Var det inte nyss?

Så skriver vi november 2023 och inte utan att jag gör det med en lite förvånad, halvöppen mun.

HUR kan det redan vara november!?

Det känns som att det var alldeles igår som jag var midvintermindy med växande mage. Det känns som förra månaden som vi överlevde säsongsinfluensan och bronkiten och luftvägsinflammationen. Som jag började planera jultablå med ett gäng ivriga och inspirerande kvinnor – och som vi skrattade åt tanken på att det kändes så avlägset och långt borta.

Det känns som bara några veckor sedan vi hade releasekonserter i Karleby och Vasa och började spåna på framtida låtar och album.

Var det inte bara några ögonblick sedan vi gick och spänt väntade på att bli tvåbarnsföräldrar? Väntade på att kanske vattnet skulle gå eller sammandragningarna började?

Var det ens någon höst i år eller skippade vi den helt och hållet för att nu köra vinter igen?

Ni fattar grejen. Jag har inte hängt med detta år men likväl skriver vi november i kalendern, jag har börjat planera julklappar och julprogram.

Jag som inte alls är en sommarmänniska utan mer en sitta inomhus och mysa-människa gillar vintern och är nog redo för den nu, men jag kommer inte över hur fort det här året har gått.

Men hej november, kul att se dig än en gång!

Jag och Måns och senhöstsolstrålar.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tid för annat

Livet just nu…

doftar kaffebönor, smakar spenatplättar och andas småbarnströtthet.

Livet just nu heter amningshunger, en katt som ständigt rymmer och logistikplanering med en bil och fyra personer.

Dagarna, veckorna, livet går och vår minsting har på någon vänster blivit 4 månader och vår tvååring blir snart 2,5.

Jag har mina projekt, som alltid. Jultablå, album, bokprojekt. Jag har min avhandling som kanske är lite i viloläge för tillfället men som likväl ligger och pyser under ytan; gosar till sig som en annan surdeg.

Samuel och jag slås av hur dagarna bara går, hur det plötsligt är måndag igen och hur vi inte riktigt hinner med. Tvätten ska tvättas, mat ska lagas samtidigt som stora livsfrågor ska funderas på och trettioårsfest ska planeras.

Jag vill gärna ha allt, jag vill ha allt NU, men inser att nu är tid för annat.

Nu är tid för babydoft, tvååringskramar och rekordmånga läsningar av samma barnbok. Nu är tid för igenkännande leenden av ens partner, hemmadejter och familjepromenader.

Det kommer komma en tid för restaurangmiddagar, utlandsresor och tuffa träningsscheman.

Men nu är tid för annat.

Och jag tränar mig dagligen i att acceptera det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varje dag den andra lik

Vi är mitt uppe i småbarnsåren.

Det märks i våra kalendrar, i vårt kylskåp, i våra helgplaner och i vår tidsanvändning. Det är utan tvivel den mest intensiva tiden i mitt snart trettioåriga liv och varje dag när barnen har lagt sig och huset har plockstädats känner jag en lättnad och stolthet över att ha klarat ännu en dag.

Varje dag är skrämmande lik den andra och om söndagarna när jag reflekterar över veckan som har varit känns det som att massor har hänt. Men när jag försöker bryta ned vad detta massor är handlar det oftast bara om att föra barn, klä på barn, byta på barn, mata barn, städa hus, mata katt, laga mat, tvätta kläder, springa på rådgivningsbesök med barn osv.

Det är förstås en härlig tid som jag värnar om samtidigt som det är väldigt dränerande.

Men jag är tacksam över att få dela den här tiden med Samuel i ett lagarbete och ett partnerskap. Vi försöker balansera egentid/familjetid/träningstid/äktenskapstid och vi lyckas ibland bättre och ibland inte alls men vi VILL och denna vilja tar oss långt.

Hela vägen, tror jag till och med.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Acceptans

Jag glömmer det ständigt och får påminna mig själv gång på gång på gång: nämligen att acceptera läget som det är.

Varje gång jag försöker göra motstånd genom att kräva något mer eller annat än det som är blir det bara kämpigt och slutar i besvikelse.

Eller för att vara konkret: om jag har förväntat mig att hinna läsa/städa/ha egentid när barnen har lagt sig men det slutar med att jag måste lägga mig på en madrass på golvet med ett oroligt och närhetsbehövande barn klockan 21 – då blir jag troligtvis besviken.

