Brev från okänd avsändare

Rensningsprojektet som pågår i mitt hem just nu ledde till en oväntad upptäckt.

Någon tidigare hyresgäst hade lämnat lite söndriga lampor och annan elektronik i ett skåp ovanför kylskåpet (kul), men eftersom vi inte har haft användning för skåpet tog vi tag i det här problemet på det mest rimliga sätt en vuxen kan tänkas göra.

Vi stängde skåpet och ignorerade skräpet.

Ända tills idag.

“Nu attans ska skåpet rensas” tänkte jag och drog ut plastpåse efter plastpåse med anonyma skruvar, partiklar och grejsimojsaker som i min värld tillfaller kategori elektronik. byggasi. and other stuff.

Men plötsligt, som ett resultat av min frenetiska utrensning, faller ett brev till golvet.

Kuvertet var märkt med logon från en telefonoperatör, och rimligtvis tänkte jag att innehållet handlar om något nytt medlemskap eller någon, vid det här laget rejält förfallen, faktura.

Kuvertet intresserade mig inte nämnvärt (kuvert från telefonoperatörer gör det i regel inte) och jag var fem före att slänga det i papperskorgen. Men en ingivelse, eller en slags samvetsgrannhet, fick mig ändå att öppna kuvertet.

Till skillnad från vad jag initialt trodde innehöll kuvertet varken information om telefonabonnemang eller någon faktura. Det var egentligen logiskt. Kuvertet hade varken frimärke, adress — inte ens namn! — alltså hade brevet kanske puttats in genom postluckan. Eller, tänkte jag, lämnats kvar på köksbordet.

Det innehöll ett handskrivet brev, skrivet på rutigt papper som uppenbarligen hade rivits ut för hand ur ett häfte. Brevet var skrivet på varannan rad med en grågrön tuschpenna.

Och ja, det var åtta sidor långt.

[Inte brevet]

Min samvetsgrannhet sade mig att slänga bort brevet, för brevet andades intimitet, handskrivna brev gör det alltid. Orden i det här brevet var aldrig riktade till mig, det visste jag, och därför kändes det som att stiga in i någon annan människas hjärta.

Men än en gång gjorde jag det enda rimliga en fullvuxen människa kan tänkas göra. Jag läste det.

Det här var inte något “soliga hälsningar från Gran Canaria”-brev, och inte heller ord skrivna av en sjuåring, till en brevvän som har hittats via Barnens bokklubb. Åh nej. Det här var skrivet av en trettioårig, oidentifierad, kvinna.

Det här brevet var ett avsked.

Det inleddes sakligt med hälsningsfras och önskan om ett gott nytt år. Väldigt fort kom skribenten ändå till pudelns kärna och meddelade, att hon inte längre kan fortsätta i relationen.

Orsakerna var många, och redogörelsen fortsatte i sex sidor, alltmedan tonen i brevet gick från saklighet till en frustration. Handstilen blev slarvigare ju längre jag läste och jag förstod att hon hade skrivit det här i affekt; att hon hade vällt ut sina känslor och när hon väl fick upp farten hade hon väl svårt att sluta.

Jag kan sympatisera med det.

Och där stod jag, matt och mållös i köket, med en okänd kvinnas hjärta i min hand. Jag kände en enorm vördnad inför brevet och dess innehåll. Och jag tänkte på honom, till vilken de här brevet var riktat. Hur kände han när han mötte de här orden för första gången?

För nu fungerar jag ju på det banala sättet, att om du ger mig en början på en berättelse så måste du ge mig fortsättningen och slutet. I det här fallet fick jag läsa om ett slags slut, men jag har ingen aning om var det började.

Eller kanske jag fick en början — men var slutar det isåfall?

Alldeles oprovocerat söker sig min fantasi vidare. Det gör den alltid.

Jag tänker på de två anonyma personerna som brevet handlade om. Jag kan tycka att det var ett sorgligt brev, men ändå på något sätt vackert. Två hjärtan som en gång slog för varandra. Vem slår de för idag?

Jag skänker de här två en okända personerna en tanke
och hoppas att de blev lyckliga i alla fall.

Vi vet inget om vilka som har bott i lägenheten innan oss, och därför är personernas identitet skyddade. Inga namn avslöjades heller i brevet.