Vardagsverkligheten har slagit oss som ett stolsben i huvudet.
Inte så att vi har haft en tuff start på jobbet, nej inte alls. Inte heller att vi på något sätt skulle lida av den vardag som är vår, verkligen inte.
Det är bara att lata semesterdagar och generöst med tid tillsammans är ett minne blott. Plötsligt är vi fullt upptagna med jobb, träning och annan viktig och meningsfull aktivitet som upptar våra kvällar.
Men alldeles för lätt upptar vi en allt minskande del av våra kvällar. Den tid vi har är den tid vi tar. Och vi har inte varit alldeles för bra på att roffa åt oss gemensam tid på sistone.
Men idag började vi gå på vägen till oss.
Det tog en och en halvtimme, krökte över toppar och dalar och innebar lite hallonpauser med jämna mellanrum. 3 km senare var vi tillbaka till oss.
Mitt enda relationstips till alla relationer av alla de slag är följande: ta gemensamma promenader.
När man har blicken riktad åt samma håll skapas en känsla av ett gemensamt mål, åtminstone en gemensam riktning. När man promenerar kan man inte distraheras av telefoner eller böcker (eventuellt av söta hundar som vill gosa, men det är helt okej).
När man promenerar tillsammans är det enda man kan göra gå. Och prata.
Och vad är väl bättre än det?
Jag vet inte hur vägen till er ser ut, men vägen till oss heter Skogsbergets motionsbana. Testa, får ni se.