Men om jag helt enkelt accepterar läget och konstaterar att “så här är det nu” gör det absolut ingenting och dessutom blir jag betydligt mer närvarande, lugn och full av tålamod för jag har inte bråttom någon annanstans – jag är bara här och nu med mitt barn som behöver mig.

Och denna princip gäller ju så mycket, kanske allt, i livet.

Det handlar inte om att förvänta sig det värsta eller att full av självömkan och bitterhet tänka att “man ändå inte hinner med X eller Y” utan bara om att ta emot vad än som kommer med acceptans.

Särskilt när det kommer till krävande perioder i livet med småbarn (sömnbrist, tillfälliga sjukdomar, långa nattningar eller olika åldersrelaterade beteenden) är det en viktig och ständig påminnelse för mig att tänka att jag accepterar läget som det är OCH samtidigt trösta mig med att det inte alltid kommer att vara så här.

Detta är så lätt att säga men långt ifrån lätt att alltid leva enligt.

Ibland lyckas jag och det är skönt, och de gånger jag inte lyckas får jag vänligt men bestämt påminna mig själv. Gång efter gång.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Pågående samtal

Jag började denna morgon med att lyssna på några ljudmeddelanden från en god vän.

Det är den BÄSTA uppfinningen någonsin att skicka ljudmeddelanden framom traditionella textmeddelanden för, som samma goda vän uttryckte det, “det är som att lyssna på en podd - fast intressantare!”.

Ibland (okej om jag är ärlig: oftast) tar det flera dagar innan jag svarar på ett ljudmeddelande och ibland är det nästan någon vecka mellan ljudmeddelanden i en konversation.

I någon bok jag någonsin läste (varsågod för utomordentlig källhänvisning, men om jag skulle gissa skulle jag tro att det var någon Alex Schulman-bok) stod det att mannen tyckte att äktenskapet är som en livslång konversation.

Det är en fin tanke, tycker jag, och vill gärna bredda detta livslånga samtal till att även innefatta samtal med vänner.

Jag har många pågående samtal med vänner just nu och framför allt vänner som bor på annan ort.

Det är så värdefullt att kunna upprätthålla relationer och kontakt fastän man geografiskt är långt ifrån varandra.

Så detta är en vänlig påminnelse till dig om att vårda dina relationer idag – kanske genom att skicka ett ljudmeddelande åt någon.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fredagens höjdpunkt

Hösten är här och tillsammans med en hel del fredagslediga mammor har vi påbörjat våra efterlängtade parkjumppapass!

Lyckan att få samlas med några mammor med barn/bebisar, jumppa tillsammans och fika efteråt.

Jag är så tacksam att jag även denna mammaledighet får dela liv, postpartum-issues, skratt och träningsglädje med andra mammor – det är verkligen fredagslyx!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Torsdag är städdag

Torsdagar är städdagar. Det är sen gammalt.

Så länge jag minns har torsdag varit städdag för mig och redan i lågstadiet städade jag hela huset på närmare 200 kvm varje torsdag. Och jag slutade aldrig med den traditionen.

Sanningen är att jag älskar att städa.

Särskilt gillar jag det när jag är ensam hemma (eller hemma med bebis) och får hålla på i egen takt och inte behöver bli avbruten med jämna mellanrum. En helt annan sak är den städning som äger rum i all hast när två föräldrar heltidsjobbar och har småbarn (som ser det som sitt livsmål att riva ut innehållet i alla husets skåp och skrymslen).

Jag ska alldeles snart påbörja veckostädningen här hemma, men jag tänkte idag dela med mig av hur jag brukar göra när jag städar. Jag tycker personligen det är jättekul att veta hur andra gör när de städar; alla KAN ju städa, men man kan göra det på så många olika sätt!

Jag vill särskilt dela med mig av min bästa städningsfilosofi som har varit avgörande för mig.

Föreställ er följande scenario: jag börjar städa i köket och plockar upp en leksakstallrik från köksgolvet och för det till Mollys leksakskök i vardagsrummet. Där inser jag att hennes leksakskök är upp och ner och börja städa det. I leksaksköket hittar jag ett par smutsiga strumpor som jag för till smutskorgen i WC. I WC ser jag att Mollys snuttefilt ligger på golvet så jag för den till hennes rum. I Mollys rum hittar jag Samuels t-skjorta som jag för till sovrummet. I sovrummet hittar jag ett smutsigt vattenglas och för det till köket och då inser jag att det ju var där jag höll på att städa i första hand.

Ja, ni fattar grejen. På 5 minuter hinner jag vara inne och böka i alla husets rum utan att få till gång större förändring över huvud taget.

