Läsåret 2020 har börjat helt okej.
Jag blir aldrig mätt på böcker, jag känner aldrig att jag har läst tillräckligt för mitt eget höga nöjes skull, men visst har jag kommit igång med läsningen också i år.
Bland annat har jag läst om böcker som på olika sätt har handlat om identitetsfrågor och kanske framför allt frågor om vem är jag i förhållande till min omgivning, mina relationer, min tid, mitt samhälle.
Nedan presenterar jag kort tre böcker om de här frågorna: Augustiprisvinnaren 2019 Osebol av Marit Kapla, den så omtalade Samtal med vänner av Sally Rooney och sist men inte minst Hungerspelen av Suzanne Collins.
Fortsätt läsa för recension och tips!
Marit Kapla (2019) Osebol
Osebol är en ort i Sverige som precis som många orter i Finland sakta men säkert tunnas ut i befolkningsväg.
Marit Kapla har intervjuat i princip alla vuxna människor som är kvar på orten och i den här märkliga, härliga hybridgenren får vi läsa om människornas liv i Osebol.
Till sitt omfång, till sin layout och till sitt tema påminner boken väldigt mycket om Ædnan av Linnea Axelsson och den jämförelsen är dessvärre till Osebols nackdel. Jag älskade Ædnan och hade därför svårt att ta till mig en väldigt liknande bok som inte levde upp till samma nivå.
Det oaktat är Osebol en bok som drabbade mig. Jag känner med och för personerna och grips av deras ofta dramatiska livsöden. Det är en bok om en döende stad som ändå är så fylld av hopp och liv.
En vacker, lågmäld men stark bok.
Sally Rooney (2017) Samtal med vänner
Den här boken har jag hört talas om en hel del, inte minst eftersom en podcast på HBL med samma namn har uppkommit efter den här boken. Jag var, precis som ofta när det gäller hypade böcker, skeptisk till en början.
Men min skepticism mjuknade och jag blev rätt och slätt imponerad. Rooney målar upp samtidskvinnans livsvillkor på ett nästan obehagligt precist sätt.
Huvudkaraktären Frances är en rasande intelligent studerande som tillsammans med sin vän Bobbi lär känna ett välkänt författar-skådespelarpar i Dublin. Boken kretsar kring the clash of samhällsklasser, komplicerade relationer, kampen om status och längtan efter integritet och distans.
Det är inte själva handlingen som fångar mig i den här utan det är detaljrikedomen. “Hur visste Rooney att man precis i sådana där situationer biter sig nervöst om läppen?” och “Det där är så välbeskrivet” var tankar som ofta dök upp när jag läste.
Fascinerande, alltså, i den bemärkelsen.
Suzanne Collins (2008) Hungerspelen #1
Jag är pinsamt sen med att läsa den här, men i alla fall.
När de här kom ut för lite mer än tio år sedan valde jag medvetet att inte läsa dem (och inte heller se filmerna).
Jag tyckte intrigen lät så fruktansvärd: att tjugofyra barn låses in på en arena där endast en av dem överlever. Eftersom jag själv led av en sådan weltschmerz vid den här tidpunkten kunde jag inte ta till mig en sådan ångest.
Jag var inte redo för de här böckerna då, men åh vad jag var redo nu.
Till skillnad från vad jag trodde frossar boken inte i brutaliteten. Nej, våldet är avskalat och egentligen en stor bisak i den större (magnifika) berättelsen.
Katniss Everdeen är en stjärna. Visst blir jag lite irriterad över att hon alltid är så sjukt rättvis och självuppoffrande, men å andra sidan är hon en karaktär som är mångbottnad och ständigt stadd i förändring.
Har du inte läst de här böckerna tidigare ska du absolut göra det.