"Den här veckan var en tuff månad" sa jag åt Samuel igår på söndag när veckan var över.
Barnen har varit förkylda och hemma med mig hela veckan samtidigt som Samuel var på sin första arbetsresa sen vi fick baby. Jag var således ensam hemma med båda barnen inte endast under arbetstid utan hela dygn.
Och det gick alldeles oförskämt bra! Jag behöll mitt lugn och gjorde mitt allra bästa för att parera syskongräl, tristess och diverse känsloutbrott som hör en tvååring till.
Men när Samuel väl kom hem och jag fick slappna av litegrann kom tröttheten emot mig som en vägg som jag drämde i med huvudet först. Jag hade ungefär samma sovrutiner som Måns igår och tog min första tupplur 45 minuter efter att jag hade stigit upp på morgonen. Helt slut så att till och med kroppen värkte.
Dagarna är långa men åren går fort sägs det, och efter förra veckan förstår jag exakt varför man säger så.
Men det kom en ny dag och en ny vecka. Vi är friska, solen skiner och hösten – min favoritårstid – är officiellt här.
Ny nåd och nya tag. Det är tufft men det är värt det, lätt värt det.
Innan vi blev förkylda hann vi ändå ta oss över till Sverige för att hälsa på älskade vänner och familj!