Detta sätt att städa genom att följa föremåls-principen är inte att föredra. Därför är jag sträng med principen att städa ett rum i taget och totalt BLUNDA för alla andra rum.

I praktiken börjar i ett rum och samlar ALLT som ska till andra rum/ställen i en hög eller en plastkorg, och när jag har plockstädat klart i ett rum flyttar jag sovrumshögen till sovrummet osv. Jag brukar helt kallt lämna högen i rummet och ta itu med den FÖRST när det är dags att plockstäda i just det rummet.

Denna väldigt enkla princip har varit en game changer i mitt städgame, så varsågoda för den! ;)

1. Plockstädning i alla rum
Det allra första jag gör när jag börjar (efter att ha satt upp håret i en hästsvans) är att plockstäda i alla rum. Detta innebär att lägga alla saker på sin plats och plocka undan allt extra som kommer fram under veckan (post, sladdar, leksaker, disk osv.)

Ifall det är dags att byta lakan i sovrummet brukar jag göra det i det här skedet och samtidigt lägga ut täcken, dynor, filtar och kuddar till vädring. I WC:n brukar jag byta handdukar och i köket tar jag fram nya kökshanddukar.

2. Dammtorkning, rengöring och dammsugsförberedelse
När alla leksaker, kläder och grejer är på sin plats går jag lös med dammtrasa och sprej. Det är så mycket roligare att torka damm när ytorna är prylfria och det enkelt går att göra rent.

KÖKET
I husets hjärta – köket – putsar jag köksbänk och köksbord. Jag rengör kylskåpsdörren, skåpluckorna och handtagen. Jag putsar mikron både ut- och invärtes och går lös på spisen. Sen rengör jag handfatet och kollar ifall fläktluckorna till spisfläkten behöver diskas (som jag diskar i snabbprogram i diskmaskin). Kaffekokarna blir lätt sunkiga så de putsar jag av.

I WC
Jag tvättar förstås toastolen både inuti och utanpå (den samlar särskilt mycket damm på utsidan vid golvet så den putsar jag av varje vecka). Jag tvättar handfatet, bänken, spegeln och ungefär varannan vecka även duschskåpets glasväggar. Vi har för tillfället ett skötbord som jag putsar av och byter handduk till.

I SOVRUM/VARDAGSRUM
Här är det vanlig dammtorkning av ytor som gäller. Ibland tar jag ut alla kuddar och dynor och filtar för att damma av och vädra dem.

Efter att ha rengjort alla ytor i rummet lyfter jag upp föremål från golvet: skräpkorgar, större leksaker, pallar, stolar, babyskydd RUBBET – så mycket som möjligt ska bort från golvet för att göra det enklare att komma åt med dammsugare och golvmopp.

3. Dammsugning och golvtvätt
Den här punkten brukar jag ofta överlämna åt min kära man för trots att jag älskar att städa har jag starka aversioner mot särskilt dammsugning. Det helt enkelt suger (höhö). Det är något med dammsugarens bökighet, högljuddhet och hur otroligt SVETTIGT det är att dammsuga som jag helt enkelt inte tål.

Så i mitt fall brukar jag i det här skedet koka mig en kopp kaffe och invänta min make som sköter dammsugningen och golvtvätten. Vi brukar först dammsuga alla mattor (eftersom vi har en hårig katt) och sen även ta ut de mindre mattorna för att damma av dem och vädra dem där.

Så till sist några korta tips:

– Lyssna på en ljudbok eller bra musik när du städar. Det mesta blir trevligare då!

– Köp små “gardinknipsor” att hänga trasor i! Vi har en som hänger i köket för disktrasan och i städskåpet har vi en hel räcka med knipsor – superbehändigt och mer hygieniskt än att ha dem att hänga från kranen i köket eller ihopknycklade i något skåp.

– Använd gamla tandborstar till att göra rent vid kniviga ställen i lavoaren i WC och köket (som runt och på kranen)

– Gör något extra varje vecka. Det är oerhört tråkigt att ha en to do-lista med punkter som rengör ugnen, tvätta fönstren, städa roskisskåpet osv. Därför brukar jag försöka göra något lite extra varje gång så känns det inte övermäktigt.

NU blir jag pepp på att ta itu med veckostädningen så det ska jag göra nu! HEJS!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dagarna är långa

"Den här veckan var en tuff månad" sa jag åt Samuel igår på söndag när veckan var över.

