Den här veckan har varit magkänslans.
Det talas i skämtsamma ordalag om mom intuition. Ofta framstår intuition i dessa fall som någon typ av smått skrämmande profetisk eller telepatisk förmåga: en förmåga att kunna förutspå framtiden och agera profylaktiskt för att skydda sina barn och sin familj från allehanda misär.
Jag tror definitivt på intuition, men jag tror inte det är ett dugg mystiskt eller magiskt över det.
Intuition för mig är magkänsla.
Och magkänsla är något jag har lärt mig att ta på stort allvar.
För trots att min magkänsla är just en känsla så ligger det väldigt många timmar av tankemässigt och analytiskt arbete bakom.
Hela mitt liv har jag processat det jag säger, hör, upplever, känner, gör och tänker. Det gör väl alla i någon utsträckning och jag upplever ibland att jag gör det in absurdum.
Men alla dessa timmar av analys har med tiden gjort att jag tycker mig se trådar och sammankopplingar mellan saker och ting som kanske inte är helt supertydliga och uppenbara.
Det är inget magiskt eller profetiskt över det.
Egentligen är det rätt naturligt: år och år av händelser där jag på något plan har tänkt att “liknande situationer har i min erfarenhet vanligtvis utspelat sig så här” och utifrån den aningen, ibland bara en vag aning och ibland en tydlig insikt, har jag handlat på ett sätt så att slutsatsen blir så (förmodat) bra som möjligt.
Och utifrån hur jag har hanterat magkänslan gör jag en ny analys, och en ny analys och en ny analys.
Ibland har min magkänsla varit helt fel och det är oftast helt ofarligt. Då har det bara lett till att jag har blivit positivt överraskad av något som jag hade tänkt skulle bli en negativ erfarenhet.
Och många gånger har min magkänsla stämt.
De gånger är jag glad om jag har vågat lita på min magkänsla och agera utifrån den fastän det har känts dumt eller löjligt eller onödigt.
De gånger jag inte har vågat lita min magkänsla (fastän den har stämt) har jag morrat åt mig själv och lovat mig själv att nästa gång ta den på ännu större allvar.
Sällan har något farligt hänt ändå.
Den här veckan har alltså varit magkänslans.
Vid fyra olika tillfällen har jag haft en magkänsla kring något och i de flesta fallen har jag agerat utifrån magkänslan.
Jag rör mig i forskarvärlden och vet att det vetenskapligt är omöjligt och befängt att hävda att dessa situationer löste sig smidigt för att jag lyssnade på min magkänsla och handlade utifrån den. Det finns ingen kontrollgrupp och det finns massor av faktorer som kan påverka, jag vet jag vet jag vet allt detta.
Men i alla fall har dessa situationer – då jag har agerat utifrån min magkänsla – blivit odramatiska och kanske snarare icke-situationer (ett barn som sover bra och oavbrutet hela natten kan väl inte kallas “situation”?)
I år har jag haft som mål att mera tydligt lyssna på min magkänsla. Jag är glad att jag gör det för odramatisk och oavbruten sömn (helst liv!) är inte något jag tackar nej till.
Vad tänker du om de lite kontroversiella begreppen magkänsla och intuition?