En av mina största farhågor inför att bli förälder var hur jag skulle klara av det med tanke på att jag är introvert.
I tidig 20-årsålder insåg jag att jag i hela mitt liv har trott att jag är social och utåtriktad men att jag de facto är introvert.
Den insikten var på många sätt revolutionerande för mig och här på bloggen har jag stött och blött min introversion i otaliga inlägg genom åren (så om du är nyfiken på att läsa mer finns det en mängd inlägg att gräva ner dig i).
Jag känner av min introversion bland annat genom hur jag älskar att vara för mig själv, hur lätt jag blir överstimulerad, hur jag föredrar att umgås med några enstaka personer och föra innerliga samtal än att umgås i större sammanhang. Jag skulle gärna gå på Coldplays konsert i Helsingfors nästa år men får obehagskänslor bara vid tanken på folkmängden och trängseln (jag upplevde Ed Sheeran på Malms flygfält år 2019 och det var förstås häftigt men jag minns bara hur kvävd jag kände mig av alla människor!)
Jag hade dragits med psykisk ohälsa och utbrändhet i flera omgångar innan jag ens fyllde 25 och kände att jag ju knappt förmår ta hand om mig själv – hur i all världen ska jag då kunna ta hand om ett barn?
Jag som är så känslig för sömnbrist – hur ska jag orka med eventuella vaknätter?
Jag som behöver tystnad och lugn – hur ska jag orka med babyskrik och barns (o)väsen?
Jag som behöver mycket tid för mig själv – hur ska jag orka ge av mig själv 24/7?
Dessa frågor vände och vred jag på, och jag pendlade ständigt mellan att vilja och att inte våga.
En del kanske tycker att sådana här tankar är själviska och egoistiska och ett tidstypiskt exempel på “millenials” sätt att tänka.
Jag tror snarare att det är ett tecken på ansvar och jag är glad för att jag tvekade och funderade så länge på detta.
Att få barn innebär ett enormt ansvar och är ett av de mest livsomvälvande händelser en människa kan vara med om. Det borde vara underförstått att ett så stort beslut ska tas först efter mycket eftertanke och reflektion.
I augusti 2020 blev jag gravid med Molly och påbörjade resan mot föräldraskap. Nu, tre år och två barn senare, har jag lite mer erfarenhet om hur det är att vara en introvert förälder.
Och sanningen är: det är intensivt – men det är väl småbarnsåren för vem som helst oavsett om man är mer intro- eller extrovert lagd.
Det är ofta överstimulerande och stundvis frustrerande att uppleva att tiden räcker till. Det är utmanande att ge av sig själv fastän man är hungrig, trött och överstimulerad och bara skulle vilja sitta i fullständigt tystnad i ett mörkt rum.
Men genom att regelbundet åka iväg på egentid (min favoritgrej är att ta med mig bok och dator och sitta i timmar på ett café och läsa och skriva och göra vad jag mest behagar), se till att faktiskt ÄTA regelbundet själv, vädra tankarna och kroppen med regelbunden motion och ta andningspauser närhelst det går (tacka vet jag låset på WC-dörren, ensamma bilfärder eller det vaga “ärenden på stan”) inte bara överlever utan mår jag riktigt bra som introvert förälder.
(Det här kanske låter som töntiga husmorsknep, men det är på riktigt det som får mig att orka och må bra.)
Jag önskar att jag hade kunnat ingjuta mer hopp och förtröstan i mitt velande 20-åriga jag när jag var så bekymrad över föräldraskapets vara eller inte vara.
Samtidigt vet jag att den processen var oundviklig och att det inte fanns några genvägar igenom den. Jag behövde ge tanken på föräldraskap tid och bearbetning, jag behövde få processa tanken i terapi och i samtal med Samuel och vänner.
Och jag är tacksam över att jag lät tanken långsamt gro. Och jag är tacksam över att jag sist och slutligen vågade.
