Jag älskar att engagera mig i sådant som jag känner för.
Att planera festligheter, ordna evenemang och att stå på scen är något som jag ofta gör.
Det är förstås tidskrävande arbete och ofta är jag helt slut efteråt.
Men det uthärdar jag ändå, det är inte det värsta.
Det värsta med att vara engagerad och aktiv är att hamna i skottlinjen. Att ställa mig i en position där jag är så uppenbart sårbar och blottad för kritik.
För den person som ordnar, planerar och uppträder syns och hörs. Den som bara är med, kanske bidrar på något litet sätt men som inte ansvarar över något smälter in och kommer undan lätt.
Och ibland blir jag sjukt trött på att ställa mig på skottlinjen. Jag tänker ofta varför måste jag gå och bli så sjukt engagerad igen?
Varför kan jag inte bara hoppa över där häcken är som lägst, gå med strömmen, passivt följa med från sidan och inte bli alldeles för involverad?
Men sen igen.
Få saker irriterar mig lika mycket som att snylta på andra människors frikostighet och generositet.
Jag är helt enkelt inte en sån människa som passivt kan sitta med armarna i kors vid sidan om och invärtes kritisera allt och alla och tänka ”ja det här skulle jag göra bättre själv”.
Det är sjukt lätt att tänka så vid sidan om. Det är helt annat att ställa sig i skottlinjen.
Därför fortsätter jag göra det. Jag älskar det. Jag hatar det. Jag älskhatar det.
Likväl fortsätter jag göra det.
Ikväll är jag ute på skottlinjen igen. Ändå mest kul!