"Den som spar, han har" sägs det och visst stämmer det i många avseenden. De vackraste, sköraste av minnen. Teckningar från ett barn. Visdomsord från någon som har vandrat på den här jorden mycket längre än du och jag. Det tror jag vi bör spara och vårda väl.
Men det finns också sådant som verkligen inte bör spara. Som uppmuntran. Vänliga ord. Små gester av kärlek.
Och det bästa med att slösa de här medlen är att de aldrig sinar. Det finns inget bankkonto där vår beskärda del av vänliga ord läggs på hög, för att sedan förbrukas tills kortläsaren säger "Transaktionen kunde inte genomföras" på grund av brist på resurser.
När vi för oss själva tänker något positivt om en annan person är det underbart. Men tänk om vi utöver att tänka det, det skulle berätta det för personen i fråga? Varför är vi så sparsamma med att tacka läraren eller föreläsaren för en inspirerande lektion/föreläsning? Varför drar vi oss för att visa vår uppskattning för utmärkt kundbetjäning? Varför låter vi tankarna om hur väl någon har utfört sitt arbete, eller sin uppgift, bara dröja i våra tysta tankar.
Tänk om vi skulle dela med oss av varje gång vi noterar att någon i vår närhet gör något bra, eller överhuvudtaget visa vår tacksamhet över att den här personen finns till. Att säga det ansikte mot ansikte kanske inte alltid känns naturligt för oss. Men redan ett genuint leende eller att hålla fast ögonkontakten och nicka kan göra underverk. Jag tror att det är mer lätthänt att tänka elakt än gott om någon, de (få?) gånger vi därför gör det borde vi inte dra oss för att dela med oss av det.
För vem vet om läraren var väldigt osäker på sin lektion, och i sitt stilla sinne undrar om någon överhuvudtaget hängde med eller blev intresserade. Vem vet om försäljaren hade en förskräcklig dag och är i desperat behov av några vänliga ord. Vem vet om inte just dina uppmuntrande ord kan vara precis mitt i prick.
Små gester kan göra underverk. Spar inte på uppmuntran.