Idag har jag för första gången på evigheter sett en gnutta ljus i gradu-tunneln. Det artar sig.
Yrkeshögskolan Novia ordnade en demonstration på första hjälpen vid universitetet idag. Jag fick pröva på att göra kompression, ni vet det där då man trycker på bröstet så att hjärtat (förhoppningsvis) börjar slå . I gymnasiet gick jag en första hjälpen kurs, men de kunskaperna har nog förtvinat med tiden. Så det var både häftigt och nyttigt. Man kan ju aldrig veta när man behöver kunna ge första hjälpen åt någon. Förhoppningsvis aldrig - men nu är jag lite mer förberedd!
Vår äktenskapsgrupp hade sin allra första träff idag. Alldeles ljuvligt att få dela livet, kärlek, glädje och sorg med andra. Gemenskap alltså. Det är maffigt. För ensam är inte stark, och delad glädje är dubbel glädje. Och så vidare och så vidare.
Min första kortroman läste jag härom veckan. Fredrik Backmans "Och varje morgon blir vägen hem längre och längre". 86 sidor ljuvlighet. Om att minnas, glömma och glömma att man glömmer. Om kärlek, förlust, saknad och längtan. Boken berör - läs den!
