Jag läste vår bokklubbsbok som jag hade lånat från biblioteket.
Vi har i juni läst Stina Wolters Kring denna kropp och ett avsnitt i boken handlade om alla ”kroppar” från olika skeden i livet som på något sätt lever i oss samtidigt.
Och precis när jag själv märkte att mina ögon började svämma över märkte jag att ett ord i boken var lite utsuddat och att pappret var lite skruttigt.
Det kan ha förstås varit vilken typ av vätska som helst, men där och då, med mina egna tårfyllda ögon väljer jag att tro att någon hade fällt en tår i min bok.
Någon annan som har läst boken innan mig och som, precis som jag, fick översvämning i tårkanalen. Och att en av dessa tårar helt enkelt hade droppat ner i boken och förevigt märkt den med den inre rörelsen.
Och jag blev väldigt tagen av insikten att någon annan också har blivit rörd precis här, precis av samma ord, precis av samma tankebanor.
Det fick mig genast att känna mig delaktig i något större och något allmänmänskligt, må det då vara något så tråkigt som en kollektiv och universal smärta, men även den krymper eller blir mer hanterlig när jag förstår att jag inte är ensam med min upplevelse.
Den som menar att läsning är en ensam upplevelse har alltså inte helt rätt.
Verkligen inte. För där och då var jag definitivt inte ensam.
