Få människor, inklusive mig själv under en lång tid, skulle tro och acceptera att jag är introvert.
Det är en sanning som av ett flertal orsaker inte är helt oproblematisk att kläcka ur sig så här på en offentlig blogg.
Det är problematiskt för att a) de flesta har en väldig snedvriden syn på vad introversion är, vilket leder till att b) de flesta tycker att introverta personer inte är bra på att umgås med människor, vilket i sin tur leder till att c) människor inte tycker att jag kan vara introvert, för att jag förmår manövrera pjäserna i det sociala spelet i helt skaplig ordning.
Men hör och häpna: jag är introvert oavsett om du tror det eller ej.
Att introversion är det samma som socialt inkompetent är en enorm felaktig uppfattning om introverta personer, och det är också lögn nummer ett i min serie "lögner och sanningar om introverta".
Jag tycker mig att introversion ofta likställs med socialt handikapp. Att vara introvert blir synonymt med att vara osocial, människorädd eller skygg.
Bah!
Jag kan vara hur duktig på att mingla som helst
Jag kan vara centrum av uppmärksamheten på en tillställning
Jag kan stå på scen och bjuda på mig själv
om jag vill.
Njuter jag av det? Oftast. Får jag energi av det? Inte så värst mycket. Men är jag oförmögen till det? Absolut inte.
