Livet just nu är en hel del blöjbyten och en hel del avbrutna samtal.
Dessa avbrutna samtal har varit en av de största och mest utmanande förändringarna sen jag blev förälder.
Samtal om livets små och stora ting, om hur man har det och hur man tar det, är något av det mest givande jag vet. Min själ är aldrig så full av liv och näring som efter ett riktigt gott samtal.
Men dessa samtal kräver tid och oavbrutenhet och det är just det jag inte har. Därför känns dessa stunder när jag ostört kan sitta och samtala med en vän sorgligt avlägsna.
Givetvis förstår jag att detta också är en fas och såklart har jag fått uppleva dessa oavbrutna samtal också som förälder, men ändå är detta en av de största utmaningarna för mig: att acceptera samtal som blir fragmentariska, oavslutade, avbrutna.
Jag tror ändå på samtal på olika plan.
Jag tror att vi har ett samtal som påverkas av dagsformen och av yttre omständigheter som just blöjbyten och barnskrik.
Men jag tror också att vi under vår livstid håller längre och mer sammanhållna samtal. Livslånga samtal som inte direkt påverkas av dagsformen utan mer av intention och medvetenhet. Och av vilja.
En uppriktig vilja att upprätthålla ett pågående samtal med en kär person. En genuin önskan om att veta hur någon har det, på riktigt. Den här viljan lyser igenom och är oberoende dagsformen.
Detta livslånga samtal hoppas jag att jag för med mina närmaste. Detta samtal som över tid och i förlängningen, är kontinuerligt och sammanhängande trots att det dagliga samtalet är avklippt och snuttifierat.
Jag hoppas att jag mellan blöjbyten, matningar och nattningar till mina vänner och närmaste kan förmedla intentionen och viljan att upprätthålla ett samtal som sträcker sig bortom småbarnsårens avbrutenhet.
Jag hoppas det.
Men nu blir det blöjbyte