Barnen har varit förkylda och hemma med mig hela veckan samtidigt som Samuel var på sin första arbetsresa sen vi fick baby. Jag var således ensam hemma med båda barnen inte endast under arbetstid utan hela dygn.

Och det gick alldeles oförskämt bra! Jag behöll mitt lugn och gjorde mitt allra bästa för att parera syskongräl, tristess och diverse känsloutbrott som hör en tvååring till.

Men när Samuel väl kom hem och jag fick slappna av litegrann kom tröttheten emot mig som en vägg som jag drämde i med huvudet först. Jag hade ungefär samma sovrutiner som Måns igår och tog min första tupplur 45 minuter efter att jag hade stigit upp på morgonen. Helt slut så att till och med kroppen värkte.

Dagarna är långa men åren går fort sägs det, och efter förra veckan förstår jag exakt varför man säger så.

Men det kom en ny dag och en ny vecka. Vi är friska, solen skiner och hösten – min favoritårstid – är officiellt här.

Ny nåd och nya tag. Det är tufft men det är värt det, lätt värt det.

Innan vi blev förkylda hann vi ändå ta oss över till Sverige för att hälsa på älskade vänner och familj!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kantigheten

Jag läste precis klart en bok.

Boken var medioker och huvudkaraktär var väldigt, VÄLDIGT, fyrkantig till sin natur.

Till en början fick denna kantighet mig att fnissa till, men långsamt började jag inse att denna kvinna på många sätt är JAG. Jag är tjugonio år och inser först nu hur otroligt KANTIG jag är.

Att jag lever för att laga listor och beta av dem, helst vill ha samma rutiner varje dag, älskar förutsägbarhet och får skavsår i hjärnan av spontanitet har alltid känts naturligt för mig men jag har aldrig riktigt förstått att alla andra inte nödvändigtvis lever på samma sätt. Jag hade inte heller insett att mitt sätt att leva och verka kanske uppfattas som inrutat, slaviskt eller – precis – kantigt.

Jag tog upp denna häpnadsväckande insikt till diskussion med min kära make och han svarade lugnt “jo men det har jag nog vetat länge”.

Det fanns alltså inget nyhetsvärde alls i den här enorma självinsikten som jag delgav. Han var inte förvånad och uttryckte inte det han sade på ett nedlåtande sätt, faktum är att han inte ens uttryckte det som att det vore en dålig eller icke-eftersträvandsvärd egenskap. Nej, för honom var det var bara en självklarhet. Vatten är vått, solen är varm och Mindy är kantig.

TÄNK hur olika vi kan uppfatta oss själva i jämförelse med hur andra uppfattar oss.

Skrämmande tanke. Fascinerande tanke.

Mera tankar om min kantighet på väg. Jag måste bara processa det lite först.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Min barndoms leksaker

På tal om mitt förra inlägg om lek.

ALLTID när jag är på loppis spanar jag efter leksaker som jag själv hade som barn. Vi hade en skattkammare till lekrum som var fylld med leksaker.

Här vill jag göra nedslag i några leksaker som jag lekte med som barn. ÅH vad jag skulle älska att ha kvar dem ännu idag! (Note to self: gör dig aldrig av med barnens leksaker!).

En av mina favoritlekar: barbie! Här med en hårsalong!

Nå! Nu har jag samlat massvis med bilder från nätet (bilderna, förutom den allra första i detta inlägg, är inte mina egna utan hämtade från nätet). Detta inlägg blir härmed officiellt inlägget med den mest brokiga skaran av halvdåliga bilder men med desto finare motiv. kan jag ty,ka!

Håll i er för här kommer en nostalgitripp!

Belville av LEGO
Åh nostalgin! Jag hade rätt många av dessa figurer som barn. Med dem lekte jag oftast att någon prinsessa blev bortförd och räddad av en prins. Men jag lekte också en lek om att drottningmamman dog i någon typ av lungsjukdom och den elaka styvmodern (en förklädd häxa, förstås) tog över och förstörde hela kungariket och att kungens döttrar – prinsessorna då – skulle rädda det igen.

Jag hade en kung, prins, prinsessor, drottning, fe och små älvor. Men jag hade också högst “vanliga” människor föreställande små barn som red på hästar som jag lekte med. SÅ många timmar har jag suttit med dessa!

Polly Pocket
Alltså dessa! Så ursöta små leksaker som jag kallade “smågubbar”. Jag kommer särskilt ihåg glasshuset högst uppe till vänster för taket DOFTADE! Jag skulle kunna urskilja den doften i ett blindtest vilken dag som helst.

Mera Polly pocket-bilder nedan!

