Vi var unga
när vi satt i din lilla gröna Renault Clio, utan luftkonditionering, och talade om vår framtid tillsammans. Talade om att du och jag skulle vara ett vi. Alltid vi.
Vi var unga men ändå långt ifrån dumma. Naiviteten hade, om inte övergett oss åtminstone, bleknat.
Fastän vi var nykära och förhållandevis unga då vi bestämde oss för att bli ett vi, hade vi inga föreställningar om att det skulle vara lätt. Ingen hade någonsin sagt åt oss att det var lätt, tvåsamheten. Men trots det, hade vi kanske inte anat precis på vilka sätt det skulle vara utmanande. Lite visste vi, om vad som verkligen skulle krävas av mig och dig. Och oss.
På många sätt var vi lyckligt ovetande; precis på samma sätt som det nyblivna äkta paret, som på sin bröllopsfest får höra ord om djupa dalar och stormiga nätter. Man ser inte molnen när solen lyser en i ögonen. Hur kan man ens begära att någon ska kunna ta emot ord om kärlekens svårigheter på den lyckligaste dagen? Eller hur kan man föreställa sig att två unga, kära ska kunna omfatta de utmaningar som tvåsamheten innebär?
Nu vet vi, i alla fall lite mer, om vad det kan innebära. I alla fall vad det innebär för oss. Och trots att det är utmanade på sätt som jag aldrig hade trott, finner jag en enorm tröst i att det är fullkomligt okej. Det är okej att det är svårt ibland.
Men av allt i mitt liv som är svårt ibland, är det här det allra bästa svåra.
