Vår Molly har lockigt hår.
Det hade jag när jag var barn (innan färg- och värmebehandlingen började i tonåren) och så fort Samuels hår växer sig lite längre börjar topparna bölja sig. Statistiskt sett är alltså faktumet att vår dotter har lockigt hår inte särskilt häpnande (det blir spännande att se hur det blir med Måns hår!)
Lockigt hår behöver mycket omvårdnad för att hållas i gott skick men Molly är för tillfället i en period när vi absolut inte får röra hennes hår. “Nej mamma sluta!” säger hon bestämt så fort jag närmar mig henne med en flaska balsamsprej och hårolja.
Jag vet själv hur jobbigt det är när man blir ofrivilligt friserad så vi respekterar hennes tydligt uttryckta vilja och försöker hitta en medelväg (som stavas hästsvans utan balsamsprej/hårolja eller några som helst försök till att reda ut härvan på bakhuvudet) .
Därför är hennes hår just nu i livet likt en lejonman men rätt så… otämjbart.
Men det är ju hon också!
Hon är fullständigt orädd, går dit hon vill, pratar med främmande människor och är nyfiken på ALLT. Hon klättrar på enorma stenar, vågar högst upp i klätterställningarna, litar på att någon tar i när hon faller (vilket är sällan) och har en så härligt självklar plats i livet.
Hon är som sitt hår – otämjbar – och jag vill absolut inte vara den som ska tämja henne.
Ve den som får för sig att göra det.
En bild på mig som barn. You don’t mess with this kid or her kid! Och vilken OUTFIT – den är ju hur modern och samtida som helst med frottéskjorta, cykelshorts, vita höga strumpor och “Vans”!