Jag glömmer det ständigt och får påminna mig själv gång på gång på gång: nämligen att acceptera läget som det är.
Varje gång jag försöker göra motstånd genom att kräva något mer eller annat än det som är blir det bara kämpigt och slutar i besvikelse.
Eller för att vara konkret: om jag har förväntat mig att hinna läsa/städa/ha egentid när barnen har lagt sig men det slutar med att jag måste lägga mig på en madrass på golvet med ett oroligt och närhetsbehövande barn klockan 21 – då blir jag troligtvis besviken.
Men om jag helt enkelt accepterar läget och konstaterar att “så här är det nu” gör det absolut ingenting och dessutom blir jag betydligt mer närvarande, lugn och full av tålamod för jag har inte bråttom någon annanstans – jag är bara här och nu med mitt barn som behöver mig.
Och denna princip gäller ju så mycket, kanske allt, i livet.
Det handlar inte om att förvänta sig det värsta eller att full av självömkan och bitterhet tänka att “man ändå inte hinner med X eller Y” utan bara om att ta emot vad än som kommer med acceptans.
Särskilt när det kommer till krävande perioder i livet med småbarn (sömnbrist, tillfälliga sjukdomar, långa nattningar eller olika åldersrelaterade beteenden) är det en viktig och ständig påminnelse för mig att tänka att jag accepterar läget som det är OCH samtidigt trösta mig med att det inte alltid kommer att vara så här.
Detta är så lätt att säga men långt ifrån lätt att alltid leva enligt.
Ibland lyckas jag och det är skönt, och de gånger jag inte lyckas får jag vänligt men bestämt påminna mig själv. Gång efter gång.
