Jag märker att vi människor reagerar så olika då det gäller livets glädjeämnen. En del tenderar att ta ut lite för mycket i förskott, och kanske förhandsuppleva en glädje som ännu inte är helt och hållet försäkrad (t.ex. om man kommer vidare i uttagningen och är ett steg närmare huvudvinsten, men man har ännu inte vunnit). Andra igen förhåller sig mer neutralt och kanske låter undslippa ett leende vid de här mindre framstegen, men vågar inte frigöra glädjen förrän den är fullkomligt befogad. Om ens då.
Kanske det sundaste alternativet är en kombination av de två sätten. Att ge sig själv en rejäl high-five när de små delmålen uppnås, men ändå koncentrerat hålla fokus på det stora målet och inte ta ut segern i förskott.
Men det här samma tankesättet är också närvarande i en verklighet där ett reellt hot om att glädjen skulle fråntas en inte egentligen finns. Som när man är upp över öronen förälskad och inte kan äta, sova eller tänka på något annat än sin kärlek. Eller som när man ser på sitt fridfullt sovande barn. Ska man också då begränsa glädjen för att minimera smärtan som uppstår ifall man, Gud förbjude, skulle förlora det här underbara, som är källan till en sån berusande lycka?
Jag har ibland fått höra att det är bättre att vara neutral till livets glädjeämnen, så att fallet från glädjens topp inte blir så högt. Fastän jag förstår att de här orden är uttalade i ren välvilja och omsorg för min emotionella hälsa har jag kommit att inse att jag inte håller med. Inte fullt ut i alla fall. Det är klart att jag förespråkar att man ska tänka förnuftigt och klart, och inte svepas med vart än känslostormarna bär. Och det är klart att det ibland är nödvändigt att avvakta med glädjen. Missförstå mig rätt.
Men ett liv präglat av garderingar är inte ett liv jag vill leva. Ett liv där jag aldrig riktigt tillåter mig själv att vara tacksam för att jag är frisk, kär eller glad för jag vet att omständigheter (som jag inte ens rår för) kan påverka, förändra och radera allt det här. Men det ser jag inte som en orsak till att leva ett mer känslomässigt neutralt och, om du så vill, likgiltigt liv.
Foto: Ebba Åström
För jag tänker så här. Dalar är oundvikliga. Liksom tragedier och ofattbar sorg. Då man är i dalen ska man tillåta sig att vara där, utan att försöka påskynda den helande och läkande process i att ta sig upp igen. Det är så viktigt att i egen takt få ge utlopp för den outhärdliga smärta.
Men då vi inte är där. Då vi tvärtom är höga på livet och dess goda; ska vi också då begränsa oss och separera oss från glädjen och tacksamheten? Utifall att?
Jag tror att livet ärrar en. Och jag tror att de många besvikelserna, förlusterna och dalarna präglar människan, med rätta. Och jag vill också uttrycka att jag förstår det här. Men jag personligen beundrar och vill efterlikna de, som tillåter sig att känna oändlig lycka och glädje över det som faktiskt är en källa till glädje. Som inte lever med ett tänk om utan som lever med ett trots att, eller kanske till och med ett trots allt.
De här tankarna har jag burit med mig ända sedan jag läste Brene Browns Mod att vara sårbar för några år sedan. Läs den du med!