Jag kunde inte undgå att höra vad de pratade om, de där två tjejerna på bussen. Vi var trots allt de enda personerna på bussen och deras samtal fördes inte direkt på de diskreta diskussionernas ljudnivå. Inte alls faktiskt. Så förebrå mig inte för att jag hörde vad de pratade om.
Deras samtal kretsade väldigt mycket kring relationer, och i synnerhet den ena av tjejernas relation till en icke-i-bussen-närvarande-pojke. Det var uppenbart att relationen mellan den här tjejen och den här pojken präglades av en ambivalens. Först räknade hon upp några gånger som han hade visat intresse för henne, och sedan rabblade hon upp några exempel på gånger då han hade ignorerat henne. Hur han ibland svarade genast på snaps (alltså meddelanden som skickas på bildmeddelandetjänsten snapchat) och ibland inte alls.
Och samtalet drog mig tillbaka i tiden. Det samtal som de här tjejerna förde var precis samma samtal som jag så många gånger har fört och varit delaktig i i min ungdom (med den lilla skillnaden att vi skickade msn-meddelanden och inte snaps, 90-talister vet vad jag pratar om. Badankan var för övrigt min signaturprofilbild!) Och just det här samtalet som jag lite halvt oförskämt råkade höra, gjorde att min bussresa inte endast blev en resa i rum utan också tid. En liten nostalgitripp på min sverigetripp.
En nästan sextonårig Mindy
Och som det så ofta är med nostalgin så är också den präglad av en ambivalens. Å ena sidan är det ju en lite mysig känsla när dammiga minnen återuppväcks. Men å andra sidan. Å andra sidan blev jag smärtsamt varse om den osäkerhet som den här tiden var präglad av. Gillar han mig idag? Varför svarar han inte? Har jag varit för påträngande? Gillar jag ens honom? Nä jag gillar ju inte ens honom! Panik! Nä men nu svarade han. Okej jag gillar nog honom. Eller gör jag?
Samtliga tankar inom loppet av tio minuter.
När tjejerna steg av bussen någonstans utanför Stockholm (jag har inte koll på lokaltrafiken i Sthlm!) slungades jag tillbaka till nuet. Jag plockade upp telefonen och skickade iväg ett hederligt meddelande åt min Samuel. Han svarade först någon timme senare. Hade motsvarande scenario hänt åt sextonåriga Mindy i ett flörtstadium med någon intressant kille, hade hon varit utom sig av nervositet. Jag borde inte ha skickat det där. Nu är jag säkert superjobbig och klängig och...
Men jag var inte nervös. Jag är aldrig nervös.
Nu skulle jag kunna avsluta det här inlägget med hoppfulla ord åt tjejer i åldern 13 uppåt. Ord som säger "det blir bättre sen", eller ett budskap om att det finns en relation, som inte vet av den där otryggheten, ambivalensen och osäkerheten. Men eftersom jag vet att det antagligen ändå inte skulle ha gjort någon skillnad för sextonåriga Mindy tänker jag inte göra det. Kanske hade de orden ingett hopp och tröst åt den yngre versionen av mig, men jag tvivlar på att det egentligen skulle ha påverkat mig över huvud taget.
För sist och slutligen är en trygg relation något som måste få växa fram och det måste få göra det i sin egen takt. Det hjälper inte att någon utomstående säger säger ord som skulle kunna bevingas och broderas och hängas upp i tavlor ovanför sänggaveln.
En trygg relation måste byggas fram. I egen takt.
