Vi är mitt uppe i småbarnsåren.
Det märks i våra kalendrar, i vårt kylskåp, i våra helgplaner och i vår tidsanvändning. Det är utan tvivel den mest intensiva tiden i mitt snart trettioåriga liv och varje dag när barnen har lagt sig och huset har plockstädats känner jag en lättnad och stolthet över att ha klarat ännu en dag.
Varje dag är skrämmande lik den andra och om söndagarna när jag reflekterar över veckan som har varit känns det som att massor har hänt. Men när jag försöker bryta ned vad detta massor är handlar det oftast bara om att föra barn, klä på barn, byta på barn, mata barn, städa hus, mata katt, laga mat, tvätta kläder, springa på rådgivningsbesök med barn osv.
Det är förstås en härlig tid som jag värnar om samtidigt som det är väldigt dränerande.
Men jag är tacksam över att få dela den här tiden med Samuel i ett lagarbete och ett partnerskap. Vi försöker balansera egentid/familjetid/träningstid/äktenskapstid och vi lyckas ibland bättre och ibland inte alls men vi VILL och denna vilja tar oss långt.
Hela vägen, tror jag till och med.
