att jag är mamma.
Jag blir aldrig som förr och det är precis som det ska vara.
