Mitt bästa personlighetsdrag och min största akilleshäl är mitt rika känsloliv.
Ibland funderar jag hur det skulle kännas att känna ett par, tre känslor varje dag. En handfull känslor bara, inte hela paletten och alla nyanser.
Att uppleva en enda dag utan hastiga skiften eller plötsliga rördhetsöverfall (som när jag såg Norges fotbollslag stå i en ring och peppa varandra inför en viktig match! TÅRAR!). Hur skulle en sådan dag ens se ut?
Ibland har jag innerligt önskat att jag vore totalt oförmögen att känna alla de känslor som jag gör. Att jag inte skulle suga åt mig känslorna i min omgivning som en slags känslosvamp som absorberar befintliga känslor i rummet. Istället bara vara totalt cool. Oberörd.
Men sen igen kan jag tycka att det vore oerhört tråkigt.
För i grund och botten är det ju en enormt god egenskap att vara transparent och öppen med sitt nuvarande känslotillstånd. I grund och botten är det en fin egenskap att vara lyhörd för människor och deras mående. Fastän det kan tära på orken.
Som tur fungerar det så, att jag med tiden förfinar jag min förmåga att sätta upp gränser mot andra, för mig själv.
Sakta, sakta blir jag bättre.
Jag och mina vågor (tacka vetja CG) och min absolut favoritjacka!