Tjugofyra känns som en bra ålder. En bra om än ganska intetsägande ålder. En ålder som kanske kan beskrivas med Ted och Kajs påhittade ord: flä (i brist på närmare definition antar jag att begreppet är öppet för tolkning).
Då jag var tolv trodde jag att jag som tjugofyraåring skulle ha man, flera barn och hus. Helst en fyrbent, hårig vän också (och det skulle inte aaaalls vara jobbigt att rasta den varje morgon, mamma jag loooovar att jag skulle sköta den väl). Jag var bombsäker på att jag skulle ha deltagit i finska Idol-tävlingen. Rätt så säker var jag också på att jag vid tjugofyraårsålder skulle ha släppt åtminstone några skivor och skrivit ett antal böcker.
Nå, en härlig man har jag! Lite mindre väl uppfyller jag de övriga kriterierna. Det närmsta jag har kommit till att skrivit en bok är väl min pro gradu-avhandling. Det närmsta till skiva jag har släppt är den heimlaga cd:n vi spelade in till min svärmor i födelsedagsgåva för något år sedan. Tanken på att delta i Idol har kanske slagit mig ibland men jag tror inte att den tanken någonsin blir mer än ett tankeexperiment.
Men. Jag är inte alls missnöjd över hur mitt liv ser ut, trots att det inte alls blev som jag hade tänkt som tolvåring. Livet är så häftigt då det tar en till platser, människor och händelser som vi aldrig kan förutse.
Mitt tjugofjärde jordsnurr – bring it on!