Igår kom jag på mig själv med att utbrista: "Yes! Imorgon får jag åka till jobbet!".
Det är sällan det här händer för jag brukar ofta drabbas av den där melankoliska söndagsångesten om söndagarna.
Men nu hände det sig i varje fall att jag uttryckte det här orden.
Inte för att jag som person är sällsynt positiv som människa som aldrig tycker att måndagsmorgnar är tröga. Men inte heller för att jag i verkligheten tycker det motsatta, och uttrycker de här orden för att psyka mig själv till att ändra uppfattning om den annalkande måndagen.
Och det var definitivt inte ord som uttrycktes i ren sarkasm.
Nej, jag är bara genuint glad över att få fortsätta där jag slutade i fredags. Nu låter jag kanske störande optimistisk och bara för att klargöra; det är klart att mitt förhållande till måndagsmorgnar varierar, och att jag vissa dagar njuter mer och vissa dagar lite mindre.
Men min grundhållning till mitt arbetet är gott och jag kan njuta av det jag gör, och det är en sann glädje.
