Det första jag någonsin skrev var en protest.
Mina föräldrar sökte efter en lämplig barnvakt som skulle ta hand om mig och mina, vid den tidpunkten, två syskon över sommaren. Jag visste att bland kandidaterna fanns en ung flicka, Sara, som jag väldigt gärna hade haft som barnvakt, men när jag råkade höra mina föräldrar tala i köket lutade det mot att lotten skulle falla på någon helt annan.
Så jag gömde mig bakom soffan, privat som jag var, och började skriva. Pennan glödde i takt med att jag skrev ner min enda, innerliga önskan. Jag skrev: "Jag vill att Sara ska sköta oss, jag vill inte att någon annan ska sköta oss". Tror jag. Egentligen var det väl kråkfötter och några korrekta bokstäver här och där. Men jag skrev, jag gjorde min röst hörd.
Jag visade mitt demonstrationsplakat åt mina föräldrar och minsann: Sara var vår barnvakt den sommaren. Det var sommaren '99 och jag hade för första gången insett att skrivande är livsfarligt.
Foto: Sofia Ylimäki Photography
Det är ingen hemlighet att jag älskar att läsa. Jag läser förhållandevis mycket och har alltid en eller fler böcker på gång. Just nu i mitt liv är jag ganska trött i huvudet, och njuter av att koppla av allting annat och bara konsumera god litteratur. För trots att det går att läsa aktivt — vilket jag oftast gör — är läsning en passiv aktivitet, en konsumerande sådan.
Skrivande, däremot, är aktivt och producerande. När jag fattar pennan fattar jag orden. Jag gör en mängd val som jag konstant överväger fram och tillbaka, för jag vill och måste kunna stå för precis vartenda ord, varenda fras.
Människan har länge vetat att ord kan skapa ordning, kaos, revolt! Och försökt tygla det. Till exempel i andra världskriget i Tyskland brändes en massa böcker, som ansågs opassande i den dåvarande politiska ideologin, på bål. Och kvinnor har under en större del av litteraturhistorien fått skriva under manlig pseudonym eller, mer ofta, inte alls.
Insikten om ordens makt kan lätt få oss att tiga till tystnad. Det kan få oss att låta pennan ligga, i rädsla för vad orden, våra ord, kan åstadkomma. Men istället borde vi fatta pennan med stort mod och beslutsamhet. Ödmjukt medvetna om att just dina ord, just mina, kan göra större skillnad än vi kan ana eller vågar tro.
Skrivande är livsfarligt.
Och av precis samma anledning är det livsviktigt.
Att skriva är livsfarligt. Men ändå roligt. Foto: Sofia Ylimäki Photography