Jag fick en sommarförkylning.
Den sökte upp mig en morgon men har aldrig blivit riktigt illa (förutom idag när jag i övrigt mår bättre men fick öroninflammation (!?) jag har inte haft det sen jag var kanske 6 år gammal!)
Trots att sjukdom alltid är trist, och till och med milda förkylningar som denna alltid präglas av ett visst mått av osis kan jag ändå tycka att det har varit rätt lägligt att ha det nu.
För sommaren blir lätt intensiv och för programspäckad för oss. Så till den grad att vi är helt slut och genomtrötta när vardagen börjar igen i augusti.
(Sen när är meningen att gå på som en ångvält under senestern så att man får vila upp sig på sitt förvärvsarbete efteråt?)
Nu har jag lyckligtvis haft en semesterledig man (för det förstår alla att det INTE är kul att vara sjuk när man är hemma med barn).
Sam har skött barn, katt och hushåll medan jag har låst in mig i min kammare och tupplurat, läst, druckit vatten och tupplurat mera. På kvällarna har vi däckat på soffan, sett på TV-serier (flera avsnitt under samma kväll, en annan sak som aldrig händer!) och ätit glass.
Vi missade en hel del trevliga grejer på grund av denna förkylning ja, men istället har vi fått smaka på tristessens bittersweet sötma. ”Det är bra att ha tråkigt” fick jag höra ofta som barn - men när har jag i vuxen ålder haft så tråkigt att min hjärna blir kreativ och nytänkande?
Nej hörni, blä för förkylning och öroninflammation men rätt bra tajming ändå med lite påtvingat lugnare tempo ändå.
Nu vilar vi, minsann!
Katten är med!