Fashion Polly Pocket (stor version)
Ursprungligen var Polly Pocket bara dessa små askar och dockor (högre raden) men med tiden blev de också medelstora figurer (ca 10 cm). Jag kommer ihåg att jag hade en Polly Pocket bil (typ den på bilden) och massvis med gummikläder och grejer att klä henne med. Jag lekte förstås att hon var popartist och superkänd!

Kuriosa: När jag skrev detta inlägg gjorde jag lite research om vad som hände med Polly Pocket, och varför de plötsligt blev “stora” och grejen är att Mattel (företaget bakom Barbie) köpte upp Polly Pocket och fortsatte först med att tillverka minifigurer men utvecklade PP med tiden mot att bli mer av en blondhårig fashionista som helt ärligt liknar barbie (Fashion Polly Pocket). Fashion Polly Pocket höll i sig bara i några år men NU har man återupptagit produktionen av mini Polly Pocket som påminner om den ursprungliga!

Teeny Weeny Families
Alltså dessa figurer! Små djurfigurer med människoattribut som bor i symaskiner, har skola i en skor och ett hotell i ett golvur. Dessa ägde jag till en början inte själv men jag lekte ofta med dem när jag var hos min dagmamma. Eftersom min dagmamma var min faster fanns mina kusiners leksaker där och kusin Katarinas Teeny Weeny var ofta föremål för min beundran och lek. Sen fick jag även ärva dessa av henne och ägnade oändliga timmar åt att leka med dem.

Eftersom jag hade rätt många av dessa familjer lekte jag alltid att de bodde i en by som hotades av något (oftast skurkar av något slag). Alla familjer hade namn som passade dem (barnen i björnfamiljen hette till exempel “Benjamin” och “Benjamina Björn”). Så fina minnen!

Lego Scala
Jag fick min första Lego Scala (häststallet uppe till höger) en jul och därefter fick jag några fler set men aldrig det efterlängtade huset (uppe till vänster). LYCKAN när jag hittade en låda med random Lego Scala-lekaker på loppis för bara 6 EURO för några veckor sedan!

Disneyfigurer
Jag älskade att leka med dessa Disneyfigurer. Jag kommer ihåg att en populär snabbmatskedja i olika omgångar bjöd ut Disneyfigurer i sina barnmåltider så utöver dessa härliga, fina köpta från Kanada hade vi även många andra lite mindre exklusiva sådana. Jag tror faktiskt att jag allra, allra oftast lekte med dessa “gubbar” som jag kallade “mellangubbarna” (för de var medelstora i jämförelse med Polly Pocket och Barbie).

Tamagotchi
Såklart hade även jag en Tamagotchi (eller egentligen flera) och jag vet att jag faktiskt hade precis denhär färgkombinationen! Nostalgiii!

Furby
På tal om Tamagotchi! ”Uuu I’m scaaared” kunde det plötsligt låta när vi släckte lamporna i sovrummet. Orsaken var förstås att jag hade lämnat på mitt Furby-djur som (imponerande nog där kring millenieskiftet) märkte när det blev mörkt. Åh som jag skötte och tog hand om denna. Jag kommer ihåg att jag hade två olika djur varav en av dem såg ut precis som denna: leopardmönstrad!

Barbie
Såklart! Jag hade en mängd Barbiedockor men var ändå aldrig en riktigt utpräglad Barbietjej. Jag kommer till exempel inte ihåg några särskilda Barbie:sar förutom dessa tre Pocahontas-figurer och den otroligt vackra prinsessan till höger. Ja och hårsalongen på den första bilden i inlägget förstås!

Disneys Polly Pocket
Åh som jag älskade dessa “smågubbar”. Polly Pocket gick ihop med Disney i produktionen av små fickversioner av Disneys populära filmer. Jag hade alla dessa Polly Pockets på bilderna och ångrar DYRT att jag inte bevarade dem fastän jag slutade leka med dem. När jag lekte med dessa ackompanjerade leken så klart med sångerna från filmerna.


Jag blir såå nostalgisk när jag nu har ägnat pinsamt lång tid åt att söka bilder på trettio år gamla leksaker. Idag är många av dessa värda väldigt mycket (vintage Polly Pocket är kring 100 €, en Furby kan vara upp till 200 € och Teeny Weeny hotellet har jag sett kosta upp till 90 €).

Så fina minnen med dessa! Både ensam men även tillsammans med kusiner, syskon och vänner.

Känner du igen någon av dessa från din barndom? Vad lekte du med som barn?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.