Jag tog elvaåringen Nelson ut på en kvällspromenad.
I en outfit som snarast kan kallas praktisk framom snygg kopplade jag fast hunden och så begav vi oss till skogs.
Samma skog som jag har tillbringat så många timmar i under mina tonår.
När jag mådde som sämst och var som mest nergrottad i tvivel, misstro och ångest var det ofta en daglig livlina för mig att ta ut hunden och gå till skogs.
Många, många timmar har vi under mina stormiga tonår plockat blåbär, lufsat runt, suttit på den så kallade “bönestenen” och blickat ut över gläntor och åkrar.
Många gånger har Nelson suttit bredvid när jag har berättat hemligheter, torkat tårar och skrivit låttexter.
Han har alltid varit rädd av sig, och rädda hundar beter sig skeptiskt mot främlingar. Men han har definitivt varit lojal mot sina nära. Till och med nu när jag inte ser honom mer än drygt en gång i månaden är han så medveten om att jag är hans flock.
Så vi gick till skogs, Nelson och jag. Och skogen var som den brukar: lugnande, renande och trygg i sin uråldrighet. Och precis som jag mindes den.
Jag mindes stigarna, stenarna, åkrarna, dikena.
Myggen hade jag glömt bort.
Jag mindes var skidspåret brukar dras om vintrarna, var vi brukade släppa loss Nelson och kasta frisbee med honom på åkrarna och var brännässlorna växte som tätast.
Men jag hade glömt bort att det var så snårigt och vildvuxet på sina ställen (det kanske det förresten inte ens var då, för mer än tio år sen).
Blåbärsbuskarna var precis lika många och ymniga som förut.
Men några träd hade gett vika för stormar, väder och vind.
Det gick en halvtimme, kanske mer och så återvände vi igen. Lite mer nöjdare med tillvaron än innan.
Skog och hund, det är livet det.
