Jag trodde att jag dolde det väl.
Att jag skickligt manövrerade mitt minspel för att skyla de pirriga känslorna jag i verkligheten kände. Att jag kunde prata om honom med mina vänner på ett obrytt, ja nästan nochalant sätt; prata om den där kronobybon som alldeles oförhappandes hade blivit en del av den vänskapskrets som var vår.
Jag trodde jag var hur kyligt cool som helst.
Men egentligen var varje fråga om honom grundat i en bottenlös nyfikenhet. Egentligen var varje fråga till honom ett sätt att komma ännu närmare inpå livet på honom.
När det hade med honom att göra var jag allt annat än kyligt cool.
Aldrig hade jag trott att jag den där sommaren, för redan ett gott antal år sedan, handlöst skulle falla för gott. Jag menar, jag faller ju fortfarande.
En suddig bild, en av de allra tidigaste på oss.