Tänk att alla människor har varit så små att de någon gång har varit helt beroende av att bli burna av andra, betydligt större människor.
Det är en hisnande tanke, och något som jag har tänkt på en del när Molly nu är i en sådan ålder (och storlek) att hon blir buren en stor del av tiden.
Förstås blir hon mest buren av Samuel och mig, men också andra famnar bär henne.
Och när hon nu blir buren av alla dessa famnar kan jag inte låta bli att rikligen glädjas åt hur många famnar som vill hålla henne.
Och det handlar ju inte bara om mängden famnar, utan även och framför allt om de hjärtan som de famnarna tillhör, omtänksamheten de skänker och kärleken de frikostigt delar med sig av.
En dag kommer Molly att gå själv och inte behöva bli buren hela tiden.
Men också då vet jag att hon har så, så många famnar som bär henne. Fysiskt och i tankarna.
Det är rikt, så rikt.
En av hennes favoritfamnar. Min också, för den delen.