Jag var långt ifrån den enda som hade valt att ta sig ut i det vackra vinterlandskapet.
Nej, både pensionärer och motionärer var ute och promenerade, sprang eller till och med skidade i det snötäckta Sandviksområdet.
Fastän jag ofta är ute och går, tycker jag att hela grejen med promenader är lite märklig. Jag är väldigt målmedveten som person, och därför har jag ibland svårt att omfatta att det är själva resan som är ändamålet.
Med andra ord: jag har svårt för att bara “gå omkring och njuta”.
Så jag gjorde inte det.
Tvärtom gjorde jag upp en plan för hur jag skulle promenera och lade sedan manken till. Med blicken stadigt fäst på följande backkrön gick jag raskt fram. Siktet inställt på målet: att gå min rutt snabbt och raskt och sedan komma hem igen.
Tills jag såg en dam stå vid vattenbrynet, precis vid det där idylliska stället med de två bänkarna och den fina lilla bron. Och hon bara … stod, där; blickade ut över de vackert frysta vasstråna, det istäckta havet och den efterlängtade solen, som skymtade bakom den molntäta himlen.
Jag såg bara hennes ryggtavla, men jag bara visste att hon nöjt betraktade omgivningen. Jag tror till och med att hon log.
Och när jag såg henne mattades min fart av, stegen blev långsammare och min blick sökte sig mot havet. Det är så vackert, konstaterade jag.
Alldeles för ofta rusar jag på, har min blick stadigt fäst på något avlägset mål och glömmer allt det sköna som finns just här just nu.
Den här okända kvinnan påminde mig om hur själva resan, eller kanske bara nuet är målet. Och att det räcker.
Från söndagens kaffeutflykt.